Lilla jag i stora världen, att finna sin plats…

2 april, 2013
2 april, 2013

 

Det här är en liten del av min resa, den startade för många år sen när jag jag var 18 och mitt mående eskalerade och gick rakt ner i botten. Japp, jag har vart ätstörd, och lite störd är jag nog fortfarande men på ett helt annat sätt. Jag har pendlat i vikt, nosat på tapeten och drämt in i väggen säkert mer än en gång. För två år sen snart ganska exakt tog det stopp, jag kom inte upp igen. 28 år och utbränd, utträknad av framförallt mig själv men säkert av många andra också. Magen var helt paj, min hjärna slut och hjärtat var tomt. Det fanns ingenting där. I flera månader fann det ingenting där och jag trodde aldrig jag skulle kunna känna solen igen. Att se är en sak att känna är en annan. Jag kunde se att det var vackert ute när solen låg på havet, träden i full blom, etc etc, men jag kunde inte känna det. Var jag död? Jag trodde det, iallafall inombords.

Att börja leva igen, att ta sig upp, att hitta sin plats. Sakta men säkert, med upp och nedgångar kravlade jag mig upp, och nu står jag här, försöker fortfarande finna min plats. Jag vet vem jag är hemma i trygga lilla Fagervik, på gymmet har jag också fått en plats tack vare helt underbara människor, tror inte du förstår Lars Berglund hur mycket du har hjälpt mig, att bli accepterad och uppskattad för den man är hur man än är. Lite yr, yvig, spretig, upp och ner och hit och dit. Men ni på Iron har lyft mig och gett mig en plats. Sakta men säkert börjar jag finna en plats på jobbet också, det är fortfarande svårt och jag är inte där riktigt än men det går framåt. Men sen då? Jag var livrädd att lämna min trygghet i Fagervik, men så på nått vis lyckades du Andreas Linnsen dra med mig till storstan och tom tävla, ställa mig på en scen, tvinga mig att ta nån slags plats. Öppnade en värld som varit stängd så länge. Att våga möta okända människor och ärligt talat så hade jag en big fight med den där rädda lilla flickan som känner sig liten i världen, som vill gömma sig och säga förlåt att jag finns. Men nu är det för sent, världen är öppen och jag vill se mer, men vågar jag? Vem är jag i den stora världen? Vågar jag ta plats, vad tycker andra om mig, är jag för mycket, för lite är jag nånting i överhuvdtaget? Att stå på sidan om och titta på sig själv kan vara jobbigt, att vara rädd för att alltid säga eller göra fel saker. När ska jag prata när ska jag vara tyst, får jag synas? Att finna sin plats, I´m trying!

Varför skriver jag det här? För min egen skull och kanske finns det nån annan som också varit nere på botten, kämpat med sig själv och med maten. Sluta aldrig kämpa, försök hitta din väg det som känns rätt för dig! Jag är glad att jag slutade lyssna på läkare och terapeuter och gav mig ut på min egen resa! Ryggsäcken har blivit större och större men också lättare och lättare att bära! Vet att jag skriver det med risken att uppfattas på 7000 olika sätt vissa bra andra ”dåliga” Men jag kan inte ta ansvar för vad varken du eller du tänker om mig jag kan bara ta ansvar för vad jag tänker. Och om jag låter alla vara som där, accepterar det så kanske jag också får vara som jag är =)

Titta framåt och inte bakåt om inte det som finns i backspegeln är något som hjälper dig framåt. Att se att det faktiskt hänt saker, det har gått framåt kan vara en morot att fortsätta dit, dit du ska!

 

 

 

Comments

comments

kommentarer, 583 Visningar

Frida Lindström

Posts Google+