Då var säsongen igång. I lördags sprang jag första hinderbaneloppet av många som jag kommer springa fram till slutet på juni. Detta är den enda Tough Viking jag kommer springa i år och jag kan inget annat säga än att jag hade grymt kul!!
Jag startade i första startgruppen klockan 10. Jag hade lite aningar om vilka tjejer som skulle ställa upp återigen står jag och Maria sida-vid-sida i startfållan. Hon berättar att hon varit lite krasslig i veckan, jag själv känner för första loppet på länge att jag är utvilad och pigg. Innan startskottet går kommer ångesten, första hindret är Rugbyspelarna. Jag ser bara bilden på Charlotta från förra året där hon ligger horisontellt i luften efter en tackling.
Loppet va igång och jag höll mig i andra ledet, smög förbi några rugbyspelare innan jag fick en tackling, hamna på rumpan, kom upp och fortsatte springa. De var inte så farligt :D. Därefter löper vi ner till ån, Röjdykaren, där vi ska ta oss över fyra gånger fram och tillbaka. Vattnet var inte djupare än 30-40cm, sen kom leran. Så man var tvungen att lägga sig ovan på leran i vattnet och åla sig fram. Jag känner sällan kylan direkt när jag går i vattenhinder, jag har så mycket adrenalin i kroppen att jag inte tänker på det. Men efter 4e rundan i vattnet så började kroppen bli riktigt stum och det blev riktigt kallt.
Väl uppe ur leran kom det ett nät i plast som man skulle över och ner igen. Jag tänker snabbt och bestämmer mig för att göra en sån där snygg kullerbytta när jag är längst upp. I ett plastnät, ja ni kan ju gissa vad som hände, jag tappar greppet och gör ett fantastiskt snyggt magplask i backen. Men fort gick det 😉
Upp i en mindre skog och ner till ett balanshinder, där springer jag om några killar ;). Maria är precis framför mig. Ut genom ett rör-hinder och ut i vattnet igen för att snart närma oss Ropewalk. De förbannade repstumparna, innan säsongen är slut så ska jag klara det hindret på tävling. Jag hinner inte tänka innan jag står på backen, har noll grepp och glider ner. 30 armhävningar på det!!
Då var det dags för terräng, backar, krypa, hoppa och den fruktade hoppbacken. Jag hade ingen aning om att de fanns så mycket skog i Slottskogen. Positivt överraskad, då jag inte tycker de är as kul att springa på asfalt. Fram till hoppbacken, mountain climb, var Maria först, sedan var det min tur. Väl ute ur skogen är jag ensam och då va det dags att hoppa över höbalar som brann, över-under hinder, monkeybars, hoppa över Reebok-väggar och Rope climb. Sedan var det dags att springa igen, välta lite däck och springa ännu mer terräng.
Väl tillbaka i Hinderområdet, mitt i Slottsskogen kom vi fram till the Secret som var en stor rutschkana ut i ankdammen. Kul hinder, bortsett från att de var väldigt grunt vatten just där och jag skrapa upp min höft. Men som alltid när jag springer loppen så får man inte ont förrän några timmar efter man gått i mål. Nu har jag sprungit ganska länge tillsammans med en kille som heter Wilhelm. Jätte roligt att ha någon att springa med, peppa, snacka och skratta. Roman rings är en personlig favorit och det kändes som jag flög igenom hindret. Upp en sista gång upp i terrängen innan det var dags för den fruktade Rampen. Dem hade byggt en ramp på 5,4 meter hög, tydligen den högsta i världen, stor var den i all fall. Som tur var så hade dem hängt ner repstumpar som man kunde få tag i innan rampkanten. Som första tjej till rampen så var jag galet taggad. Några killar framför mig kämpade flertal gånger med att komma upp och jag hade inget att förlora. Mina Icebug Zeal levererade på första försöket och fick lätt tag i ett rep. Fast det var inte klart där. Det fanns en knut längst ut på repet och sen ca 50cm fram till kanten. Jag klara inte att dra mig från knuten till kanten och inte heller att ta ett nytt högre grepp på repet utan att glida. Till slut fick jag snurrat repet runt min andra hand och fick upp en fot på rampen och vips så var jag uppe, LYCKA!!
Jag klättra nerför rampen och närmar mig näst sista hindret där alla i MIT står och hejar på mig. Så jäkla häftigt när så många skriker ens namn och springer med mig hela vägen in till mål. Sluta aldrig peppa när folk springer tävlingar, det är så galet peppande att höra sitt namn :D. Jag kommer fram till Ice tank, som är en container fylld med vatten och is. Jag tänkte, tittade inte, att det var isbitar i vattnet. Mitt i containern var det en planka tvärs över, så man va tvungen att gå under och doppa huvudet. ”Hmm, vilken är den snabbaste vägen”, såklart att dyka direkt i containern och under plankan. I vattnet känner jag att jag slår i huvudet men de gör inte ont. Jag hoppar ur containern och hör fortfarande hur alla ropar mitt namn. Springer mot sista el-hindret Reebok 10.000volt, täcker mitt huvud med armarna och får några stötar i benen, men ingen fara. Går över mållinjen med en go High-five med Wilhelm.
Jag vann! Så sjukt kul. I mål är jag helt nedkyld och kommer på at jag slog i huvudet, känner på det och jag blöder, då har jag i ishindret dykt rakt på ett isblock. Går till sjuktältet och dem tittar på det, gör rent det, men är svårt att se hur illa det är pga allt vatten, lera och jag skakar av kylan. 30 min senare är jag tillbaka i tältet och alla snälla hjälper mig och få på mig torra kläder, då jag knappt kunde röra mig för jag var så kall.
Åkte till SATS och duscha, åkte tillbaka till prisutdelningen där jag som vanligt är en vandrande katastrof. Jag ville vara sådär häftig som idrottare är på tv och hoppa upp på prispallen. Jag glömde dock bort att jag hade sprungit en hinderbana några timmar tidigare och var långt ifrån så spänstig som jag brukar. Snubblar och lägger mig på mage på pallen. Jaja, allt är som vanligt i mitt liv 😀
Efter det blev det raka vägen till Sahlgrenska och sy ihop mitt då 5mm breda och 7cm långa jack med 6 stygn.
Kommentarer