Ibland står man på toppen av världen, med huvudet högt och ambitionerna ännu högre. Ungefär lika ofta står man och bär det där berget på ryggen. Kanske lite oftare…typ hela sommaren.
Och jag önskar, att jag hade någon att dela det där berget med, att någon kunde bära med mig. Ensam är inte stark. Ensam är svårmotiverad.
Men så ligger det till nu. Jag har bara mig själv och min egen inställning. Och vet ni vad? Min inställning är en jävla bitch. Och hon gnäller. Typ jämt. Fucking jämt.
Varje vecka försöker jag intala mig själv att nu..NU har jag nått en milstolpe, det är NU det händer..från och med nu kommer allting gå FANTASTISKT.
…och någonstans kring medelmåttiga Onsdag så tappar jag bort allting igen.
Torsdag, Fredag, ätardag, Söndag…så står jag där med tomma löften igen.
Men så slår det mig sådär lagomt klämkäckt, att är det inte just nu, i de här motståndet som man faktiskt växer? Sådär på riktigt. Dom säger ju det och där har jag någonting jag faktiskt kan tro på. Om något är jag ett jäkla esse på att rannsaka mig själv. Heh. Kanske skulle börja tävla i det? Finns det ett SM i själv-ifrågesättning och vart betalar jag in anmälmingsavgiften? Jaja, klockan är för mycket, så jag och min inställning ska lägga oss på varsin sida av sängen ryggen mot tills vi blivit vänner igen.
Men visst fan har hon vuxit? Lite på bredden, kanske t om lite på längden med. Och i hjärtat.
Kommentarer