Hej igen. Förlåt. Vi verkar ha ett rätt spänt förhållande, du och jag bloggen. Som gamla bekanta som inte hälsar när man möts på gatan. Och efter en tid har man ignorerat varandra såpass länge att klyftan är alldeles för stor för att kunna kliva över. Men nu är jag här och jag tänkte att vi gör ett nytt försök? Okej?
Jag ska som många andra satsa på AF i år. Vill erkänna att min motivation har varit väldigt svajig. Gick upp lite för mycket i vikt, pallade inte den stressen och började låta dåliga tankar smyga in. Förlåt Tina (det blir mycket ursäkter i det här inlägget, vi har lite och göra upp). Nu ligger jag i soffan och har precis kört mitt första hinderbanepass, och känner mig en liten gnutta bättre. Lite febrig, men bättre.
Jag har fått rannsaka mig själv. Och idag känns det som att ett litet genombrott har skett. Jag kan se det här hända, lite mera ansvar över situationen bara. Jag vill inte svika min coach, och ennu mindre mig själv. Och det är onekligen situationer som dessa man verkligen är stark. För jag har sprungit i uppförbacke hela sommaren, och tittar jag tillbaka på det så inser jag att jag hållt mig på banan HELA vägen. Hur jobbigt det än vart.
NU kaffe och bänkpress!
Kommentarer