DET HÄR INLÄGGET ÄR JÄÄÄÄÄTTE LÅNGT. OM NI INTE ORKAR LÄSA ALLT SÅ ÄR SISTA STYCKET LITE SAMMANFATTAT :D:D
fotocredd: TOUGHEST
Vilket lopp. Som vanligt efter loppen så känner jag mig dagen efter oförskämt bra, men en gnutta mer träningsvärk än vad jag brukar.
Jag har under sommarens tre månader tränat mycket på löpningen. Framförallt på löptekniken och öka farten i steget. Jag har känt mig starkare och snabbare än någonsin.
Veckan inför Toughest Oslo var framme och jag hade väldigt mycket i skolan och på jobbet. Alldeles för stressig vecka för att ge en bra uppladdning så självklart kröp sig en förkylning på. Fredag och lördag hade jag inget halsont och bestämde mig för att springa.
En stressig vecka och stress för att bli frisk inför tävlingen gav ingen bra känsla i kroppen och jag var otroligt nervös inför starten. MEN jag visste vad jag gick för och att jag hade förmågan att göra ett riktigt bra lopp.
Som de senaste tre loppen (nu fjärde) ropas mitt namn upp innan starten som ledare och åskådarna hejar. Nu är de dags. De var många nya löpare som startade och jag visste att det skulle bli ett riktigt tufft lopp, både terrängen och motståndet. Tex. en kanadensiska, Claude som vann VM i Spartan OCR 2012 och 2014.
Starten går och jag håller mig i första klungan upp för första backen och trappan. Jag kände direkt att kroppen inte riktigt är med mig men jag gav mig f*n på att inte släppa klungan för tidigt. När vi kommit upp för höjden, 300 meter in i loppet så kommer en liten damm som markeringen går runt. Av någon anledning så hoppar första och andra tjejen i och börjar simma över den (prata med Yoie efter som var en av tjejerna, att en åskådare hade ropat ”hoppa i vattnet), vi andra blir osäkra och halvt stannar upp men ser markeringen fortsätta runt och springer vidare. Vi hör förtvivlan och skrik bakom oss, jag tyckte synd om dem men fortsatte framåt. Vi ommer till ett över-under hinder som går relativt snabbt, jag ligger trea, fyra här. Nästa hinder är Dips-walken, ser kanadensaren är över snabbt, en annan tjej trillar ner och jag går förbi två tjejer på hindret. Tror jag ligger tvåa nu men nu börjar hållen komma. FAN!! Förbannad och frustrerad börjar jag kipa efter luft som bara gör det värre. ”Tänk på tekniken”. Jag blir omsprungen av flera tjejer innan vi går in i första ”träsket”, ett knädjupt dike var det väl mer och jag har Frida Jönson framför mig. Det minns jag väl för hon hade två olika par Icebugs på sig, en blå Zeal och en gulsvart acceleritas. Första kilometern är avklarad och jag är inte i toppskick när vi kommer fram till ringarna. Där springer Claude en straffrunda och flera tjejer hänger i de vanliga ringarna, tror jag ligger sexa här (jag sprang om och blev omsprungen såååå många gånger under loppet och dessutom av flera nya tjejer att jag kommer inte exakt ihåg vart, när och hur många). Jag hade redan bestämt mig innan för fastlane och går upp som ensam tjej där. Nu är Camilo vid sidan och peppar mig. Ringarna är lååångt ifrån varandra, jag tar ett djupt andetag innan jag kör. Tar det lugnt och metodiskt och klarar de i stort sett smärtfritt och går in på en andra plats bakom Claude.
Nu är hållen i sin peak och jag mår riktigt kasst, det kommer en nerförsbacke, pulsen går ner men de hjälper inte. Jag tvingas sakta ner, dra lite i magen och jag blir omsprungen av flera tjejer. ”Skit!!”
Incline wall är nästa hinder och en tjej framför mig kommer inte upp, hon låter mig gå förbi medan hon tar ny sats och jag tar mig upp lätt.
Löpningen fortsätter och det gör även hållen. Yoie springer om mig nu, det tog 2 kilometer innan hon kom fram i loppet igen efter det första oturliga doppet. Tyckte för en sekund att hon var värd det, men samlade mitt fokus igen.
Kan vara så att de var ett kryphinder här, men det minns jag inte helt.
Därefter kommer vi fram till swing-walken, där simmar Claude mot straffrundan och några (tre kanske) tjejer hänger i det vanliga hindret. Jag går mot fastlane som är varannan repstump, varannan hängandes pinne. Jag satsar på endast stumparna och det går fort. Jag är igenom hindret på kanske 10 sekunder. De som fick straffrunda eller vanliga hindret fick simma 25 meter innan de kunde börja springa och jag leder nu. F*n, h*lvetes, jäkla håll, nu är det dags att börja trampa. Kommer fram till ”back-crawl” som är ett nytt hinder, där man ligger på rygg på en plastpressening i uppförsbacke med ett nät ovanför sig som man ska dra och trampa sig upp via. Sen är det raka vägen upp för en brant backe och runda en flagg. Här väljer jag att gå för de hade inte gått fortare att springa i mitt skick. Raka vägen ner igen och en del löpning nu. Yoie springer om mig och jag undrar om inte Claude gjorde det också. Vi kommer fram till en del höbalar som vi ska över och därefter kommer jeep-dunkarna. Idag behövde vi bara bära en men upp för en brant backe, jag möter Yoie halvvägs när hon är på väg ner igen. Här upptäcker jag att jag blivit starkare i sommar, kändes mycket lättare än i Aalborg, ”eller börjar jag vakna till liv nu!?”
Löpningen fortsätter och vi springer igenom skogen och flera kuperade partier. En brant uppförsbacke och sedan är vi framme vid monkeybarsen, jag känner på ”flying monkey bar”, ”fan vad hala de känns”, jag vågar inte. Där står två tjejer och ger sig ut på de vanliga och jag hoppar in emellan. Jag är klar snabbt och före dem, en funktionär skriker ”tredje plassen, kom igen jenter, det er fighten om tredje plassen”. Jag ligger först, så jag ligger trea efter tre kilometer. Nu kommer det en del löpning och på asfalt och de två tjejerna springer nu om mig. ”Step-up” hindret kommer (det med fyra stockar i rad som man springer upp på) och jag går om dem igen. Löpning igen och de springer om mig igen. High wall, jag går om en av tjejerna och ligger nu fyra, men hon springer om mig igen.
Nu går det uppför och vi närmar oss eventområdet där både Camilo, pappa och Oscar ropar på mig. Vi kommer fram till Dragons back där de två tjejerna kämpar för att komma upp för första biten men de verkar inte gå och den ena tar en straffrunda. Jag tar ett högt kliv och kommer upp på första försöket, drar mig upp. Det är blött, kallt halt och jag är trött. Jag hoppar över till andra ”backen” och glider med bägge fötterna men är stark i armarna som håller mig kvar. Drar mig upp och siktar högre med fötterna och resten går bra men tog enormt mycket energi att inte halka och dra sig upp. Jag hoppar ner för hindret och möter då samma tjej som inte kom upp för hindret, då är vi klara samtidigt. Jag blir riktigt irriterad men fortsätter mitt lopp mot platinumriggen. Nu när jag skriver inser jag varför det gick som det gjorde på riggen. Dragons backen trötta ut mina armar fullständigt när jag skulle hålla mig fast. Jag kom fram till riggen och hade bestämt mig innan för fastlane, men borde väl egentligen tagit den vanliga i det skicket jag var i. Jag jobbar mig igenom hindret, stående ringar, lösa balkar, fasta balkar, känner tidigt att jag är väldigt trött, ska nu ta mig vidare till hängande pinnar men mina underarmar är borta och det går inte. Jag tänker på ”elitgenomgången” ”tappar ni på fastlane så får ni ta den vanliga” efter eller straffrundan. Jag vill klara hindret och går upp på den vanliga, då skriker Camilo på mig. ”Ta straffrundan Karin” jag litar på Camilo och springer till straffrundan som jag då inser är väldigt kort och går fortare än vad hindret gör, ”tråkigt” tänker jag. Därefter är det krypning som gäller som var ”straffet” om man inte tog fastlane eller fick ta en straffrunda.
Nu är halva loppet gjort och jag löper upp på berget igen mot ett vattenhinder där man ska hoppa från en platå och sedan simma 30 meter. Det var ganska skönt, jag är en dålig simmare och det går inte fortare om jag tar i så jag passa på att andas ordentligt. Väl uppe på land så kände jag mig piggare, ”lite skönt med ett dopp”. Här har jag ingen aning om vad jag har för placering, gissar runt 7-10.
Därifrån springer jag ner till repen där två tjejer klättrar, en annan är på väg mot en straffrunda. En kaxig tanke dyker upp: ”finns det tjejer i eliten som inte kan klättra upp för ett rep!?” Kommer samtidigt på kylan och tänker att de kanske var det.Klättra i rep kan jag i sömnen, hoppar och är uppe på tre tag före de två tjejerna som var uppe i repet.
Loppet går vidare mot 20-25kg säckarna som vi ska springa med. Jag får upp den på ena axeln och ska samtidigt som jag springer få den bakom nacken, istället tappar jag den. F*n, får upp den igen på ena axeln och får långsamt över den bakom nacken samtidigt som jag springer. Därefter kommer Sternum-check som jag hade hört skulle vara extra hög. En tjej springer mot straffrundan, jag springer och tar i, kommer över direkt. Hmm, lägre än stockholm i alla fall, den var brutal.
Sen var det dags, Watersliden! Den ENORMA rutschkanan som var en träningshoppbacke för skidhopp som de lagt plast på. Så galen, brant, snabb, gjorde svinont i rumpan och var alldeles fantastisk 😀
Vi rundar en sjö och kommer fram till Slacklinen, där jag visste att de fanns en fastlane där man kunde gå över på linan. Jag vet att jag kan gå utvilad och utan skor men efter 7km i den här terrängen och med skor!? Jag kör! Det fick förvånansvärt bra och jag tog in mycket tid. Frida Jönsson och jag är sida vid sida upp för en sjuk stigning, hon drar ifrån lite, men ingen annan går om mig. Väl uppe på berget igen kommer det höbalar som vi ska över, därefter Irishtable. Nu är jag trött i kroppen och det är inte en smidig Karin som tar sig över bordet. Var det en incline-wall till innan målområdet!? Ingen aning helt ärligt.
Nu är det inte långt kvar. Jag springer in på eventområdet och jag ser några tjejer som springer på de två sista hindrena. Jag har ingen aning om vad jag har för placering, jag kör bara på. Hoppar upp på spider-walken som är glashal och pressar båda fötterna mot väggen, jag tar mig långsamt framåt för att inte halka ner. Klara det! Springer mot traverseväggen och fastlane, plockar upp två pegwall-pinnar och tar mig metodiskt framåt. Från den ska jag ta mig över ett rör till nästa vägg. Här brukar jag inte använda benen, men jag är så rädd att tappa taget, att de får ta längre tid. Nu är jag på sista väggen med hål som man har som grepp för händerna, jag korsar armarna och är relativt snabbt klart. Jag klara det! Nu är jag trött på riktigt och börjar springa mot straffrundan men funktionären pekar mig rätt.
Nu skriker Oscar på mig: ”Nu är du trea, KÖR!!!!”. Åh, fan tänker jag, det här vägrar jag att släppa nu. Det här är momentet som jag varit lite orolig över. Det som gjort att jag vunnit lopp tidigare är att jag är bra på hinder. Nu ska loppet avgöras i en 150 meter lång backe som går rakt upp och jag vet att en tjej är mig hack-i-häl, jag har ingen aning om vem. Jag springer ner för backen som leder till hoppbacken och det går inte lång tid innan jag tvingas gå och använda armarna för att ta mig framåt. Jag hittar snabbt ett tempo som jag bestämmer mig för att hålla mig till, ett tempo som jag inte får sakta ner för att hålla min placering. Oscar går i trappan bredvid mig: ”du måste öka, hon närmar sig”. ”F*N”, jag höjer tempot ytterst ytterst lite till, tittar uppåt, nu är det inte långt kvar, kom igen Karin. Då kommer cementen och jag inser att jag kommer klara det…
Väl inne i mål, så måste jag lägga mig ner i fosterställning, jag var helt färdig, jag hade bestämt mig. Sån j*kla skön känsla när det går vägen, när kroppen och huvudet säger ifrån tidigt men jag klarar av att stänga av och pusha mig ännu längre. Känslan när jag vinner mot mina egna spöken, när jag slår tjejer på det som dem ska vara bättre än mig på. Känslan när man inser hur bra man faktiskt är. Jag har fått frågan hur jag kan vara nöjd med att komma trea, när jag brukar vinna. Man måste sätta det i relation till uppgiften. För det första så är det en annan konkurrens, Yoie är en fantastiskt duktig löpare, både vanligt och kuperat. Claude är regerande världsmästare i hinderbana, i hinderbanor som alltid körs i dessa terränger. Jag prata med Claude dagen innan tävlingen och jag fråga vad hon tyckte om banan. ”Jo, den är rätt så lik de vi har hemma, fast lite mindre höjdmetrar!!!!!” Okej!?! Så vår värsta bana är lätt för dem!?
För det andra så kan inte jag mäta min löpning i en sådan här terräng med löparna, de kan springa så enormt mycket snabbare än mig uppför. Jag känner mig helt okej uppför, egentligen bättre än platt, men inte i förhållande till de här extremt duktiga löparna.
Sen så tävlar jag i första hand för min skull. Jag bryr mig om min prestation och hur jag utförde loppet och framförallt hindren. Mitt mål är att alltid klara alla hinder, det innebär att jag inte i alla tillfällen kan ligga på för hög puls, utan måste stanna upp och ta några andetag innan jag kan köra. Jag gjorde ett jätte bra lopp, hindren gick nästan helt som planerat. Jag gjorde inga dumma misstag, det enda var att armarna inte räckte till och det är såndant som händer. Jag gick in för att göra mitt bästa och det gjorde jag verkligen och lite till, hur kan jag inte vara nöjd med de!?
3e plats är bara en siffra, jag vet vad jag gjorde på Toughest Holmenkollen och det var att visa vad ett hinderbanelopp handlar om och det känns sådär gott i magen.
Kommentarer