2015-09-10
Helgen är över och jag kan inget annat än vara glad och lycklig.
Ni som inte lyckats få ut någon information om hur det gick på Ninja warrior, har jag svarat att jag är nöjd med helgen, samt att jag stannade hela helgen. Tanken var inte att lura någon utan det är precis så jag kände.
Före inspelningarna var jag väldigt lugn och tyckte att det bara skulle bli kul att få testa hinderbanan. Samma dag blev jag jättenervös som vanligt. Vi var på plats 06.45 och jag skulle ut relativt tidigt. Min första gång på en tv-inspelning och det hela kändes lite märkligt. Allting gick så fort men långsamt och det var inte min tur förrän klockan blev 12.
När vi kommer till Karlbergs slott är banan uppbyggd och jag ser att det är en bana för mig; många rep, nät, bars och såklart rampen. Jag blir supertaggad och ser verkligen fram emot att köra. 4 timmar senare kommer en hungerdip och nervositeten kastar sig över mig. För nervös för att kunna äta, för hungrig för att omvandla nervositeten till adrenalin. Svårt att bedöma hur långt det är kvar tills det är dags att köra, kastar i mig en banan och försöker fokusera på uppgiften. Mitt namn ropas upp och jag känner att nervositeten dämpas lite, men kicken/adrenalinet kommer inte. Jag springer ut på ”5-steps” lugnt och metodiskt. Går upp på plattån och tar tag i ”gardinen”, tittar fram mot repet och tänker ”shit, shit, shit vad ska jag göra nu?”. ”Fart är nog bra” jag tar sats men trycker inte ifrån ordentligt, glider ner mot repet, stoppet kommer och jag släpper gardinen, alldeles för tidigt, min kropp är redan på väg ner mot vattnet innan jag är framme vid repet och jag får inget grepp.
Jag blev inte ens besviken, skratta när jag kom ur vattnet. Jag hade verkligen inga förväntningar på banan, hade ingen aning om hur det skulle gå, hur banan såg ut eller hur jag skulle klara pressen. Jag tränar i vanliga fall för hinderbanelöpning, det innebär mycket träning mot både hinderbana och löpning, men målet har hela tiden varit Toughest och VM, självklart med Ninja i bakhuvudet. Men krutet, energin och planeringen har varit riktad mot hinderbanelöpning, det har också bidragit till att jag inte blev så missnöjd. Dock lite chockad över hur jag åkte ut, kändes lite snopet, något som jag verkligen borde klara, men inte besviken. Jag borde ha laddat bättre, taggat upp mig själv, tagit för mig på ett annat sätt. Jag hade alldeles för lite förväntningar på mig själv så att jag aldrig taggade till, jag förlitade mig på mina styrkor och tänkte att de löser sig. Självförtroendet är det inget fel på, jag trodde helt ärligt att jag skulle klara första banan, men jag var för loj i min inställning.
När jag åkte i vattnet så kom domaren Ali fram till mig och frågade vad jag höll på med!? ”Det där borde du ha klarat” ”Vill du prova igen?”
”Va!? Får jag testa igen!?”
”Inte tävla, men testa!?”
”Äh, JAA!”
Så efter region Göteborg var klara fick jag hoppa in på banan och testa hindret igen och klara det utan problem. Min första tanke var inte, ”va f*n”, utan ”Kul, jag kunde det ju faktiskt”. Det hela slutade med att jag var bantestare resten av dagen och helgen. Alltså att jag fick vara med att testa befintliga och nya hinder varje dag. Inte hur mycket jag ville pga tidschema, kameror, säkerhet osv; men mycket.
Sammanfattat så var det en helg av många skratt, lek, fantastiska människor och fräcka hinder.
Ninja Warrior
Kanal 5,
På bilden: Karin Karlsson.
Fotograf: Johan Halsius/Kanal 5.
Prod. år: 2015
Kommentarer