Idag tänkte jag prata lite om att gå till failure. Många säger att dom går till failure, men ändå går dom inte framåt med sin träning, när jag sen ser dom köra så kanske stången rör sig aningen långsammare på sista reppen dom gör, men detta anser jag INTE är failure. Smärtgränsen är när musklerna börjar bränna så intensivt att det känns som någon eldar under dom, men det är inte detsamma som failure. För att gå till failure så måste du helt enkelt gå så mycket längre. Failure kommer komma stegvis, först kommer du inte fullfölja hela rörelsen, du kommer alltså enbart kunna göra en kortare rörelse, men inte ens detta är failure, det börjar dock närma sig. Failure är först när muskeln inte kan röra sig alls längre och du helt enkelt omöjligt kan förflytta t ex stången längre alls.
Men detta lät ju jättedrygt? Haha ja kanske det, men det är i detta stadie som man kommer att få maximal återbyggnad, alltså största muskelmassan byggs här. Jag ser alldeles för många som sätter mål i form av reps, vikter osvosvosv. När jag tränar så räknar jag aldrig hur mycket vikt jag har på, jag tänker: ”okej detta kändes ganska lätt, jag orkar nog 2 ”blåa” (tjugo kg)” eller kanske ”hmm detta är ganska nära vad jag kör på, två ”gröna” (tio kg) räcker nog för att köra med”. Nu säger jag inte att det är dåligt att sätta mål i form av detta, det ger dig något att sträva efter, det gör så att du lättare kan följa dina framsteg med mera, men det är såhär JAG kör. Jag räknar inte heller reps som sagt, i början kan detta kännas väldigt konstigt, man kanske t om ofrivilligt räknar reps. Det jag gjorde för att vänja bort detta var att jag började tänka på dels min form, dels hur jag kontrollerade vikterna. Låt oss ta bänkpressen som ett exempel! Jag började tänka på att verkligen få ut ”maximalt” av mitt negativa (när du går ner med stången mot dig) och detta igenom att verkligen kontrollera rörelsen ner, istället för att bara släppa ner den. När jag sedan skulle trycka så fokuserade jag allt på att ”explodera” upp. Samtidigt som man tänker sig förbi smärtan. För mig så försvann repsen ganska snabbt ur huvudet när jag gjorde så! Sen är det självklart viktigt att man hamnar nåsånär inom en ”acceptabel” reprange. Jag tycker t ex att om du klarar att bränna av 30 st så har du för lätt, klarar du bara två själv så kanske du kör för tungt, jag brukar försöka hamna mellan 6-12 detta är ju dock ett ganska brett reprange, men jag tycker som sagt att det är viktigare att gå till failure än att göra ett visst antal reps bara för att liksom.
Behöver man gå till failure HELA TIDEN på varenda övning då? Njae! Visst, det är här du bygger bäst, men det kan vara svårt på till exempel squats. Hade du gått till failure här så hade du ju helt enkelt ramlat bakåt. Men på mer koncentrerade övningar och övningar där du kan få spot på tycker jag verkligen du borde eftersträva det! Kör du till exempel preacher curls (sittande bicepscurls) så kan du ju bara släppa ner vikterna ifall det skulle hända fastän du kör själv. Vissa mindre koncentrerade övningar såsom t ex stångrodd så använder du även andra kroppsdelar såsom t ex core, som kanske ger upp innan det du faktiskt tränar gör, hade du kört hela vägen till failure här så är därför skaderisken mycket hög, eftersom om du till exempel tappar korsryggen och ändå fortsätter så sätter du den i ett väldigt stressat läge, vilket jag INTE rekommenderar!
Många vet säkert om att man måste pressa sig till sitt yttersta för att gå framåt på gymmet, men jag tror många inte förstår att ens yttersta är när musklerna bränner och det känns som någon har dränkt in dig i bensin och tänt på som du faktiskt är vid ditt ”yttersta” när du är där har du flera reps i dig och du är först vid ditt yttersta när muskeln faktiskt helt ger upp, inte för att DU ger upp utan för att muskeln faktiskt omöjligt hade klarat av en enda repetition till!
Hoppas detta hjälpt! Kör hårt och våga gå förbi smärtgränsen, men var försiktig och dra inte på dig onödiga skador!
//Johan @Pushthrough
Kommentarer