..går allt så mycket lättare. Jag tror att drivkraften eller kalla det motivationen i oss är avgörande för hur resultatet av det vi gör blir.
Det kan handla om träning, arbete eller andra mål i livet.
Ibland sviktar den, och allt blir tungt.
Efter en tävlingssatsning, vilket för mig alltid har inneburit väldigt långa dieter, vi pratar om mer än 6 månader ( vi pratar faktiskt 12 månader ) så har jag varje gång hamnat i en riktig motivationssvacka när det gäller träningen.
I takt med att jag klär på mig dunjackorna, så tappar jag lusten att träna mer och mer. Det är hemskt när det man egentligen älskar att göra blir ett nödvändigt ont, för tränar gör jag, men några episka pass blir det sannerligen inte.
Denna jobbiga period pågick efter förra årets tävlingar i 3 månader, sen vände det.
Vad som får motivationen att infinna sig igen, vet jag faktiskt inte. Helt plötsligt finns den bara där, och det blir helt plötsligt lätt att blanda sina aminosyror och åka till gymmet.
Kanske är det mina alltför långa dieter som framkallar mina svackor, kanske har man pressat kroppen alltför hårt under alltför lång tid och den bara måste få säga ifrån.
Att pendla mycket i vikt är inte bara påfrestande för kroppen, utan också väldigt påfrestande för huvudet. Vi matas ständigt av hur idealkroppen skall se ut, och i vår bransch är den ännu mer extrem än vad den är utanför vår ”sfär”.
I mitt huvud är min idealkropp den jag har innan jag kliver upp på scenen, och det är ju helt och hållet en ren omöjlighet och ett väldigt osunt ideal.
Min kropp vill vara större än vad jag vill, och om jag ska hålla en för mig ”ok” form, så måste jag slita för den. Så, bara att gilla läget, eller börja älska sig själv så som man är?
Kommentarer