Man häller i sig kaffe och Nocco och Pepsi Max i någon sorts illusion av energi och tuffar runt som på ånga.
Känslan av att man inte kommer ta sig igenom dagens träningpass flåsar en i nacken, gör en illamående och tom i blicken. Och med ett löfte om torsk och potatis hamnar hanteln i ett aningen hårdare grepp än förra setet och mjölksyran hamnar utanför medvetandet.
Ett, två, tre, fyra, fem. Igen och igen och igen. Man räknar aldrig klart. Man börjar om. I oändlighet.
Sänker blicken, undviker ögonkontakt. Titta inte. Blickar möts mellan maskiner, blickar som klär av (bitch please), blickar som förundras, blickar som ibland misstycker, förstående blickar; tysta överenskommelser om att vi båda är här på samma villkor..men inga ord lämnar sammanbitna läppar. Kanske skulle höja volymen lite, bygga på muren en aningen extra. Mmm…bekväma avstånd.
Snälla, prata med mig. Låt mig bara vara.
Ensam är stark. Det är vad dom säger
Kommentarer