Då var säsongen igång och det kunde inte ha startat bättre, men det var inte en helt enkel väg dit.
Som många vet så gick jag inte ut med att jag skulle springa Bootcamp tävlingen förrän kvällen innan och det var endast några timmar innan som jag bestämt mig. Jag tvekade länge om jag skulle springa loppet eller inte. Jag ville verkligen från början då det var en av de roligaste tävlingarna jag sprang förra året. I fjol gjorde jag fystester dagen innan loppet och kände mig inte superfräsch i kroppen, i år ville jag ta revansch, på hemmaplan. MEN jag har haft en visdomstand som har krånglat sedan augusti som stundtals gjort att jag inte kunnat jobba, plugga eller träna. I onsdags tog jag bort den och visste inte hur jag skulle må efter så jag vågade inte boka tävlingen. Onsdagen och torsdagen var jag golvad, låg på soffan, drack nyponsoppa och tyckte synd om mig själv. Fredagen var det dags att gå till skolan, mådde skit på morgonen och bestämde mig för att inte springa loppet. Dagen gick och vid lunch kände jag mig riktigt fräsch och jag bestämde mig ganska snabbt att ”ett lugnt lopp kan jag ju alltid köra”.
Lördag morgon kommer och jag vaknar med blodsmak i munnen, bokstavligen, som håller i sig hela dagen. Jag känner mig fräsch i kroppen, benen känns pigga, nu har jag fått rejäl vila och pulsen sticker inte iväg på uppvärmningen. ”Det blir nog ett snabbt lopp idag” tänker jag för mig själv.
Starten går och jag sticker iväg med min sandsäck först med de andra tjejerna precis bakom, upp för en backe, vi rundar ett staket, springer ner igen, lämnar ifrån oss säcken och springer upp för backen igen. Uppe på toppen hör jag tjejerna flåsar bakom mig och jag tänker ”så flåsig är inte jag, det här har jag” och ökar takten. Vi tar oss igenom första kilometerna med näthinder, traverse rep, över-under och många fler hinder.
Jag utökar min ledning mot den andra tjejen och jag kommer fram till rampen, den ser liten ut, jag joggar fram till rampen och sätter fart alldeles för sent. ”När ska du lära dig att inte underskatta den där j*kla rampen”. Sara Trolte kommer fram till rampen, försöker, missar. Jag andas och sätter fart mot rampen, hoppar upp med bägge händerna och når stången. ”Skönt”. Jag tar mig nedför rampen och påbörjar nästa hinder då hör jag publiken ropar, någon klarade rampen, Isabelle Englund på första försöket.
Isabelle är nu ca 15 sekunder bakom mig och jag sätter fart genom hindren, ut i havet och till det berömda kryphindret. Vi kröp ute i sanden i över 100 meter och jag försöker hålla ett jämnt, högt tempo. Jag utökar ledningen. Hindren fortsätter att ligga tätt, containrar som man ska klättra upp på och i vatten, klättra över däck och många fler. Då kommer det ett parti med löpning och jag inser hur sjukt mycket starkare jag har blivit. Jag vilar inte på löpningen längre, jag springer, ler lite för mig själv och ökar lite till. Hindren fortsätter att dyka upp och jag älskar det, vänner och familj springer med mig och hejar. Jag hör Camilo heja och jag tänker ”springer inte han sitt lopp nu!?”, jo det gjorde han men han pausade lite för att heja på mig 😀
Det är helt omöjligt för mig att beskriva vartenda hinder på banan, då det var 100st på 5km. Som oftast när jag springer ett bra lopp så är det färre saker jag minns, färre saker som jag hakar upp mig på och spelar upp i repeat. Jag minns känslan av att ”det här gjorde jag bra” och tar med mig det. I lördags så var det känslan av att springa på hemmaplan med vänner och familj som hejar på en, som jag tar med mig. Den underbara gemenskapen i sporten, vi krigar på loppet men kramas efter.
Jag vill ge en stor eloge till Military fitness för en grymt bra arrangerad tävling i år igen. Maxat med hinder, mjölksyra och lera. Bra markerat, tydliga direktiv och pepp från funktionärerna. Riktigt kul med krav på att klara alla hinder för att få en placering. Man behövde inte stressa med att ta beslut att antingen testa hindret igen eller ta en straffrunda, du skulle bara klara hindret, riktigt kul.
I fjol sedan sprang jag Tough Viking i Göteborg, då tog jag det smarta beslutet att dyka med huvudet först ner i en isvak. Jag fick sy sex stygn och en vecka senare sprang jag hem vinsten i Toughest i Malmö med stygnen i håret. Ett år senare vinner jag Bootcamp challenge med tre stygn i munnen, det gick dock inte lika bra detta året, när adrenalinet lagt sig och jag kommer hem så upptäcker jag att stygnen i munnen har släppt.
MEN, formchecken är gjord, kroppen är pigg och jag är laddad för säsongen 😀
Kommentarer