Ibland känner jag bara att jag inte vill träna. Jag är inte en av dem/er som inte kan vara utan ett pass eller får ångest om så blir fallet. Ibland känner jag bara, men neeej, jag vill inte idag. Ganska ofta så inser jag att det är motivationsbrist jag lider av och med åtgärder så skärper jag till mig och kör ändå men ibland då strejkar jag. Det händer ibland att det går tre fyra dagar innan jag tränar igen. Varför? Jag har ett tävlingsmål och då kan man inte känna efter för mycket, eller hur?
Det handlar inte om att känna efter för mycket utan snarare att jag vill prestera på mina pass. Jag vill känna en glädje och vilja att gå ner i gymmet och kötta på. Jag vill inte tvinga mig. Ibland måste jag det och då brukar det gå bra ändå men jag måste känna mig fokuserad och MOTIVERAD. Annars är det passet värdelöst för mig. Det är dubbelt det här då jag predikar att hård träning gör ont och kan inte alltid vara kul men det är balansen som är viktig. Det positiva måste överväga det negativa eller hur? Annars finns det inget syfte.
Just nu varierar min motivation väldigt mycket. Imorgon ska jag poseringsträna och då vet jag att en motivationsboost kommer infinna sig så det ska bli kul! Dessutom har den här veckan varit superhärlig tränibgsmässigt. Sköööna pass men bra värk efter och riktigt jobbig pump under tiden. Däremot har jag varit mer inne på olympiskt på senaste, just för att det är så otroligt roligt. Det ingår inte i mitt tröningsupplägg men som sagt, balans mellan roligt och nödvändigt.
Nu blev det här som vanligt taget direkt ur tankarna men hoppas ni förstår min poäng. Det här är mitt sätt att hantera måsten och krav med träning hela tiden och alla fungerar vi olika. För mig är inte träning det enda som existerar. Det är en stor del av mitt liv men ibland blir jag fan less. Mer om det senare. Imorgon blir det formsnack.
Pyss och kram sålänge!
