Äntligen.
Efter att det nästan har gått ett år från den dagen då jag beslutade mig för att försöka ta mig upp på bikini fitness-scenen, så hamnade jag där tillslut. Vägen har som jag skrivit om tidigare kantats av diverse hinder av tyngre slaget och jag har inför vinterns tävlingar känt lite extra jävlar anamma för att det faktiskt ska bli av – att inte behöva dra mig ur en tredje gång..
Dieten och träningen kan jag endast orda gott om. När min väg korsades med Sam Mikaelsson och Kristin Winnergårds så började pusselbitarna hamna på plats.. Vilken otrolig tur jag har där!
Men hur gick nu min debut? Var det några ”bumps in the road”?
Svar: O.ja.
För vad händer på vägen ner från Göteborg till Lund? Jo. Vid ett impuls-stop vid en mack så börjar det ryka från motorhuven på vår bil. Slangen från kylarvätskan har sprungit läck. Försöker hitta bilfirma som har hyrbilar, hamnar på annan mack som ger oss en adress till en bärgare ute på vischan, bärgaren Jocke lagar slangen lite provisoriskt, vi kommer iväg igen 2-3 timmar senare och då börjar det snöa. Och vi har sommardäck.
Smygande fortsätter vår resa och tillslut kommer vi fram.. Kommer precis i tid till registreringen, kastar på mig bikinin på en toalett och får registrerat mig i min vit/blåa hudnyans tillsammans med alla ny-spray-tannade tjejer som redan hunnit få ett lager. Känner mig allt annat än tjusig. 🙂
Natten. Vaknar 01. Och sen sommar jag inte om. Går bara inte.
Klockan blir 06, äter havregryn, går och får ett nytt lager färg och sedan läggs det smink.
På registreringen ombads jag att ta ut mina näspiercings och tänker att jag gör det sist av allt, innan det är dags att lämna rummet och gå ner backstage.
Synd bara då att den ena kulan absolut inte vill vara med på noterna, jag kämpar säkert i 20 minuter, börjar blöda ur hålet, näsan börjar svullna. Tillslut ger den med sig. Pheeew.
När det är dags för att gå upp på scenen går allt snabbt och jag känner mig smått osäker, vändningar som jag tycker sett gracila ut framför spegeln känns stapplande och små.
Det bästa var nog ändå när mitt nummer ropas upp och jag inte inser att det är mitt, tittar ner på mitt nummer och liksom skuttar till, oj! Det är ju jag! Jösses..
En snubblande nigning på vägen ut och det är över.
Så att jag inte gick till final kom inte som en överraskning. Haha! Men jag var uppe, jag kom dit tillslut och jag kommer att bli bättre och säkrare för varje gång jag ställer mig där.
Så som sagt. Snulle!
Kommentarer