Är alltså nu på mitt livs andra tävlingsdiet och skillnaden på dessa dieter är, som jag skrivit innan, enorma. Då syftar jag inte på själva upplägget utan på hur kroppen svarar. Första dieten (inför Alströmertrofen) gick förhållandevis smärtfritt. Och då menar jag inte att jag inte krigade för resultaten utan snarare att det var få veckor som vikten och kroppen inte verkade gå åt rätt riktning. Så har det alltså inte varit denna gång, vikten har gått som en jojo upp och ner, formen har gått framåt trögare än trögast. Nu tycker jag dock att det börjar släppa lite mer sakta men säkert, samtidigt vågar jag inte ha för stora förhoppningar. Det faktum att jag redan vid start på denna diet fick problem med höfterna har också begränsat mina möjligheter att göra cardio på ett annat sätt denna gång och jag har inget intresse av att göra massa dumma grejer som pajar höften ordentligt på längre sikt. Men jag krigar på utifrån mina nuvarande förutsättningar och så får resultatet bli det som det blir, mer kan jag inte göra.
En sak är i alla fall säker, det har varit en enorm psykisk prövning att gå på diet utan att faktiskt få de fysiska resultat man tycker att man förtjänar utifrån det jobb man faktiskt gör. Har varit riktigt nära att ge upp och i sanningens namn är det inte helt säkert att jag kommer stå på scenen på Luciapokalen. Det återstår att se. Jag kommer inte gå upp med en form som jag inte känner mig stolt över och jag kommer inte heller göra någon idiotdiet och riskera att förstöra kroppen på sikt. En annan sak jag inte, aldrig, någonsin kommer göra är att ta otillåtna preparat. Säga vad man vill om sporten, men är klart att det förekommer (vilket det så klart gör även i andra sporter). Men är det något jag lovat mig själv så är det att aldrig korsa den gränsen. Av så många olika anledningar. Förutom de rent fysiska eventuella riskerna så skulle jag aldrig kunna vara stolt över en placering och en fysik som jag ”fuskat” mig till. Går det inte att åstadkomma med hårt jobb och en portion sunt förnuft så kommer jag inte åstadkomma det. Och det är helt ok. Jag tränar och tävlar för min skull, ingen annans. Mitt mål är att bli den bästa versionen jag kan av mig själv, på ett rent sätt.
Så här 45 dagar innan tävling så är motivationen på topp. Dags att lägga in en högre växel och se vad kroppen fixar och om den väljer att svara som jag vill. Det är allt jag kan göra. Som min mamma sagt hela min uppväxt; man kan inte göra mer än sitt bästa. Och så länge jag vet att jag gjort det så ska jag försöka vara nöjd, oavsett vad resultat blir.
Kram på er
//Helena
Kommentarer