-”Ja men berätta, hur gick det!?”
-”Det gick jättebra!” *ler stort* ”Jag blev 12:a i min klass!”
-”Eh… Jahaaa…. Ja men vad kul för diiiig!” *nervöst skratt*
En tolfteplats smäller inte högt i allmänhetens ögon. Hade jag hamnat topp tre, eller kanske fyra eller femma, då hade det varit ok att vara nöjd, men med en tolfteplats liksom… Hur tänker jag där? Är jag kanske lite efterbliven och inte förstår bättre?
Jo… såhär är det…
Detta var mitt livs andra tävling i Body Fitness. Jag valde att ställa upp i båda tävlingarna med insikten att jag har lite för lite massa ännu, men med vetskapen att jag lär mig för varje diet och varje tävling, och vetskapen att jag kan göra de förbättringar som behövs om jag ger det tillräckligt med tid och energi.
Jag var efter första tävlingen lite tveksam om jag verkligen skulle tävla igen redan ett halvår senare. Skulle jag hinna bygga det jag behövde för att ens ha en chans? Men jag ville ge det ett försök i alla fall och lade många, långa timmar i gymmet på att förbättra mina svagheter. Har övat posering och framförallt, boostat min självkänsla. (Den får ett eget inlägg någon gång, men att jobba med den har varit lika avgörande som att jobba med formen)
Och det payade off. Jag gjorde ett mycket bättre framträdande, hade klart bättre form och fick en mycket bättre placering med mycket större motstånd än förra gången. Mitt mål var att gå vidare till de 15 bästa och det gjorde jag. Därför är jag så jävla nöjd med min tolfteplats! Att jag fick en högre placering den här gången betyder att jag har vunnit över mig själv. Och min tolfteplats innebär att jag faktiskt var bättre än 1/3 av deltagarna i min klass. Helt ok för mig!
Det vore efterblivet att gå upp i sina första tävlingar och förvänta sig topplaceringar. Det vore efterblivet att inte vara ödmjuk inför allt man lär sig under resan mot varje tävling. Det vore efterblivet att inte vara medveten om sina brister. Och det vore sjukt efterblivet att inte våga glädjas åt sina egna framsteg.
Kommentarer