På det igen…

1 februari, 2015
1 februari, 2015

Min kropp har tokstrejkat. Sviktande njurar, gallsten och magkatarr. Det gjorde att jag bara genomförde en av vinterns två tävlingar, och det under väldigt psykiskt påfrestande former. Rädslan för vad som var fel på mig följde mig som en mörk skugga.

Jag vet inte så mycket mer nu än innan, mer än att jag kan välja att sitta på aktern och se livet rusa på utan mig, eller så kör jag på så gott jag kan och orkar. Valet var rätt lätt…

Har funderat lite på livet och förändringar. Jag har ju kommit upp en bit i ålder jämfört med många i ”branschen” och jag ser många tränande i min ålder som tränar exakt som dom gjorde på 90-talet då deras storhetstid var. Men man kan inte leva på gamla meriter. Och kroppen förändras. Vi behöver förnya oss, våga testa nya angreppsvinklar och utmana oss själva. Kan vara lätta förändringar som att släppa det ingrodda 3 x 8 för att växa och laborera med vilotider mellan seten eller köra 7 set av en övning.

Hela livet består av att välja om vi vill stanna där vi är eller om vi vågar utvecklas. Pratade med en vän idag om kärlek. Att när man varit passionerat förälskad och det förhållandet gått rent åt helvete, så letar man efter den person som ska få det att kännas lika mycket som den man trodde var ens livs kärlek gjorde. Men det förhållandet gick ju åt helvete..? Varför leta efter en likadan..? Varför inte förstå att man behöver nåt annat, våga satsa och se om man kan vinna? För det lär ju knappast bli värre?

Och arbetslivet.. Man ska inte gambla med en anställning och riskera att förlora trygghet, anser jag. Men att våga söka andra tjänster, våga tro att det kan finnas något som utvecklar mig mer än det jag gör idag ser jag som ett tecken på att man inte vill se livet köra över en.

Du kanske inte blir störst på scen. Du blir kanske ingen chef. Du kommer kanske aldrig över ditt ex. Men om du inte vågar chansa, om du väljer att sitta på arslet och inte prova, så är det garanterat att du aldrig kommer ens i närheten av det du drömmer om. Du kan välja att gå vidare, att utvecklas. Och vem vet, kanske du helt plötsligt ser både dig själv och människan bredvid dig i nytt ljus…

 

image

Kommentarer

kommentarer

Kerstin Lindh

Posts Google+