Vaknar klockan 3. Slumrar en timme. Kroppen är i uppror, jag känner oro. Släpper ut katten klockan 4. Lyssnar på musik i en timme.. Benpasset igår har satt sina spår såklart, tränade sent också(dubbla endorfinpåslag), men 3,5 timmars sömn är lite väl lite.
05.05 är jag ute. Springer!
Jag har musik på men på random, orkar inte byta. Kan springa till allt, uppenbarligen. Trycker på lite extra till Burnin´..
Tänker på min syster som ska föda barn vilken dag som helst. Kanske är det på gång just nu. Tänker på mina deadlines. Vad händer om jag inte klarar mina mål, jag vet ju att jag kan. Jag vill, jag kan, jag ska! Tänker på mitt hjärta. Vad händer om jag inte vågar..
De två saker/känslor jag har svårast att hantera är ovisshet och maktlöshet. Jag brukar lösa det genom att förbereda, parera, nästan aldrig ducka, men hur förbereder man sig för det oförutsedda? Det blir lätt ett pådrag för mycket. Att dra ut extraskärmen överlever man inte på i längden. Jag är inte konflikträdd, jag brukar inte fly(jag löser saker på ett vuxet sätt minsann), men jag har fått andra att göra det.
De som ser mig tänker nog att jag är tokig. DU kan va, tänker jag. Fortsätter, envist. Inte stanna nu när det går så bra.
Vad hände där? Det skulle bli en power walk, som mest. Istället springer jag 4 km under 24 minuter. Jag minns inte ens när jag sprang så långt senast. Den 10 december 1999 sprang jag 10 kilometer under 57 minuter och det var på ren vilja. Ingen annan trodde att jag skulle klara det, knappt jag heller. Nu kändes det, jag vet inte, ”normalt”.
Väckarklockan ringer om en kvart.
Järvafältet, klockan 05.17, 120524
