Offseason. Ordet som talar om att du befinner dig under uppbyggnadsfas och således äter mer och har mer fett på kroppen. Onseason, motsatsen, din dietfas där fettet ska bort och musklerna skall fram. Två ord, vars innebörd i mångas fall innebär ett önskvärt utseende och ett mindre önskvärt utseende –ibland ett rent av föraktat utseende. Människor i bodybuilding- och fitnessvärlden har ibland sin egen vokabulär, men hur blir det när ohämmad kroppskritik når människor med mer normala referensramar?
Onseason kännetecknas av att perioden är mycket kortare än offseason. Att alltid se ut som på scen är inte möjligt –men för många någonting väldigt önskvärt. Att vara offseason och råka hamna på en offentlig bild är för många en katastrof. Gör man det ändå, alltså hamnar på bild av någon anledning, är det väldigt viktigt att tala om för sin ‘publik’ att man är offseason. Ingen ska tro att man alltid ser ut sådär! Vissa säger till och med att de under offseason känner sig tjocka, att de ser ut som feta grisar och att de är “så fluffiga att de nästan vill dö” etcetera.
Viljan att ursäkta sig finns såklart också hos mig själv. Inte för att jag någonsin skulle kalla mig själv fet, eftersom jag varken tycker det eller tycker att man ska prata så, men om någon påpekar hur vältränad jag är kommer genast antydningarna.. talade och outtalade, om hur djävulusiskt vältränad jag kan vara. Att kroppen de nu har framför sig inte tillnärmelsevis är så vältränad som den faktiskt är emellanåt.
Problemet, som jag ser det, är inte den periodvis hårt deffade kroppen. Eller min närmast besatta strävan efter synliga muskelfibrer –när det väl gäller. Det är bitar som tillhör tävlandet. Ju närmare en tävling, desto mer kritisk. Och själva tävlingen blir en höjdpunkt där allt som ansamlats äntligen får komma ut. Förhoppningsvis i form av fina resultat och goa endorfinkickar. Men när vikten och fettprocenten skall upp igen, kanske redan nästa dag, är det viktigt att försöka ha lite distans till sig själv.
Det är lite sorgligt att tävlingssuget har sökt sig från en initierad grupp människor som är väl insatta även i fitnesstävlandets problematik, till personer som har matats fulla med missledande fitnessmotivation i det allmänna flödet av bilder på till exempel Instagram. För inte alls längesedan var det ganska ovanligt med kvinnliga magrutor utanför den ganska småskaliga fitnessvärlden. Idag bor fitnessidealen i var mans och kvinnas medvetande och pushar för specialskräddade träningsprogram och kostscheman som slaviskt skall följas av den som vill ha en kropp som duger med dagens mått mätt. Och idealen hårdnar. Kolla in fitnesstjejer från 80-talet (till exempel dåtida fitnessgurun Jane Fonda) och jämför med dagens brunkrämsbrudar. Fonda må ha tillhört mainstreamen och stod såvitt jag vet aldrig på någon muskelscen, men det spelar ingen roll för idag finns det knappt någon uppdelning mellan mainstream och subkultur. Fettprocenten är hårt reducerad, vilket håll jag än tittar åt. Musklerna kastar hårdare slagskuggor än aldrig förr.
Som någon form av seriös offentlig person, i stor eller liten skala, tycker jag att man har ett ansvar över hur man formulerar sig i den media som nu inte längre bara når de initierade. Att posta en bild på sig själv offseason (med max fem kilos påslag) och skriva att man känner sig så fluffig så att man vill dö.. eller att man ser ut som en svällande julskinka… Jag blir faktiskt riktigt förbannad när jag tänker på hur oansvarigt det är. För visst, på din egen Instagramsida får du såklart skriva vad du vill (och den som inte vill följa det slipper lätt genom en enkel knapptryckning). Men vad är det du förmedlar till de personer som inte förmår värja sig? De som inte kan sålla. Eller till alla de som med största sannolikhet är mindre vältränade än du, med högre fettprocent på kroppen. Är det inte lite elakt att, baserat på sin egen skadade uppfattning om sig själv, kalla minst 99% av befolkningen för fet?
I den förhållandevis lilla kretsen av fitnessmänniskor vet såklart alla vad ‘fet’ och ‘fluffig’ innebär och det ligger kanske inte ens så mycket ont i orden. Tvärtom, ibland skrivs och yttras de med ganska mycket humor. Men när din oinitierade femtonåriga lillasyster eller alla andra som inte ens är i närheten av att se ut som du (som följder dig på Instagram för att de tycker att du är en stark, tuff och inspirerande person) läser dina kommentarer utan någon som helst urskiljningsförmåga eller förståelse för vad det är de läser.. hade det kanske varit bättre att välja andra ord?
För om man nu nödvändigtvis, i egenskap av en vuxen och sinnessjukt vältränad person, har ett behov av att skriva att man känner sig så fet så att man vill dö, kaske man kunde skriva det på ett lite mer ödmjukt sätt? På ett sätt som förhoppningsvis får även en oinitierad person att förstå… att man inte (?) menar allvar.
Kommentarer