Söndagar tillhör inte mina favoriter när det gäller veckodagar. En lätt låg sinnesstämning utan direkt definition.
Bara göra det bästa utav dagen trots denna irriterande känsla! Kanske bevis på en överdriven separationsångest för att veckan är slut! Ha ha.. Nåväl, det startar ju en ny imorgon!
Kom på mig själv idag med att upptäcka att jag börjat förbereda mig mentalt på nästa dietstart som kommer kicka igång till hösten. Det krävs planering, inte minst när man är en familj där alla individer blir påverkade mer eller mindre, när någon i familjen satsar inför tävling.
Att barnen blir ”drabbade”, är oundvikligt. Ändå är det så mycket lättare nu när de blivit större och kan vara mer delaktiga i allt. Men en mamma som mot slutet blir tröttare och tröttare, glömmer fler föräldrarmöten och matsäckar än vanligt, och somnar i tid och otid är något de vet kommer när det väl är dags. Stackars barn;)
Trots detta så tror jag, att man genom att visa disciplin, självkontroll och kampen om att aldrig ge upp – sår ett frö i sina barn som de förhoppningsvis tar med sig i livet på ett eller annat sätt.
Mina barn har aldrig ”hittat” sin sport, trots många försök med allt ifrån dans till fotboll. De har helt enkelt inte tyckt att det varit riktigt roligt. Men för ett par månader sedan ville min son som är 11 år, prova på boxning. Och då hände det. Han hittade sin grej, den där glädjen och kärleken till en idrott som plötsligt bara finns där.
Jag bara älskar att se honom på sina träningar. Den fokusering och jäklaranamma som han visar är en ny sida hos honom. Jag är så stolt, och jag kommer vika mig dubbel för att han ska få gå på varenda träning, oavsett hur trött och sönderdietad jag än kommer bli. Det är jag skyldig honom.
Kommentarer