Så idag var det dags för en teamträff. Långt planerad och bokad i almanackan då dagens ämne var mycket viktigt. Men det var inte där jag började dagen. Efter att ha gott upp, tagit bilder och vägt mig slängde jag i mig en riktigt cheatday frukost. Därefter var det bröst och axlar på gymmet som gällde. Gott med kraft fanns det allt i kroppen men knoppen förblev galet seg. Dock motiverade solen utanför och övningarna rann på. Tråkigt nog blev jag aningen för ivrig i mitt fuskande och försatte min känsliga mage i en hemsk position. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att toaletten var utan tvekan min bästavän.
När passet väl var genomfört bestämde jag mig för att hoppa den vanliga intervallträningen och istället köra en längre runda med mina inlines. En tur i shorts och bandeu-tröja på 40 minuter bjöd på ordentlig värme och förhoppningsvis lite bränna. Mot slutet av rundan valde jag att avnjuta min lunch, som var en taco-sallad med tortilla bröd, vid hamnen och sluka in än mer av solen. Eftersom träffen lades på solens bästa timmar, 13-16, fick jag njuta av den lilla sol som jag kom åt. Strax därefter fick jag skynda mig hem för att hinna med bussen.
När bussen anländer på hållplatsen utanför bestämt gymmet har jag kort om tid innan mötet. Men när jag väl kom in i salen, tillsammans med de andra som tagit samma buss, är det lugnt. Folk droppar in en efter en och träffen startar inte förrän tio över tre. Nu ska jag inte låta barnslig men jag såg inte fram emot träffen alltför mycket då många jag fått bra kontakt med inte skulle dyka upp. Av alla de 30 som från början hade tackat ja till träffen var det bara 17 som till sist kunde. Dels av Fitnessgalan i Stockholm, dels på grund av det fina vädret och andra föredrog kanske vädret. I vilket fall var det få av de som var där som jag faktiskt kände på riktigt. Dock är det alltid roligt med nya bekantskaper, speciellt när man faktiskt klickar med folk så man glömmer den där lilla ensamheten. Men för att återgå; dagens ämne var kost och träning – balansen. Ett hett ämne för många, framför allt mig själv.
Det började med att vår lilla grupp delades upp i ännu mindre grupper, erfarenheterna fördelades blandat. Minst en med debut framför sig i varje grupp och ett större antal med viss erfarenhet. Två frågor slängdes ut som varje grupp skulle diskutera. Den ena handlade om inställningen till efter planerad tävling och den andra hur mycket omgivningen påverkar oss. I min grupp var det svårt att få en syl i vädret då jag är för blyg för att själv ta ordet, men inuti mitt huvud flög tankarna omkring fritt. Det hela handlar ju mycket om att trivas i sig själv, hitta en balans där kroppen och knoppen mår bra tillsammans. Eftersom att jag alltid har brottats med hur jag ser ut, letat efter en egen acceptans, tycker jag att det är svårt att ens föreställa mig hur det kommer att kännas efter tävling. Kommer jag att hitta något jag känner mig bekväm i? Kommer jag kunna acceptera att tävlingsformen bara är just en tävlingsform? Än nu tycker jag att det är svårt att vara nöjd och därför blir det nästan läskigt att tänka på hur det kommer att kännas när ens mål väl är passerat. Hur ska man hantera det? Samtidigt är det viktigt att tänka på det. Även om det är svårt att se eller acceptera är jag nog en av de många som ligger i riskzonen för ortorexi. En skev självbild och träningsnarkoman som får ångest av att äta ”fel” eller ”för mycket” – jupp det passar in på mig. Tur att man har folk vid sin sida och förhoppningsvis en coach som hjälper till med en motsatt-diet. Även om det känns som att den där acceptansen av min egen kropp aldrig kommer att existera hoppas jag på en slags balans där jag i alla fall känner mig hyfsat bekväm. Eftersom jag ska tävla igen i höst kommer jag inte hinna ligga för mycket på latkudden utan det blir ändå viktigt att hålla mig till en bra kost. Där har jag också tur i och med att jag som person inte är alltför förtjust i godis eller skitmat. Vilket förhoppningsvis gör att min eftertävlings-form inte blir sämre än min innancoach-form. Det är i alla fall mitt mål som jag funderar på att landa i, att ha samma vanor innan och ett liknande utseende men med en mer muskulöskropp.
Vad gäller omgivningen som ser jag den som en klar faktor. Jag har valt att bli en mycket offentlig person när det kommer till min träning och jag delar glatt med mig. Men precis som dök upp under träffen så skulle jag aldrig posta en bild ur en kassvinkel som jag själv vet inte genererar ”likes”. Det är ju en sorts boost, att få många likes på en bild och känna sig nöjd över vad man lyckades fånga på bild. Oavsett hur förvridet det än må vara. Jag är ju inte heller den enda – vem vill inte ha bekräftelse liksom? Alla tycker väl om en komplimang och de flesta som väljer att gå ut med en bild vill ju ha respons. Så självklart finns det en press om att man måste se bra ut. Men sedan anser jag att den största pressen lägger man på sig själv. Sedan jag gick ut med att jag skulle tävla och visa upp min fysik på scen får man allt oftare höra ”du som är så fitness” följt av en fråga. Ibland kring maten man käkar eller råd någon vill ha. Det sätter press på en. Man måste ju vara ”fitness” – det har ju blivit en image. Något man vill leva upp till i varje sekund och där kommer den egna pressen. Pressen som stiger en upp över huvudet och sätter käppar i ens hjul. Exempel på detta var för mig redan i morse.
När jag vaknade ställde jag mig som sagt på vågen och fotade. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har vågen aldrig varit min vän och jag mår inte bra av att själv bokföra min vikt. Bilderna tyckte jag var bra och det ser ut att gå åt rätt håll, men vågen höll inte med mig. Ett kilo uppåt, vilket inte bekymrade mig alltför mycket förrän coachen frågade om det, Även om det inte är mycket och coach frågade snällt satte det grillor i huvudet på mig. Vad har jag gjort? Vad är det som jag har lagt på mig? Fortfarande sitter jag här med en liten klump i halsen, speciellt när det är cheat day. Jag gillar kakor, oja, men jag gillar inte att skämma bort mig själv. Det hör la till mitt skeva ideal. Det gör det så svårt att glädjas åt mina små fuskdagar. Speciellt när en sak som denna dök upp… Jag får leva ut kvällen och förhoppningsvis visar kalipern på positiva resultat imon…
För den som vill veta mer av dagens träff och dess information får gärna höra av sig privat!
Bara för att muntra upp mig själv kör jag en #tb med jämförelse.
Ena bilden från idag, vecka tio med coach och två veckors underskott, vs. bild från första veckan. Förhoppningvis ser ni vilken som är vad!
Kommentarer