BOOTCAMPCHALLENGE 2015

Nu äntligen till det jag verkligen vill skriva om. Tävlingar!!

BootcampChallenge på Stenungsön 28 mars 2015.

5km – 100hinder (eller 103 hinder blev de visst :D)

Starten närmar sig nere vid vattnet utanför Stenungsbaden på hemmaplan. Jag värmer upp tillsammans med de två tjejer, Maria Welin och Linda Holmström, som jag känner på mig att jag kommer kriga om pallplatserna med.

Väl vid starten var vi åtta tjejer som stod där, jag från MIT Tough Team och sju från LYNX. Det var bra stämning, vi var åtta tjejer som var laddade till tusen för att anta hinderbaneloppet med 100 hinder, inte två olika lag.

Starten går och alla är igång. Första hindret innebar att man plockade upp en sandsäck på axeln. Detta gjorde man innan man gick över tidtagningen för att undvika kaos (plus i kanten). Uppför en brant backe där jag många gånger gått förut med X-antal promille i kroppen 😀 utanför baden) som var ca 50 meter lång. Därefter slängde man av sig säcken och sprang in på en tennisplan där man sprang mellan däck och plankor. Hindret efter det misstolkade jag fullständigt, jag såg ett tjockt rep strax ovanför vattenytan på en liten damm. Förstod verkligen inte vad som var tänkt med det hindret, fattar ett snabbt beslut och slänger mig i vattnet och drar mig fram i repet. Tittar åt vänster, där ser jag att Maria går på repet och håller sig fast i ett rep i huvudhöjd. FAN, hur kunde jag missa det!! Jag badade alldeles för tidigt i kylan, som tur var så gick det i alla fall fort att ta mig över. Nu springer jag och Maria vid sidan om varandra. Därefter springer vi ca 1 kilometer med spridda hinder som över höbalar, under plankor, över däck osv. Det var hinder varje 50 meter nästan. Maria börjar dra ifrån mig, jag hade inga krafter i benen att hänga med, hon var bättre än mig.

Nu är vi nere på stranden ”hawaii” efter ca 2 kilometer av banan och då var det dags att springa med ett däck på axeln. Jag är osäker på hur långt vi sprang, men det kändes som en evighet. Kuperad terräng, rötter, stenar och hinder på vägen där man tvingades slänga över däcket med risk att det rulla iväg (som hände många fick jag veta senare). Tillslut var vi tillbaka på stranden igen där fick vi bära på en säck en sträcka, lägga ifrån oss den och sedan bar det ut i havet och ut mot bryggan. Framme vid bryggan fick vi klättra över den och hoppa i havet, tillbaka upp på bryggan och därifrån springa in mot stranden. Då var det dags att krypa i sanden under plankor och taggtråd som kändes alldeles för låga. Det var helt omöjligt att krypa fort, utan det gällde att hålla låg tyngdpunkt och dra sig fram.

Nu har jag saltvatten, sand och svett i ögonen, ”vad fan håller jag på med?”. En jätte snäll funktionär låna ut sin vante så jag fick torkat ögonen efter halva biten och jag kämpa vidare, jag såg ju trots allt Maria framför mig.

Äntligen tog det slut och nu skulle vi in i skogen igen för att ta oss tillbaka uppför backen mot Stenungsbaden. På vägen fanns där flera nät, rephinder, bära säckar igen innan jag kom fram till träsket. Det var precis som de låter, ett träsk på ca 100 meter som gick från knä till armhålshöjd och lukta skit. Det här hindret tog tid, så väl uppe på land igen så hade fötter och ben stumnat till rejält. Jag kände ingenting och då var det dags för ”extreme obstacle zone”, då skulle man över, under, klättra, monkeybar, glida, hoppa, krypa, bada, trängas och massa annat skoj. Här drog jag (och alla andra tror jag :)) på mig MÅNGA blåmärken och bulor på smalbenen, då jag va helt bedövad efter träsket. Därefter började jag se ljuset i tunneln, då fick vi hoppa över ett lastbilsflak och några över-under hinder. Därefter sladda vi ner för backen framför Stenungsbaden igen som avslutades med ett klättertorn och krypa under taggtråd över mållinjen i sanden.

Det sluta med en välförtjänt andraplats, Maria på förstaplatsen och Linda tredje. Jag kände inte av knät alls under loppet, men kände mig sliten, absolut, men jag hade inte tagit Maria ändå, det här var hennes lopp, hon var grym, hon ÄR grym!. I herrklassen knep lagkompisen Fredrik första platsen. Dessutom så sprang Oscar loppet också, han tyckte det var kul att han gjorde det några timmar efter loppet, inte så mycket under tiden 😀 Senare på dagen sprang hela laget tillsammans i BigTeam. Jag önskade verkligen att jag hade fått tillbaka orken och värmen för att springa med i gemenskapen. Men risken att jag istället skada mig eller drog på mig en förkylning var för stor.

Kort och gott var detta en välorganiserad tävling, med en väl utmärkt bana och vid minsta tveksamhet så fanns där funktionärer överallt och peka med hela armen.

Bra jobbat Military Fitness och Bootcamp Challenge 2015. Vi ses 2016

Ett ytterligare tack till alla mina vänner, familj och lag som heja på mig hela vägen.