Jag är en 33 årig tjej som fann vid 30 års ålder hittade in bland vikterna i gymmet och fann sin stora kärlek – styrketräning.
Debuterade i Bodyfitness på nybörjartävlingen Alströmertrofen 14 juni 2014 där jag vann min klass (långa). En fantastiskt och helt osannolik upplevelse som gav mersmak. Har nu tagit siktet på Luciapokalen 29 november 2014.
Min träningsbakgrund
Från jag var 8 år tills jag var ca 19 år spelade jag handboll. Vänster kant var min position så man kan väl säga att jag var en ganska ettrig explosiv liten sak. Då jag dock inte hade något intresse av att satsa på handbollen föll det sig ganska naturligt att inte fortsätta längre. Jag började någonstans i samband med att handbollen försvann mer och mer ur mitt liv börja besöka olika gruppträningspass och det var det som var den större delen av min träning de kommande åren. Graden av regelbundenhet i träningen varierade över tid och kunde vara allt från en till sex gånger i veckan. Valet av gruppträning kunde vara allt från bodypump och boxpass till Zumba och olika pass där man hoppar upp och ner på en stepbräda. Anledning till att träningsmängden varierade mycket från tid till tid beror också på att jag under dessa år hade ganska mycket problem med min hälsa. Mer om detta längre ner…
Någon gång under hösten 2011 började jag dock, varför minns jag faktiskt inte, hitta in i gymmet bland hantlarna. Tror nog man kan säga att kärleken var ganska omedelbart. Tyckte att jag fick helt andra resultat av styrketräningen än vad jag tidigare upplevt av annan träning. Det och många andra faktorer såsom möjligheten att själv styra över när, hur och var jag tränade var bidragande faktorer till att jag fortsatte.
Min sjukdom
När jag var 20 år fick jag problem med magen och diagnostiserades ganska snart med den kroniska inflammatoriska tarmsjukdomen Ulcerös kolit. Från 2011 då jag fick diagnosen till år 2008 blev jag sakta men säkert allt sjukare. Jag medicinerade med höga doser kortison, provade alla tillgängliga mediciner, däribland cellgifter. Problemet var dock att de antingen inte fungerade alls eller att jag blev allergisk mot dem. Det enda som fungerade någorlunda var kortisonet. Tyvärr har kroppen en förmåga att vänja sig vilket ledde till att inte heller kortisoner gav någon större effekt tillslut. Detta ledde till att jag 2008, när jag var 27 år, tvingades operera bort tjocktarmen och fick ileostomi (påse på magen). Utan att gå in närmare på det kan jag väl säga att det inte var så jättekul rent psykiskt, samtidigt som det var en oerhörd befrielse att känna sig mer fysiskt välmående. År 2009 opererades stomin bort och man gjorde i stället något som heter en IRA, vilket betyder att man helt enkelt kopplar ihop tarmen igen (tjocktarmen är ju dock fortfarande borta, slängd och kasserad 😉 ). Det var skönt att slippa stomin men här började dock en helt annan typ av problem nämligen tarmvred. P.g.a ärrbildningar i magen som uppkommit av operationerna fick jag tarmvred ganska ofta. Var inlagd på sjukhus för tarmvred ca 7 gånger det året tror jag, tarmvreden var många fler än så men ibland hann det gå över innan det blev så illa att jag var tvungen att söka sjukhus. I december 2009 gjordes min tredje och senaste (och förhoppningsvis sista) operation då man tog bort ärrbildningar i magen för att försöka minska risken för tarmvred. Har sedan dess mått bra och klarat mig utan tarmvred, fram till två veckor innan Alströmertrofen.
Bild från Alströmertrofen 2014-06-14
