Jahapp. Då hade man något att säga igen.
Livet har vart lite haltigt men jag har fått ihop det. Innerst inne så visste jag att det här inte skulle hålla i längden, men det fick bära eller brista. För jag kan aldrig sakta ner, jag har så jävla svårt att tänka långsiktigt och är kroppen trött så får den inte vila. Jag bestämmer att en dag i veckan ska väl räcka, sju timmars sömn är väl mer än nog? Ett extra set har väl inte skadat någon? Klart jag kan jobba över!! Och i ändan så ligger hälsokontot på så mkt minus och jag lever på stulna krediter. Att jag aldrig lär mig.
Nu har jag väl fått mig en rejäl tankeställare. Om jag ska behålla vettet måste jag börja prioritera det som är viktigt på riktigt, och då viktigast av allt; låta huvudet befinna sig på samma plats som fötterna. I några månader nu har jag tillåtit mig själv att ha hjärtat någon annanstans. Oron som uppstår i kroppen när man mentalt lever sitt liv i en annan stad och längtar efter något utanför sig själv. Här i Umeå vaknar jag, här jobbar jag och tränar och sover. Men mitt liv blev mer och mer manifesterat i Stockholm. Tillslut pumpade jag så mycket energi dit ner att det inte fanns något kvar av mig själv här uppe. Dagarna gick ut på att vänta. Vänta på något. Och oron, och den splittrande rastlösheten växte, klyvde mig på mitten. Och jag VISSTE HELA TIDEN att det skulle braka. Herregud. Dumskalle.
Stress, dålig sömn, träning, jobb, diet, hjärta.
Och där någonstans glömde jag bort att andas.
Allt brakade samman i söndags och hamnade på sjukan. Men alltså hakuna matata, jag har tagit tag i det här. Det märks att min kropp är trött nu.. jag sover bort dagarna. Jag har ont. Så jag har skalat ner mitt liv till det som jag anser viktigast. Och vi får se hur det blir i framtiden. Men allt jag vet är att träningen är närmast hjärtat och den får bli min livspartner. Ensam är inte stark, ensam är ensam. Så är man ensam MÅSTE man vara stark.
Puss och kram.
Kommentarer