Det här loppet är det jag har svårast att återberätta och minnas detaljer från. Framförallt för att det var mycket löpning och runt 4-6e placering sprang vi tjejer om varandra vid flera tillfällen, samt att blev ett väldigt odramatiskt lopp för mig. Jag har inte suttit med tvsändningen och skrivit ner detta så ni får ha lite överseende med att alla placeringar och ordning på hinder under loppet som troligtvis inte blivit helt rätt 🙂
Inför loppet kände jag mig pigg, det var trots allt bara en vecka sedan loppet i Umeå. Jag hade endast stått på crosstrainern eller cykeln igen pga foten och jag kände att den skulle hålla. Till det här loppet skulle tre nya tjejer dyka upp som vi visste var duktiga löpare. Vi pratade med Toughest dagen innan loppet och de hade inte lika många hinder på detta lopp som i Umeå, utan hade gjort fler hinder i naturen, inte till min fördel tänkte jag direkt. Vid rekningen dagen innan förstod vi snabbt att det här blir en tuff terräng, banan var placerad i ett väldigt backigt område och det fick vi smaka på 🙂
I startfållan känner jag mig taggad och när kameran blir upptryckt i ansiktet kan jag inget annat göra än att pussa min biceps, är ju trots allt den som gjort att jag vunnit både i Malmö och Umeå 😉 Nähe, men det är en konstig situation. Från att precis ha börjat med sporten, till att stå som ledare efter min första elitstart som dessutom tv-sänds är märkligt.
Starten går och de tre nya tjejerna Yoie, Henriette, Nanna och Siri tar täten nerför den branta backen, Yoie i överlägsen ledning. Vi springer ut på en brygga och jag är femma ut i vattnet. Simningen blir kaosartad och jag både får och ger sparkar i vattnet då det blev för trångt. När jag kollade på sändningen hemma tyckte jag det såg ut som att någon av tjejerna hoppade rakt på Yoie om jag minns det rätt, men såg ut som det gick bra med henne 😉
Uppe ur vattnet ligger jag fyra efter Henriette, Nanna och Siri. Vi springer uppför i en bäck och jag springer om Siri, Yoie kommer snabbt förbi mig och jag tror i slutet av backen att Maria springer om mig. Nu kommer det ett långt parti av lång löpning i diverse terräng, uppför, nerför och hinder som A-hinder, krypa, över-under och bära stockar. Där springer vi rakt fram och vänder runt en flagga tror jag de va, Yoie är iväg snabbt så det kameran inte får med här är peppet från alla tjejer. Alla peppar varandra. Den här sporten är stundtals så jäkla jobbigt och det är så härligt vilken go stämning vi alla skapar.
Nästa hinder är Beaver pond, ett träsk som inte är så geggig, men mycket vatten och oförutsägbar. Det ligger pinnar och stockar kors och tvärs i vattnet och man får verkligen tänka sig för vart man sätter sina fötter. Till största delen var det knädjupt, men vid ett tillfälle trampar jag i ett hål och åker med hela huvudet under vattnet. Chockad drar jag mig ur hålet och spottar ut det vattnet jag inte hann svälja och fortsätter kriga. Smått illamående av lukten och vetskapen av att man svalt alldeles för mycket av vattnet närmar vi oss äntligen slutet. Här kommer en deltid och jag ligger efter 2,8km femma efter Yoie, Nanna, Henriette och Maria. Ligger redan 1,5min bakom Yoie och Frida är bara sekunder bakom mig.
Väl ute ur vatten är det här många utav de andra tjejerna som tycker är jobbigt med kylan. I brist på andra tankar så känner jag efter och känner mig tung och stum i kroppen efter vattnet, men kylan stör mig verkligen inte mer än att musklerna inte jobbar lika bra såklart. Jag blir peppad av känslan och fortsätter springa.
Återigen blir det mycket löpning med mindre hinder som över-under, vägg, A-hinder, krypa, dips-walk och Sternum-check. ÄNTLIGEN ett svårt hinder. Henriette springer mot straffrundan, Maria hänger på den övre stocken och tvingas släppa tillslut och ta straffrundan. Yes, nu har jag chansen att ta in två placeringar. Kliver upp på första stocken och hoppar mot den övre. SHIT, vad långt ifrån den var, får den rakt i brösten och tappar andan någon sekund, svingar med benen och tar mig tillslut över. GÖTT, tänker jag och ligger trea. Här är jag lite osäker på när Frida springer om mig, men under någon längre löpning vet jag att hon springer om mig här 🙂
Traverse väggen och repklättring är helt klart mina hinder och jag är snabbt klar och springer mot platinumriggen där jag ska ta min första fast-lane. I Malmö hade jag handskar som inte hade grepp på den vanliga banan och i Umeå tappade Siri på fast-lane. Nu ligger jag trea eller fyra och jag har inget val, ska jag kunna ta in placeringar så måste jag köra fast-lane. Kör och det går felfritt, SÅ JÄKLA NÖJD!!
Så var det dags att löpa igen, jag tror det är här jag ser 7km skylten och tänker, skönt, fast är det inte väldigt mycket hinder kvar på 1km!? Jag springer på i backarna och mot hinder som step-up, över-under och ringarna där jag tar två ringar vid varje swing. Kommer till ett stort näthinder där man ska klättra upp-och-ner i mot en klocka. Därefter kommer incline-wall i uppförsbacke. Ser att dem har målat dem i en svart, blank färg, men jag har aldrig haft problem med det hindret förut, springer mot det med självförtroende och halkar i första steget. Va, fan! Provar igen och är knappt i närheten, skit, tar straffrundan. Springer vidare och det kommer en likadan vägg till, nu är jag förbannad och klarar det på första försöket.
Nästa hinder är en studsmatta riktad ut mot sjön och jag hoppar ut med glädje och simmar in igen. Springer upp för hela skidbacken, suck, möts av 25kg säckar som ska upp på axlarna hela vägen ner för backen och upp igen. Tänker ”tar det aldrig slut”, då vet jag vad som väntar i målområdet. Med väldigt trötta vader springer jag ner mot målområdet och swing-walken, som jag aldrig kört fast-lane på tidigare heller, men armarna är det inget fel på. Hoppar upp på den och det går väl inte helt smärtfritt men jag klarar den. Dragonsbacken är inte lika hög som vanligt och det går relativt energisnålt. Nu kommer jag fram till Monkeybarsen, jag ser ingen framför mig och ingen bakom och tappar motivationen till att köra flying-monkey. Den låg i uppförsbacke och ställningen gjorde att det var svårt att ta fart. Jag vågade helt enkelt inte. Sparade energi på ett hinder till och ska nu löpa upp för skidbacken innan jag ska hela vägen ner igen. Jag tänker ”detta gör du frivilligt, klaga inte”.
Väl nere i backen är det dags för det hindret vi alla har sett fram emot, Water-slide. Tror ställningen var 12 meter hög och jag fick svindel när jag gick upp. Väl i sliden blundar jag, fram tills jag är i luften, jag har noll kontroll och kryper ihop till en boll. Gör vad jag i mitt huvud såg ut som en kanonkula 😀 Väl uppe vid ytan skriker en av sjukvårdarna, ”längsta idag Karin”. ”Då har jag vunnit något idag i alla fall” skriker jag tillbaka då jag insett för länge sedan att jag inte kommer ta in på tjejerna framför mig. Simmar in till land och springer upp för skidbacken igen och mot rampen. Ser fortfarande inga tjejer varken framför eller bakom mig. Vilar ordentligt innan jag springer mot rampen, tar sats och är någon centimeter ifrån. Skit, jag tänker i alla fall klara rampen om jag nu inte kan vinna. Provar två gånger till med endast någon centimeter kvar (det va min upplevelse att det var så nära :D). Fan, springer mot straffrundan som såklart är ner för backen och upp IGEN. ÄNTLIGEN i mål på en fjärde plats.
Det visade sig i efterhand att banan var 10,6km lång och inte 8km. Det är verkligen inte till min fördel, då löpningen är min svaghet. Men jag var så galet nöjd efter loppet, jag vet att många var osäkra på hur jag mådde efter min ”sämsta” placering hittills. Faktum är att det var mycket terränglöpning och mycket ren löpning hela loppet och jag kom ändå fyra. Jag kom fyra bakom tre fantastiskt duktiga löpare och sen kom jag, det kändes snarare stort. Jag gjorde inga klantiga misstag, jag testade minst två gånger på de hinder jag inte klarade och det var faktiskt kul att inte kriga i toppen ett lopp.
Kommentarer