27 maj, 2015
Cha cha bloggen. Träning får gärna bli roligt igen, typ NU. Men jag går dit, gör mina sets och gör dom med allt jag har. Det är 10 dagar kvar, jag kan alltså räkna dagarna på en hand nu.
Och prestationsångesten varvas mellan kalla fötter och ett jävlar anamma.
En skräckblandad förtjusning och jag frågar mig själv vad jag har gett mig in på.
Just nu vill jag bara att det ska vara över. 10 dagar är en evighet, och ingenting. Fyller ut dagarna med så mycket jag bara kan för att tiden ska gå fortare. Jag vill tävla nu nu nu nu.
Ljuger för mig själv och säger att sålänge jag klarar mitt eget satta mål så kommer jag gå därifrån nöjd.
Men vem försöker jag lura? Jag vill ju ta pall, och INGET ANNAT.
Kommentarer