Jag slits hela tiden mellan saker jag älskar.
Jag älskar min utbildning.
Jag älskar mitt jobb.
Jag älskar min träning och tävling.
Jag älskar min familj och vänner
Samt att jag älskar livet.
Min kropp har alltid skrikit efter mer vad det gäller träning. Den har aldrig varit nöjd, alltid kunnat prestera mer. Jag har alltid haft lätt för att lära mig och varit personen som briljerat i de flesta sporter. Alltid varit tjejen som spelat ihop med killarna. Min ”svaghet” i det här har alltid varit att jag älskar allt jag gör och tillslut räcker inte tiden till. Drivet att slå en bättre passning i fotbollen var lika stor som att lära mig nya tal i matten. Det här har varit genomgående i hela mitt liv. Det finns ett ständigt behov, driv och glädje för mig att förbättra mig.
Så står jag där i maj 2014, har snart gjort två av fyra år av min utbildning med bravur. Jag hade då sprungit mitt första hinderbanelopp och var frälst. ”Jag kanske ska börja springa lite nu då, ha något mål med min träning igen”. Men Karin Karlsson gör aldrig något halvvägs, det är inte min grej. Det är inte så att jag började springa 10 mil i veckan, men bra mycket mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv, alltså tre dagar i veckan.
F*n vad jag hatade det i början. Ååhhh vad tråkigt, det händer ju absolut ingenting. Det har alltid varit min inställning till löpning, TRÅKIGT. Men jag har med tiden insett att det bara handlar om vad man är van vid att träna, precis som med allt annat, tillsammans med inställning. Jag hade bestämt mig för att det var tråkigt, hela mitt träningsliv så har jag förknippat löpning med fystesterna i fotbollen som jag alltid var sämst på och alltid fick håll. Men när jag sedan sprang ikapp de flesta forwardsen på planen bevisade jag för mig själv att jag var bra ändå. Är det en sak jag är bra på så är det mitt självförtroende. Min största kritiker och supporter är jag själv.
Och nu står jag här, över ett år senare, det går bättre än någonsin i skolan, på jobbet och dessutom i tävlandet. Hur gick det här till!? Det var redan för mycket med skola på heltid och jobb 50%. Återigen har min kärlek till livet tagit mig långt. Drivet att se hur långt jag kan gå har tagit mig hela vägen till en första placering i ”Toughest mini tour” idag. Fattar ni!? Karin som hatade löpning mer än allt annat i träningen. Som aldrig frivilligt skulle snöra på sig löparskorna. Missförstå mig rätt, jag älskar att springa men har aldrig gillat att enbart löpa. Aldrig förstått vitsen med det.
Så det är inte bara för att latja eller inte ta tävlingarna seriöst som ja ler, skrattar och hejar på de andra tjejerna, det är för att överleva. Jag har börjat att älska löpningen men jag är orutinerad. Jag vet inte hur fort jag ska springa, hur hög min puls ska vara eller hur långt jag kan pusha mig. Jag är van vid att kunna stanna upp och läsa av spelet. Nu ska jag driva framåt i ca 60 minuter utan en sekund till andrum. Jag är ensam. Det är jag och endast jag som ska springa över mållinjen för att ta hem vinsten och det är ovant. Jag är en ledare och en vän, inte en person som gör det till varje pris eller för pengarna. Jag gör det för att hinderbana är kul, min kropp utmanas hela tiden och jag slutar aldrig att förbättra mig, jag gör det för att jag vill vara en inspiration.
Mer än ofta så krockar livet. Min tanke var aldrig riktigt att det skulle gå så här bra eller att jag frivilligt skulle ta det så här långt. Jag trodde någonstans att huvudet, kroppen eller tiden skulle säga ifrån innan viljan gjorde det, men när saker känns rätt så löser sig allt. Det gör att jag är så förb*nnat stolt över mig själv och min resa i år.
Jag är framme i veckan innan Toughest i Göteborg och krigar mot så galet duktiga och engagerade tjejer, jag står där som jag bara vågade fantisera om i oktober förra året. Varje dag i veckan så är jag mer än bara en hinderbaneatlet, men när jag sprang upp först för rampen i Malmö i maj så hade jag bara en tanke i huvudet: Jag ska ta hem hela skiten. På lördag är det dags.
Kommentarer