En känsla av lättnad, trötthet och pirrig förväntan hade jag i kroppen förra onsdagen när vi väntade på flyget som skulle ta oss till Cinncinatti i USA.
En lättnad över att Toughest mini tour var över. En lättnad att min form höll hela vägen. En lättnad över att prestationsångesten får vila ett tag då mina kommande tävlingar inte längre är ett sätt att bibehålla mina tidigare placeringar eller att prestera för att skapa så bra förutsättningar inför finalen i Touren.
En trötthet efter allt det jag tidigare nämnt. En trötthet från plugg, jobb och tävlingar som ständigt krockar i mina ambitioner, engagemang och kärlek. En trötthet efter helgens bravader ute på Kvibergs fotbollsplaner och skogar.
En pirrig förväntan över att äntligen vara på väg mot den tävling som jag för ett år sedan följde hemifrån med stor önskan om att få vara just där ett år senare. En pirrig förväntan över vad OCRWC hade att leverera i form av bana, hinder, människor och event. En pirrig förväntan över att äntligen få tävla på lika villkor igen, där vi alla börjar om från noll, där det är EN tävling som avgör vem som står på pallen. En pirrig förväntan över att få vara Karin som springer hinderbanor för att det är kul i första hand och från det kommer resultaten. En pirrig förväntan över att få springa en hinderbana där du måste genomföra ALLA hinder för att kunna hamna på pallplats. En pirrig förväntan över att se hur bra jag egentligen är 2015.
Vi hade två dagar i Mason, Oregonia och Kings Domain innan det var dags för VM i hinderbanelöpning/ OCRWC/ Obstacle course race World Championships.
På fredagen hölls det en mini-hinderbana som heter OCRWarrior som har en egen Youtube kanal som livesänder tävlingarna som hålls runt om i USA. En del idrottare hade blivit inbjudna till att medverka på hinderbanan och andra fick kvala på dagen för att få delta. Jag står klar för att kvala när dem visar banan och då tar jag ett beslut att inte delta då jag ansåg att det var alldeles för tunga moment för att vara dagen innan VM. Grymt sugen på att springa får jag heja på mina vänner som springer istället.
Lördag morgon är framme och jag känner mig lugn. Jag trodde jag skulle vara mycket nervösare än vad jag var. Känslan av att äntligen få tävla utan att ”förstöra” tidigare resultat eller missa viktiga poäng för en kommande final övervinner alla andra känslor och jag är bara förväntansfull och pirrig. Känslan sitter i hela loppet.
Alla hinderbanelopp är olika, men OCRWC är speciellt. Det är ett hinderbanelopp där du måste klara alla hinder. Det innebär att du får prova ett hinder hur många gånger du vill för att klara det. Inga straffrundor, ingen stress eller rädsla över att; missar du ett hinder så är det kanske inte värt att testa igen för att det tar längre tid om man misslyckas igen och då tvingas ta straffrundan och någon springer om dig som endast testar ett hinder en gång. För att hamna på pallplats på OCRWC så måste du klara ALLA hinder.
MEN om man verkligen inte klarar ett hinder då!? Självklart får man springa klart banan även om du tar beslutet att det inte går att ta sig förbi ett specifikt hinder. Då klipper en funktionär av ett band som man fick innan loppet. Går du i mål utan ditt band så har du ingen chans till pallplats plus att du får tidspåslag på din totala tid.
Så ni fattar ju att jag är taggad
I loppet får man välja mellan att starta som Elit eller i sin åldersgrupp: 18-24, 25-29, 30-34, 35-39, 40-44, 45-. Prispengar finns i alla kategorier men är betydligt högre i elit. Jag väljer elit för att jag vill se på riktigt hur bra jag är. Jag vill springa bredvid världens bästa tjejer i min sport. Jag vill springa på exakt samma villkor som de andra för att kunna jämföra mig, exakt samma lopp, starta samma tid och under samma startskott. Jag vill jämföra dig med de bästa och då måste jag springa mot dem.
Kommentarer