ALSTRÖMERTROFÈN 2014 – min resa dit

Som jag nämnt tidigare började jag styrketräna hösten 2011. Våren 2012 såg jag en tävling för första gången och där och då väcktes en dröm. Kan inte säga att jag tog något direkt beslut då. Jag var fortfarande väldigt ny i gymmet och hade långt kvar till den mängd muskelmassa jag kände behövdes. Men drömmen fanns där, i bakhuvudet, och i hjärtat 🙂 Det var dock väldigt få personer jag berättade detta för. Kände att jag ej ville avslöja min dröm innan jag visste på allvar att den skulle genomföras, och innan dess krävdes två saker, Mer muskler och en coach. En annan anledning till att jag inte berättade om min dröm för så många var att jag tyckte att jag mötte väldigt mycket negativa kommentarer i början. Så fort man började få synliga muskler så fick man kommentarer med negativ klang, såsom; akta så du inte blir för stor, nu får det nog räcka va? o.s.v, o.s.v. Dessa kommentarer har dock aldrig påverkat mig negativt. Jag har aldrig tränat för någon annans skull och skulle aldrig sluta för att någon annan vill det. Träningen handlar om mig och vad jag mår bra av.

Någon gång i början av styrketräningstiden

I alla fall…. någon gång under 2013 började jag väl på allvar forma ett beslut, Det som dock saknades var en coach vilket jag kände var en nödvändighet för mig. Jag behöver någon som säger till mig precis hur och vad jag ska göra. Jag har svårt att följa mina egna planering kring kost, vilket jag visst sedan tidigare, men jag är jäkligt bra på att göra som andra säger till mig 🙂 Det jag kände var viktigt för mig när det gällde en coach var att det var någon som själv tävlade i Bodyfitness för att ha full insyn och förståelse för sporten/grenen. Det var även viktigt för mig att det var en person som var på hyfsat nära geografiskt avstånd. Jag började kolla runt lite lätt genom att leta på bloggar o.s.v efter någon som bodde runt Göteborg, men tyckte att alla verkade hålla till runt Stockholm. I januari bokade jag och en vän som också planerade att tävla, en poseringslektion med Anna-Liza Valdes. Jag tänkte att jag då skulle fråga henne om coaching i samband med att jag träffade henne, under förutsättning att jag tyckte att hon verkade vara en person som jag ”klickade” med. Kan väl säga att det tog inte många sekunders fundering. Anna.Liza på vara liten på längden, men hon har en stor personlighet. En personlighet fylld av glädje, energi och passion och jag tror det är svårt att annat än tycka om henne. Vi startade min tävlingsdiet 13 januari och hade därmed exakt fem månader på oss för att få mig i tävlingsform. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av en diet. Har aldrig bantat eller dietat i hela mitt liv. Och är en gottegris av rang! Upplägget innefattade ätardagar på lördagar och jag beslutade omgående att dessa skulle vara fria från godis, kakor, chips o.s.v. Detta utifrån att jag känner mig själv väldigt väl och vet att jag inte har några gränser kring sådant. Hade väl slutat med att jag åt godis från morgon till kväll och då är det bättre att vara utan. Är det tävlingsdiet så är det!

Jag har under hela tävlingsdieten haft fullt förtroende för Anna-Liza, vilket jag anser är en förutsättning för ett fungerande samarbete. Jag har känt mig lugn i att hon hade koll på att jag var i fas och att justeringar gjordes utifrån behov. Totalt gick jag ner 11,8 kg på dessa fem månader.

Jag och min vackra coach

Min känsla under dieten och även nu efteråt är nog att det gick bättre än vad jag hade vågat tro. Jag hade trott att jag skulle vara hungrigare och har mer godissug än vad jag hade. Suget efter godis var faktiskt förvånansvärt litet, var nog mest under tömningsveckan som det kom på allvar. Tror mycket att det handlade om att jag var så mentalt inställd på att godis inte skulle intas förrän 14 juni. Jag som aldrig hade kunnat ha godis hemma hade faktiskt det under dieten. På påsk fick man ett halvt kilo gratis godis i min Ica butik och jag tänkte minsann inte gå miste om det för att jag var på diet. Så hämtade var och plockade min gratispåse och la den i ett köksskåp där den snällt fick vänta.

Som sagt, dieten gick i sort sätt enligt plan. Exakt två veckor innan tävlingen, d.v.s lördag 1 juni kom dock ett ordentligt bakslag. Jag och Anna-Liza hade precis diskuterat att vi skulle öka tempot och lägga i en extra växel sista tiden. Jag hade en poseringslektion bokad med henne den aktuella lördagen. Efter frukost fick jag dock ett ordentligt magknip. Det höll i sig någon timme och poseringslektionen fick ställas in. Det onda gick dock över och släppte helt efter någon timme och jag kände mig återställd. Jag åkte ner till gymmet och körde posering tillsammans med Therese som också skulle tävla på Alströmertrofen. Efteråt skulle jag unna mig thaimat till lunch innan dagens styrkepass, då det var min sista ätardag. Maten var väldigt god men ganska snart efteråt började jag få ont i magen igen. Jag tänkte då att jag skulle åka hem och lägga mig en stund och låta det gå över innan jag tränade. Väl hemma blev det dock bara värre och värre. Då jag som sagt tidigare haft många tarmvred kom tanken på detta men var så länge sedan sist och efter alla mina operationer och sjukhusvistelser så är tanken på sjukhus aningen ångestladdat så tog allt ett bra tag innan jag insåg att jag behövde åka in. Ja, det var väl någonstans när jag satt och ropade aj aj aj rakt ut (och samtidigt funderade på vad grannarna skulle tänka utifrån att balkongdörren var öppen – lustigt hur man fungerar), knappt kunde andas p.g.a smärtan samt inte klarade av att prata i telefon utan fick kommunicera med min mamma och bror via sms för att försöka ordna med någon som kunde köra mig till sjukhuset.

Utan att gå in på detaljer kring akutens väntetider och problemet att få folk att fatta att man inte mår något vidare när man inte kommer med stora sår eller är 80 år gammal, så kan vi spola fram till att jag i alla fall äntligen fick träffa en läkare som fattade vad som var fel på mig, Snabbt ordnades morfin och jag lades in på KAVA och skickades på röntgen. Totalt spenderade jag lördagen till onsdagen på sjukhuset, Det såg länge mörkt ut då tarmvredet/stoppet i tarmen inte ville släppa av sig själv. Var väldigt nära att de hade varit tvungna att operera mig. Ja kan väl säga att det var så nära att kirurgen på måndag kväll kommer och säger att de ogärna opererar mig på natten utifrån att jag varit opererad så många gånger förut vilket kan komplicera operationen men att ifall de måste så måste de… men att man skulle avvakta och se hur jag mådde dagen efter. Han sa även försiktigt att jag trots allt varit där sedan lördagen och problem verkade ju inte gå över av sig självt. Fantastiskt nog var det dagen där på, på tisdagen som det började gå i rätt riktning… Smärtorna var mindre och känslan var att det började gå åt rätt håll (man kan väl säga att jag och min mage känner varandra ovanligt bra efter allt vi varit igen om ihop 😉 ). På onsdagen blev jag som sagt utskriven från sjukhuset. Var fortfarande öm och svullen i magen men beslutet var fattat, jag skulle fortsätta på vägen som jag hade planerat, mot Alströmertrofen som var 10 dagar bort!