ALSTRÖMERTROFEN 2014 – vad hände egentligen?

Så, själva tävlingen då? Jo, dagen innan d.v.s på fredag 13 juni åkte jag till Alingsås och checkade in på hotell. Trots att jag inte bor så långt från Alingsås så valde jag det för att komma bort från hemmet och kunna fokusera fullt på tävlingen utan att omge mig med alla vardagliga ting hemma. Tyckte även det var bekvämt att vara på plats och slippa åka fram och tillbaka då inregistreringen var på fredagen. Även skönt att vakna upp i Alingsås och inte vara beroende av skjuts eller buss/tåg för att komma till tävlingen. Ett par timmar efter jag checkat in kom min vän (och teamkamrat) Gabriella och mötte upp mig. Hon skulle vara mitt sällskap på kvällen, natten och morgonen. Kändes skönt att ha med någon som hade tävlat förut.

På kvällen var på inregisteringen och där och då började allt kännas mer verkligt, samtidigt var det lite ofattbart. Att man några timmar senare faktiskt skulle genomföra det man slitit för i 5 månader och drömt om betydligt längre!

Jag & Therese, som båda bor i samma ort men lärde känna varandra först någon månad innan tävlingen.

Helt otroligt nog sov jag riktigt bra natten till tävlingen. Trodde jag skulle ligga sömnlös (vilket inte hade varit så konstigt med tanke på discot som pågick på hotellet, världens basdunk!). Vaknade av mig själv 5 minuter innan alarmet ringde och gick upp, dusch och börja fixa lite. Checkade ut och följde med Gabriella och tittade på när hon åt av hotellfrukosten (jag gjorde mig några frallor och packade ner till efter tävlingen 🙂 ). Sedan tog vi oss till arenan. Efter mycket om och men fick vi lägga oss i ett lite omklädningsrum och vänta på att dagens första klasser (WP & CBB juniorer) skulle bli klara backstage.

Lösögonfransar och smink 🙂

Väntan är glamorös värre 😉

När coachen sa att det var ok att äta riskaka med nutella på blev jag såhär glad!

Sen var det äntligen vår tur att få komma till det ”riktiga” backstagerummet! Väl där var det snart dags för korta klassen att gå på, nu var det nära!

PUMP IT UP!

Riskakor riskakor och pumpa pumpa musklerna gällde! Backstage hade ju allas kläder åkt av och vi stod där alla BF tjejer i våra bikinis och försökte få pump i musklerna. Tyckte att alla var så jäkla snygga och tänkte att detta kan gå hur som helst, Jag hade verkligen inga förväntningar på någon sorts placering utan var bara väldigt glad över att kunna vara där och genomföra tävlingen då det p.g.a tarmvredet två veckor innan var väldigt nära att jag hade missat allt…

Korta klassen blev klar, sedan mellan- och mellan+ och det var dags för min klass, BF långa. Var nog inte så nervös som jag hade trott, allt var liksom inte riktigt på riktigt kändes det som. Nu såg jag även för första gången just vilka tjejer jag skulle möta. Vi stod på led i korridoren och väntade att få gå upp på scenen. Fina tjejer var det alla nio som jag mötte, och konkurrensen kändes helt klart hård. Samtidigt så var jag helt fokuserad på att göra min grej så förutom att det var ett gäng fina tjejer så tänkte jag inte så mycket mer på det.

Plötsligt var allt i gång, de framför mig gick en och en ut och körde sin L-walk, och sen var det dags för mig. Allt kändes rätt ok men shit vad man inte hinner tänka så mycket på detaljerna i poserna som man gör när man tränar. Här har vi anledning till att man behöver nöta poseringen tills allt bara sitter automatiskt. Jag gjorde min walk i alla fall och intog min plats i linen där bak. När alla hade gjort sin L-walk var det dags för uppställning i line framme på scenen för alla tio.Här någonstans började något som jag var helt oförberedd på (kan i och för sig börjat redan på walken) det har jag inte riktig koll på. Mina BEN, de skakade och skakade. Helt galet var det! Var nästintill omöjligt att spänna dem alls. Tryckte för allt jag var värd men kändes som om jag inte fick någon kontakt med musklerna… Frontposen fick vi hålla i vad som kändes som en evighet, efter första kvartsvändningen var gjord slapp vi dock stå så länge i respektive pose. Var riktigt skönt att få släppa frontposen också och röra på mina stackars ben.

Alla poser gjordes, först med alla tio på linen, sen fem åt gången. Sedan var vi klara. Kom bak backstage och hade ingen aning om hur jag skött mig, Var poserna ok? Lyckades jag framhäva min fysik? Jag tror att jag log i alla fall, det var jag ganska säker på.

Sedan började prisutdelningarna, först för korta klassen, sedan mellan- o.s.v. När det var vår tur var jag inte särskilt nervös tror jag, Det ”värsta” var ju liksom gjort. Jag hängde med ganska bra i vad speakern sa när han sa placeringarna, 10, 9, 8, 7.. och jag väntade mig varje gång att höra mitt namn. Vid plats 6 och 5 började jag tappa bort mig vilket nummer han sa men väntade fortfarande på mitt namn. Och när jag hör min coach ropa från publiken att jag är på pallen fattade jag verkligen ingenting. Min känsla var typ, men vart tog alla vägen? Kände mig lite förvirrad men nu började jag bli koncentrerad igen och ta in vad speakern sa. Tredje platsen… nähä inte mitt namn nu heller! Helt sjukt ju! Vad händer egentligen? Sedan säger han namnet på andra platsen och det är inte mitt namn!!!! Jag fattar ingenting! Vann jag? Vad hände? Hur sjutton gick detta till?! Hör mitt namn ropas i publiken och jag är på väg att bryta ihop, jag VANN! JAG vann! Va? Hur? Lyckades samla ihop mig i alla fall, ta pokalen och posera för fotograferna, Sedan var prisutdelningen över och jag skulle möta de andra tre vinnarna i respektive längdklass i Overall. Ut på scen igen och stå på line. Här kände jag mig helt lugn, ingen nervositet, bara ren lycka! Njöt av att höra mina vänner och min familj hela på mig, känslan var helt fantastisk! Tjejen som vann korta klassen vann även Overall. Jag kände mig inte det minsta besviken över det, allt hade gått så sannolikt mycket bättre än vad jag hade kunna drömma om!

Overall (vinnaren till vänster)

Sedan var det dags att gå ut och möta mina vänner och min familj som åkt dit för att heja på mig, underbara dom! <3

Jag & Pia

Jag & Gabriella

Känslan efteråt var något förvirrad.Jag kunde inte (och kan nog knappt nu heller) första att det gick så bra som det gjorde. Jag är evigt tacksam till alla människor som stöttat mig under dieten genom att peppa mig på olika sätt. Dessutom är jag helt överväldigad över responsen jag fått både från personer jag känner, men även sådana jag egentligen inte alls känner. Sådana som följt mig på t.e.x Instagram (hellieps) och som kom fram efter tävlingen (och skrev på Instagram) och berättade att de hade hejat på mig och att de tyckte att det var stort gjort att lyckas tävla trots att jag låg på sjukhus 10 dagar tidigare. Att de tyckte att jag var duktig och har en fin fysik. För mig är detta jättekonstigt, att de som jag inte ens känner tycker att lilla jag gjort så bra ifrån mig. Tack! Verkligen TACK! Det betyder så mycket! Och jag tycker det är helt oerhört kul om jag kan inspirera en enda person!

Ett stort tack ska även mina vänner och min familj ha som kom och hejade på mig. Och ett ENORMT tack till min vackra coach som trott på mig sedan dag ett och som känt mig helt trygg med under hela vår resa från dietstart till scenen! <3