FOTOCREDD:: TOUGHEST
Vart börjar man ens en dag som den 10 oktober 2015. Framförallt, hemmaplan! Göteborg, familj, vänner och en massa kärlek från alla som var på plats eller såg loppet på tv. Jag har fått så enormt mycket kärlek från det att jag passera mållinjen att det känns som jag vann hela loppet. Som min vän Åsa skrev till mig dagen innan loppet: ”Spring ditt eget lopp på ditt grymma sätt så kommer du gå i mål som en vinnare”. Det var precis vad jag gjorde. Jag gjorde min grej hela loppet, jag visade vad ett hinderbanelopp handlar om och borde handla om. Jag var ärlig mot mig själv och sporten, det tog mig till en andraplats totalt i Toughest Mini Tour 2015. Jag är nöjd!!
Så vad hände egentligen!?
Det här är första loppet sedan Stockholm som jag har en riktigt bra känsla i kroppen och framförallt mentalt dagarna innan. Jag är fokuserad och taggad. Jag tänker igenom loppet och hindren i detalj, jag bestämmer mig för exakt vad jag ska göra på alla hinder. Dagen innan går vi hela banan (andra gången som jag går igenom en HEL bana) och tänker igenom hur löpningen ska läggas upp och olika scenarion.
Matchdag. Det känns bra! Jag är laddad!
Dagens startar med att vi för första gången hinner se herrarna tävla och gå i mål. Annars startar vi alltid 5-15 minuter efter och hinner bara se starten. Nu får jag följa Mathias uppfylla sitt mål att starta som tvåa och gå i mål som tvåa. Med gråten i halsen går jag och gör de sista förberedelserna innan det är dags att gå in i startfållan.
Jag och Siri är först ut i form av en jaktstart där våra poäng från våra fyra bästa lopp görs om till sekunders försprång.
Karin: 1a Malmö 1a Umeå 2a Aalborg 3a Oslo. 385poäng
Siri: 1a Aalborg 1a Umeå 2a Malmö 3a Köpenhamn. 385 poäng.
85 sekunder senare startar Yoie.
Jag väljer att sätta hög fart i starten, målet är att sakta dryga ut ledningen mot Siri. Starten går och det känns som att vi har samma plan, hon vill jaga och jag vill bli jagad. Första hindret kommer tidigt, A-hindret, jag hoppar upp en bit och klättrar upp. Väl uppe ska jag slänga mig över kanten, gör det på ett jätteklumpigt sätt och slår i låret, lårkaka: check! Kastar bort tanken och fortsätter bort in i skogen.
Jag fortsätter att hålla mitt höga tempo, kryphinder och jag kommer sedan ensam ut i eventområdet och jeepdunkarna. Nu är pulsen riktigt hög och jag väljer att gå med dunkarna för att få ner den. Jag har drygat ut min ledning till Siri förvånansvärt mycket men slår bort tanken. Släpper ner dunkarna och sätter fart på benen igen. När jag tittar på tv4play på reprisen så blir jag impad av mig själv över hur mycket jag har ökat farten till och från hinder. Jag har blivit mycket mer aggressiv och framförallt så har jag fått bättre kondition att jag vågar trycka ifrån mer.
Jag kommer först till ringarna och väljer fastlane, ringarna är långt ifrån varandra men det gäller att ta mer fart. Ringarna följs av peg-ring-walk kanske man kan kalla den 😀 Jag tar mig metodiskt igenom och är snabbt iväg igen. Siri är snabbt igenom och Yoie tappar.
Efter 1,5km har jag sprungit på 9.44. Siri 49 sekunder efter, Yoie 1,55 efter. (Ja, jag sitter med sändningen och skriver :D) Jag kommer in i skogen igen, kryphinder, skyttegraven, träsket och sedan kommer det en lång löpbit. Vi kommer ur skogen och fram till ett balanshinder, inclinewall och jag tror att Siri har närmat sig lite.
En grusplan öppnar upp sig med en massa traktordäck som ska vältas många gånger. Siri är framme när jag kommit halvvägs, så fort jag är klar så börjar H*elvetes backen. Jag väljer att börja gå en bit in i backen, jag vet att Yoie kommer springa i den, men för att jag ska kunna fortsätta resten av loppet så måste jag gå. Jag är ensam hela vägen upp och ner, nu. I slutet av backen så kommer hon, som väntat och flyger förbi mig. Hon är inte bara stark uppför utan grymt snabb nerför Yoie Bohlin. Efter 2,5 km så har hon tagit ikapp oss, som väntat i löpningen, helt sjukt. Ner för den här branta backen så kommer hållen, den j*kla lilla djävulen som sitter under mina revben på höger sida som hindrar mig från att andas ordentligt.
Över-under hinder, high-wall, in i skogen igen och över en hög cement-vägg innan vi är framme vid ”carry a log”. Samma här som vid Jeep-dunkarna så passar jag på att gå-springa runt för att få ner pulsen efter all löpning och för att försöka få hållen att släppa.
Nu kommer vi in i eventområdet och ”rope climb” eller ”laxtrappan” som var fastlane. Jag hade bestämt mig för ropeclimb innan som är en utav mina bästa grenar. Jag hoppar upp en bit, fotlås, klättrar upp med händerna och inser att jag kommer nå klockan om jag sparkar, gör det och jag är färdig. Coolt, min bästa klättring någonsin. Tack Axel för pepp. Eftersom jag inte valde fastlane fick jag göra extrahinder i form av över-under-över-under-crawl. Sen kommer första Mudland, jag hoppar över de tre första, fjärde är för lång och hoppar i för att sedan hoppa över den sista.
Jag ligger nu tvåa efter Yoie och pulsen är hög. Jag springer in i skogen igen, kommer fram till en väldigt brant stigning med rep som hjälp för att klättra upp. Väl uppe ska jag upp för berget, jag börjar springa, hör att någon är precis bakom mig, ”det är inte möjligt at det är Siri”. Kikar bak och då är det en kille som filmar för tv12 som springer efter mig med en stor kamera. ”Fan nu måste man vara snygg när man ska upp för det här berget också ;)”. ”Han tröttnar nog snart”. Men det gjorde han inte, jag får nästan tacka han för det, för han sprang på bakom mig så jag fick ju fortsätta springa trots att jag flera gånger ville gå.
Sedan kommer vi tillbaka till Mudland nummer 2 och jag hoppar rakt fram över alla tre. Jag plockar av mig mina handskar, stoppar dem innanför tröjan och springer mot ”Traverse-wall”. Jag hade bestämt mig för fastlane innan, går upp på första klossen, tar ett andetag, spottar i händerna, tar tag i peggarna. ”F*n”, spotta för mycket, får torka av händerna flera gånger på benen. Sedan var det dags att testa nya tekniken på tävling, att rotera på peg-wallen. Inspirationen kommer från Claude Godbout, kanadensiskan som sprang i Oslo gjorde så då. Mamma stod vid sidan i Oslo när hon körde och berätta det efter. Så jag testade och det gick ju verkligen hem. Jag kastar mig upp på stången, använder benen för att spara greppet. Går ner igen och använder listen för att ta mig över. Avklarad.
In i skogen igen, bära en 20kg ”bulgarian bag” upp för en jättebrant backe, jogga ner igen. Jag kryper under några däck innan jag var inne på eventområdet igen och springer bort mot Platinumriggen. Jag hade bestämt mig för att inte ta fastlane och höll mig till det. Jag får igång en pendel och det gör att jag hoppar över många delar av hindret och det går smidigt. Jag kryper extra-hindret innan vi löper in i skogen igen.
Dra vikter, irish-table, high-wall, incline-wall, dips-walk och en 1km senare så är jag nu 4 minuter efter Yoie och Siri har jag inte sett till på länge. Då var det dags för Dragons back och sedan Flying monkey. Aalborg var senast jag klarade Flying monkey, i Oslo kändes den för hal och jag backade, i Köpenhamn chansa jag och ramla ner. Nu gav jag mig f*n på att klara den och det gjorde jag #beatyourobstacle. Sedan klättra vi över vägen mot gräsmattorna. Jag kastar mig över höbalar, dessa sjukt jobbiga hinder som skickar mjölksyran ut i kroppen. Oscar, Thomas, Mathias, Glenn och Lena springer bredvid och pushar mig. Log-jumpen går smidigt och jag kommer fram till Slacklinen. Jag hade bestämt mig för fastlane och körde på det, klara det. Nu förstår jag att minst andraplatsen är min och jag får ny energi och kämpar vidare.
Sternum-checken går smidigt och har nu Swing-walken framför mig. Jag hade bestämt mig för fastlane innan men börjar fundera på att köra den enkla för att säkra min andraplats ytterligare. Då står hela min familj och en massa vänner och väntar på mig vid hindret och Mathias eller Glenn skriker till mig att Siri tappa på Slacklinen och jag sträcker båda armarna i luften av lycka. Nähe, det får bli fastlane! Nu kan jag ju inte backa. Jag väljer att endast ta de långa järnstängerna, hoppar fram till den första och använder pendeln framåt. Nu är det endast höbalar och rampen kvar. Innan höbalarna hör jag Yoie Bohlins namn i högtalarna och jag förstår att hon är i målområdet. Struntar i det och fortsätter springa, upp och ner för höbalarna med hela familjen och vän skaran springandes bredvid mig. Oscar skriker till mig, ”nu är det bara du, NJUT!!”. Jag andas några andetag, springer in framför rampen och publiken skriker. Jag är på hemmaplan, fy f*n vad häftigt. Jag ökar stegen, men det behövs inte mycket för att komma upp.
Väl uppe inser jag att målet är nått: Klara alla hinder, helst på första försöket, jag pushade mig ordentligt i löpningen och jag satte upp en strategi som jag höll. Jag glänste på hindren och jag gav aldrig upp. Jag visade vad Hinderbanelöpning handlar om..
Efter lite lycka framför publiken och high-fives med fotograferna gick jag i mål NÖJD.
Kommentarer