Jag borde väl inte vara förvånad, nä det borde jag inte. Jag vet att denna sport jag gett mig in på möts av ifrågasättande och en hel del oförståenden. Jag vet ju det, men ändå blir jag så arg. Jag vet att den mängd jag tränar, det sätt jag sköter min kost på kan vara provocerande, irriterande och främmande för många. Jag vet ju det.
Jag vet att man inte bör sticka ut, att det (tydligen!) är ok att ifrågasätta och prata bakom ryggen på personer som lägger många många timmar på träning men inte de som spenderar all sin fritid framför tv/dator eller på ett café med en bulle i högsta hugg och gör allt annat än att ”ta hand” om sin kropp. Jag vet ju det, men ändå blir jag så arg.
Jag blir arg på att mötas av ifrågasättande av min livsstil, att man ser mitt intresse, min passion och min ventil i tillvaron som roten till det onda. Som något negativt istället för något positivt. Att mitt tränade skulle vara orsaken till att jag mått dåligt, att jag varit sönderstressad och känt mig som att jag håller på att gå sönder från hjärnkontoret ända in i själen.
Jag försöker förklara, förklara att träningen alltid varit en del av mitt liv, att jag alltid mår bättre när jag går från gymmet än när jag kom dit. Att träningen gör mig stark på utsidan så väl som insidan och att den är en av de största kryckorna jag har och anledningen till att jag hållit mig uppe så länge jag har.
”Jaha, det är hon som tränar så mycket, det kan ju inte vara sunt”, Att sådana kommenterar från människor som inte överhuvudtaget känner mig kan spä på detta, spä på tron att träningen skulle vara problemet, är för mig ofattbart. Självklart är en tävlingsdiet inte en dans på rosor alla dagar i veckan, men en sak ska man veta. Jag har varit med om såpass många jobbiga saker i mitt liv, har varit väldigt sjuk (i Ulcerös kolit) i många år, sjukare än vad de flesta någonsin kunde förstå då jag inte visade det utåt. Men allt detta har lärt mig att ta hand om mig själv, att ej göra saker som jag mår dåligt av, att sätta mig själv och min hälsa i första rum. Och där har vi även en av anledningarna till varför träningen är så viktig för mig, Och det är också därför jag faktiskt förmått att dra i handbromsen, att sätta stopp innan allt helt går åt skogen,
Skulle jag ifrågasättas om jag satt framför tvn 5 timmar per dygn iställlet, om jag hade 20 kilos övervikt och ett sockerberoende, Om jag följde den senaste mattrenden, LCHF, 5:2, stenålderskost, pizza-varje-dag eller whatever, nä troligen inte, Nänä, det är träningen som är farlig. Det är det som för oss (eller snarare andra i detta sammanhang) är främmande och som vi inte förstår som vi ser som problemet.
Blir nästan skrattretande att ifrågasättas då mitt mående och min hälsa är min största prio i livet.
Vad gör DU på din fritid? Hur många timmar är du fysisk aktiv, ser du på tv, vad äter du för mat, vad är ditt BMI, hur är relationen med din make/fru, och dina svärföräldrar, barn, grannar? Och vad ger mig rätten att ifrågasätta detta? Svaret: ingen
Kommentarer