Att duga som man är.
I mitt första blogginlägg berörde jag ämnet offseasonform, och att jag tillhör de som hittills aldrig lyckats hålla en viktuppgång efter tävling på 4-6 kilo, vilket många gör.
Jag lovar mig själv inför varje tävling att jag minsann nu ska klara av att bibehålla en ok, bekväm form, där jag ska stanna på max 6 kilo från tävlingsvikt.
Men icke sa Nicke. De första veckorna har ibland fungerat bra, men sedan händer det något. Ibland händer det ”något” redan veckan efter tävling.
Efter SM 2012, då både jag och min man Micke hade tävlat, åkte vi någon dag efter tävling till Turkiet. Vi checkade in som hotellets, och kanske t.o.m Alanyas mest vältränade och deffade par, och checkade ut en vecka senare med två helt andra typer av kroppar. När vi skulle få våra pass vid utcheckningen på hotellet, tittade personalen lite frågande på oss. Lite lätt runda, om man säger så. God mat, salt mat och gott vin hade liksom gjort sitt.
Jag är dessutom en riktig chokladälskare och den kombinationen är inte riktigt optimal med min förhoppning om att stanna vid 6 kg plus.
Tiden efter tävling hamnar jag i något som inte bara liknar, utan ÄR en ätstörning. Jag kan inte sluta äta. Och det jag allra helst äter då är skräp. Det är som att ett kakmonster tar över min förmåga att själv fatta beslut om vad jag stoppar i munnen.
Detta är givetvis fruktansvärt jobbigt. Det är mer än fruktansvärt, det är ett rent helvete.
Och i takt med att formen försvinner så tappar jag motivationen till att träna. Säkert på grund av att formen är ett minne blott.
Överätning och usla träningspass. Ingen bra kombo. Spiralen är igång. Detta har pågått varje gång jag tävlat i ca 3 månader. Sedan helt plötsligt så bestämmer sig kakmonstret för att flytta ut ur mitt huvud, och jag återfår kontrollen. Sakta men säkert så hittar jag balansen och börjar skala av mig dessa onödiga kilon.
Men jag har insett att jag måste vara strikt, striktare än många andra, med min kost för att hålla en någorlunda hyfsad form som jag kan må bra i. Jag avundas de som inte sticker iväg i kilon när de tävlat. Som inte behöver ha 3 olika garderober, som verkar kunna släppa taget på ett normalt sätt och som inte hamnar i dessa rena hetsätningsperioder.
Självförtroendet sviktar när detta händer. Jag känner mig värdelös och usel över att inte kunna stå emot.
Jag kan bara inte förstå hur jag som varit så strikt och disciplinerad under så lång tid helt tappar kontrollen. Ibland känns det som att det är en ren överlevnadsmekanism, kroppen har gått på svält och vill nu förbereda sig för att det kanske händer igen.
I detta kan jag känna en sorg i att ett bra självförtroende är så förknippat med hur jag ser ut. Vi matas ständigt med bilder på perfekta kroppar, kroppar i superform, inlägg om hur vi tränar och vilka personbästa vi tagit. Helt naturligt så vill vi dela med oss av vårt bästa jag, för bekräftelse, för en egoboost som man absolut är förtjänt av efter en period av sträng självdisciplin. Jag är likadan själv. Inte lägger jag upp bilder på mig själv när kakmonstret bor i mitt huvud. Då orkar jag knappt titta på bilder från när jag är i form, för jag vill inte påminnas om hur jag sett ut.
Men hur man än ser ut, så är man samma person inom sig.
Och ett första steg i att bemästra och övervinna sina problem är att inse att de finns. Och att våga stå för dem.
Jag vet hur jag kommer i tävlingsform, och jag klarar av att komma dit. Men att kunna hålla en schysst offseason form klarar jag tamejtusan inte av. Inte än. Dock är första steget avklarat, jag inser faktumet och jag står för det.
Kommentarer