Tänk att det har gått ett år sedan jag ställde upp i min första elitstart på Toughest mini tour och första gången jag kammade hem en vinst i touren. Förra året inför Malmö kom jag som en underdog och tyckte jag var helt okej på hinder och ville se hur bra jag kunde bli på hinderbanelöpning. Jag hade löptränat i ett år och fick snabba resultat men inte i närheten av någon som löptränat i många år. Jag var ostrukturerad, spontan och hade ett enormt självförtroende. Ett självförtroende som tog mig långt.
Ett helt år har gått och det är samma Karin som står på startlinjen fast i år med mer erfarenhet och struktur men med samma självförtroende. I år var jag ingen underdog, i år var jag den som de andra tjejerna ville slå.
Det var en varm dag i lördags, något som jag inte reflekterade över innan loppet men blev starkt påmind om under. Det var ett ruskigt starkt startfält med många stora namn, som alla skulle fightas om platsen på pallen. (Jag ber om ursäkt redan nu om jag skriver fel på placeringar vid olika hinder, jag får minnesluckor från loppen :D)
Jag var lugn, fokuserad och lite nervös vid starten och snabbt är vi igång. 200 meter in i loppet så skulle vi bära sandsäckar och redan nu är det kaos, alla kommer dit samtidigt och kastar sig på säckarna. Jag är ut på en ca 7e plats och vi bråkar om platsen att springa på.
Nu kommer det en sträcka med löpning och höbalar, incline-wall och step-up hinder. 4-5 tjejer sticker tidigt och tar täten, jag försöker behålla lugnet och inte stressa mig fram i täten. Pulsen är hög och adrenalinet sprutar, tillsammans med ett långsamt stigande håll som kryper in och stryper min andning, FAN! ”Tänk bort det Karin, det är för tidigt med håll”. Vi kommer in i eventområdet och kommer fram till Swing-walken, jag tar fastlanen snabbt och jag är ut som tvåa-trea.
Nu kommer det mycket löpning på platt backe och jag försöker att ta ner andningen för att inte hållen ska eskalera. Irish-table och sedan löpning igen, Anna drygar ut ledningen då kommer vi fram till monkey-bar och jag tar flying-monkey-bar, börjar gunga och till vänster om mig kommer Julie från Team Santander hoppandes direkt till andra stången. Jag håller mig lugn och fortsätter i mitt tempo, plingar i klockan först av tjejerna och jag är nu i ledningen. Traverse-vägg, pull-a-stone och välta däck möter vi de första 4km, jag är inte helt säker på vilken ordning och placeringarna mixas mellan mig, Julie, Anna och Jennifer. Jag är först ur välta-däck hindret och springer mot ringarna och fastlane, jag passar på att vila och andas. Jag gör allt jag kan för att få bort hållen och fokuserar endast på mig själv, jag har ingen aning om hur nära de andra tjejerna är.
Nu väntar 2km sandlöpning och jag tuggar mig framåt. Vid ett parti i sanden så är det något som inte känns rätt och jag tittar ner till vänster om mig. Då kommer Anna och Julie springandes längs vattnet på den hårda sanden medan jag kämpar mig fram uppe på de mjuka sanddynorna, FAN! Jag inser att jag sprungit i den mjuka sanden i kanske en hel minut i onödan och de springer om mig strax därefter. Hållen greppar tag om min diafragma med ett krampaktigt tag och jag tvingas att sakta ner ännu mer. Vi kommer upp på en brygga och bulgarian-bag-carry, jag möter Anna som har ledningen, jag tvingas gå i starten för att få ner andningen och tvinga bort hållen. Frustrationen är riktigt stor nu men jag tvingar mig själv att fortsätta hålla så högt tempo jag klarar. Nu ligger jag fyra bakom Anna, Jennifer och Julie och de drygar ut ledningen till mig, då kommer jag fram till mudland. Någonting händer i kroppen och jag piggnar till. Fastlane i platinumriggen går utan problem, hållen är borta och jag ser tjejerna framför mig, ”nu börjar jakten” som Per sa.
Ropeclimben går snabbt, nu har jag endast Jennifer och Anna framför mig och vi springer mot spinning-wheels, den går fort för oss alla. Nu är nästa hinder Dragons back och jag ser Jennifer sliter och Anna är på mitten av hindret. Jag tar ett andetag innan jag satsar mot första delen av hindret som är i vattnet, kommer upp på första försöket. Jag tar det lugnt på första hoppet då hindret var halt, sedan var jag igång och jag är nästan ikapp Anna. Då är jag trött och Anna springer ifrån mig igen och tar en 50 meters ledning. Inför sliden ökar jag farten och tar in många meter på Anna igen. Väl i vattnet ska vi simma runt en boj och jag väljer den som är närmst och jag är nu förbi Anna. Nu är hornen framme och jag känner varken trötthet, håll eller frustration, nu är det bara vinst som gäller. Jag ökar farten i löpningen mot nästsista hindret, pegwalken och löper sedan in på eventområdet och rampen. Jag bestämde mig.
Det var en fruktansvärt go vinst men jag är inte helt nöjd med hela loppet, jag vet att jag kan bättre. Jag led under loppet och förstod inte hur jag skulle klara det och ändå tar mig samman och kammar hem det. Det gör mig självsäker inför nästa lopp då jag lärt mig min läxa och tänker inte springa med håll. Då kommer jag kunna använda min fulla kapacitet i löpningen och fajtas även i den biten av tävlandet. I lördags vann jag mycket tid på hindren och förlorade mycket på löpningen, det tänker jag inte göra på Toughest i Stockholm. Då kommer jag vinna tid på bägge två.
Kommentarer