Jag har nyligen lyssnat på Psykobabblarna där de går igenom det populära Kommunikologi, en diciplin om läran om nycklarna till framgång genom kommunikation. Efter att ha lyssnat ett tag väckte det en del tankar hos mig och jag kände att jag var tvungen att ventilera lite om detta och samtidigt om vikten av vetenskap och evidens…. som borde förekomma lite mer inom idrotten…!
Kommunikologi bildades 1981 p å Skandinavisk Institutt for Kommunikologi och har sen vuxit och används idag flitigt i Skadinavien. Många kommuner i Sverige har satsat miljontals kronor på detta (källa). Problemet är att det inte finns en enda vetenskapligt oberoende studie inom kommunikologi som bevisar att det funkar…! Kommunikologi motsätter sig en oberoende vetenskaplig granskning och i praktiken bör det betraktas som ren pseudovetenskap. Vad är då pseudovetenskap? Lite definitioner på detta:
Pseudovetenskap, (pseudo- från grekiskans ’skenbar’), även kvasivetenskap, är en lära som hävdar sig vara vetenskaplig men som inte uppfyller alla de kriterier som krävs av en vetenskap [Wikipedia].
A collection of beliefs or practices mistakenly regarded as being based on scientific method [Oxford Dictionaries]
Det enda som finns som talar för kommunikologi är de individer som själva rapporterat att ”de nog känner sig lite smartare ändå”. För att ge exempel på kommunikologi är en övning att krypa runt på golvet på alla fyra för att förbättra sin tankeförmåga… Eller att utföra sk. ”smarta hjärnrörelser” som kan vara att göra huvud-axlar-knä-och-tå för att stärka upp kommunikationen mellan höger och vänster hjärnhalva. Vem som helst som öppnat en bilderbok om hjärnan eller hört talas om ordet ”neurologi” kan nog förstå att det inte riktigt är så enkelt… och om det vore så enkelt skulle ju varenda person som gjort ”huvud-axlar-knä-och-tå” vara nästa Einstein…?
Kommunikologin må ha sitt grepp på skolor och arbetsplatser men det startades upp inom idrotten. Fram tills 2012 var det kommunikologi som lärdes ut till de som läste för att bli idrottspsykologer. Att ha elittränare och idrottspsykologer rehab:a halva landslaget med kunskap som är ren pseudovetenskap känns inte riktigt rätt. Som en person på Psykobabblarna uttrycker sig: ”Du skulle ju aldrig ta in en självlärd hjärtforskare att operera!” Nä det är sant och ändå så gör vi det inom idrotten? Är det för att vi tror att det ger mindre skada? Visserligen tror jag inte att krypa runt på knäna på golvet eller göra huvud-axlar-knä-och tå kommer skada dig så mycket mer än att du kanske får ont i knäna eller möjligen träningsvärk i ryggen. Om målet dessutom är att aktivera sig och personen i fråga inte skulle röra på sig ett dugg annars är det ju rent av nyttigt…! Det är för övrigt grundarna av kommunikologi noga med att nämna: ”Kommunikologi skadar inte!”
Men vad jag vill komma till är graden av evidens som inte existerar i kommunikologin. Inom vårdyrkena brukar vi vara så fruktansvärt noga med att kolla att vi jobbar evidensbaserat. Vi vill ju inte att den sjuke patienten ska betala dyra pengar för medicin som bara är ett sockepiller, det är ju rent av bedrägeri. Och att exempelvis utföra metoder som inte är vetenskapliga inom vården är såpass illa att det ett tvärsäkert kvitto för att bli polisanmäld.
Ändå ser jag gång på gång nya träningsmetoder/kosttillskott/övningar/dieter komma upp som verkligen har noll och åter noll evidensgrad! Folk kan betala dyra pengar till en sk. ”expert” för att lära ut en övning som till och med är direkt skadlig (källa).
Så varför håller vi så hårt i evidenstyglarna inom vissa branscher och andra, i synnerhet idrotten och fitnessbranschen, släpper vi på tyglarna helt? Varför förekommer det idiotiska upplägg av tömning och laddning av kolhydrater inför en tävling eller varför säljs det kosttillskott med ämnen som man knappt kan ljuda och som visar sig vara rena bluffen? För att det säljer bra? Eller är bara idrottsmän och kvinnor mer lättlurade? Bara för att man inte är en intagen patient betyder inte att man inte ska få samma rätt till evidensbaserad behandling eller träning.
Så mitt råd är: var försiktiga med nya råd och rön om träning. Hör ni någonting som ni inte tycker låter så trovärdigt eller får råd som inte verkar rimliga alls, ställ då den allra svåraste och viktigaste frågan: ”Varför ska jag göra det här?”
Om personen i fråga inte kan ge något bra svar eller ett svar i stil med ”Alla andra gör ju så/Jag läste det på *insert namn på kvälls-blaska*” så dra öronen åt er.
Det går givetvis att ta reda på saker själv. Att leta fakta själv är inte så dumt men Google är inte direkt ett levande forskningsbibliotek där evidensgraden på artiklar står listade i ordning. Google kan vara riktigt elak och förrädisk och bara lista de artiklarna som drar mest läsare, oftast de mest radikala och extrema och helt osanna.
Lyckligtvis finns det en del bra hemsidor som listar de senaste publicerade studierna där det visserligen krävs lite kunskap i engelska men kan ge en bra hint om vad man har att göra med. Förslag på bra källor är exempelvis:
- Pubmed: Den största medicinska databasen med publicerade studier.
- Google Scholar: en sökmotor artiklar som är granskade/peer-reviewed. Här kan du söka på fritext i hela artikeln.
- SBU: Listar de senaste publicerade studierna översatta till svenska.
Med lite bakgrundsfakta om ett ämne kommer ni inte bara bli mycket mer säkrare i det ni gör, träning, kost eller liknande (istället för att rulla runt på golvet enligt kommunikologin) utan ni kommer verka smartare också vilket ju alltid är en trevlig bonus.
Våga vara kristiska och våga ifrågasätta!
#sciencedisagreesbro
Kommentarer