Hur personlig ska man vara i en blogg egentligen? Upp till var och en gissar jag. Jag kan se det lite som terapi för mig själv att skriva av mig när det händer mycket i mitt liv just nu. Kanske finns det andra som känner igen sig, gått igenom samma sak etc etc..
Att leva i ett nöjesfält, ena upp och ner som en berg och dalbana, nästa lunkar man runt i pariserhjulet, andra är det discokörning med farfarsbilar eller riktigt hardcore med uppsjkutet, vissa dagar vandrar man bara omkring i spökhuset, ser spöken och hör konstiga röster (alltså inte allvarligt menat) dom kanske knäppaste dagarna är ju dom i lustiga huset när man ser sig själv i olika speglar.. Ja det blir iallafall aldrig tråkigt så mycket kan jag säga, alltid händer det nått, ibland bra, ibland dåligt….
Tyvärr kanske lite dåligt den senaste tiden. Systemet ställde sig på ERROR!! I torsdags tog det stopp på riktigt och jag vet inte riktigt varför många faktorer. Det är ju inte direkt en pusselbit som saknas i mitt pussel, det är ganska många, man vänder och vrider på dom men ändå passar dom inte.
Har ju jobbat ett tag nu, 2 månader för att vara exakt, och det har gått bra, jag trivs där jag är både med arbetskamrater och arbetsuppgifter, ja nästan alla arbetsuppgifter iallafall. Eftersom jag varit borta från sjuksköterskeyrket ett tag ser jag allting med lite andra ögon nuförtiden och tydligen med ett mer kritiskt öga. Vad håller vi på med egentligen?? Skulle gemena man se och förstå hur vården ser ut idag undrar jag om någon ens skulle söka sig till sjukhus. Jag är ganska säker på att inom några år kommer vi bli tvungna att se över just den biten och jag HOPPAS verkligen att det kommer att bli en förändring för det är ändå människor som jobbar där och människor vi jobbar med, men just nu känns det som objekt both ways! Allvarligt, vi är ute på hal i på många plan. Det är inte överdrivet det som skrivs i tidningarna, sjuksköterskor, undersköterskor och läkare jobbar så dom nästan går på knäna och vården ser ut som sådan att man måste göra nått och snabbt, snabbt in och snabbt ut, så vad är lösningen? En tablett här och en tablett där, piller i massor slängs ut till höger och vänster. Vad hände med att se människan?? Vi ser BARA ett symptom och ska lösa det, MEN vart kommer symptomet ifrån? Vad skulle hända om vi gick till botten med problemet på rikigt?! En som har högt blodtryck som står på kanske 5 olika mediciner, lider av alla biverkningar och blir ännu sjukare av dom. Vad hade hänt om man kollat på vad som orsakade det höga blodtrycket från början?! För det är ganska ofta det handlar om en livstilsförändring, folkhälsosjukdomar, men vart finns resurserna för det?? Och hur kommer det sig att människan i över huvudtaget har tappat sina egna resurser att ta ansvar för sitt eget liv?!
Ja det finns många funderingar och iallafall jag slits mellan mina värderingar och tankar kring vården och dom som sitter och bestämmer hur det ska se ut! Det är ganska slitsamt och tufft att motivera sig att jobba under alla dessa omständigheter.
Men för att komma till sak så kanske jag hade gått på lite hårt, stängt av kroppen och alla signaler för att orka med, jag vill så gärna få allt att funka. Som sagt system down error och det var bara att kapitulera!! Det är inte förns du tillåter dig själv att slappna och lyssna på kroppen som du får ett kvitto på hur du mår egentligen. Från i torsdags har jag gått i en bubbla, helt oförmögen att ta mig ut därifrån, nära till gråt mest hela tiden, trött och slut och om jag ens nuddat vid att stressa upp mig har kroppen och knoppen bara sagt ifrån. Jag livrädd såklart, tusen minnesbilder från de senaste åren spelas upp framför ögonen, vill inte, vill inte hamna där igen. Alltså innan jag faktiskt slog i väggen på riktigt trodde jag utbrändhet var en slask diagnos men idag skriver jag under vart som helst på att den finns och den är fan inte kul! MEN jag vet också att man kan ta sig tillbaka, alla kan ta sig tillbaka om man har rätt människor omkring sig. Fick ganska många varningsignaler nu, för hög puls för att somna, ältande tankar, magen ballade ur helt och hållet och redan där borde jag sagt stopp, men gjorde jag det? Nope! Så nu paying the price, tillåter mig att vara trött, slopat alla krav på mig själv ÄVEN i gymmet, det svåraste stället att släppa kraven, men det var ett måste, så nu blir det bara ”discoträning” Det som känns rätt för dagen och försöker iallafall tycka att jag duger ändå, men det är svårt!! Tur man har så fantastiska människor omkring sig som lyfter en när man tappat sina egna fötter och förmågan att gå.
Tack alla på Iron Works som sprider inspiration och glädje, vänner man inte visste fanns som visar sitt stöd, förgyller vardagen och lättar upp ett tungt sinne. Det hade jag inte för två år sen och idag är jag lite extra tacksam för alla er och alla andra som jag har runt omkring mig, ni värda er vikt i guld!! Man lär sig nått av allt och även om det gör ont att bränna sig så måste man göra det för och veta att plattan är varm!
Sammanfattar detta långa inlägg och dagen i sig som en bra dag, kanske ett steg i rätt riktning, nu ska jag vara lite mer försiktigt, lite klokare (hoppas jag) och inte glömma viktiga saker som att våga stanna upp och andas, ta ett steg i taget osv osv!
Inga bilder bara en massa pladder, lite välbehövlig reflektion!
