Tillbakablick del 1

4 juli, 2014
4 juli, 2014

Man ska egentligen inte titta tillbaka utan leva i nuet och leva för framtiden. Men ibland känner jag faktiskt att det kan vara väldigt givande att titta tillbaka på vad som har varit. Vad man har gjort, upplevt och känt. Anledningen till detta inlägg är för att jag vill dela med mig av en bit av mig själv till er, en väldigt personlig bit. Men en bit som jag hoppas kan hjälpa andra som råkat illa ut och drabbats av en ätstörning. Here’s my story.

Anorexia – Anorexia nervosa är en allvarlig form av ätstörning, som visar sig främst i kraftig undervikt, självsvält och ofta även överdriven träning. Det är oftast tonårsflickor som drabbas, men alla kan drabbas.Man tycker att man är tjock även om man väger mindre än andra. Man är mycket rädd för att gå upp i vikt och tänker ständigt på vad man ska eller inte ska äta.

Jag drabbades när jag gick sista året på högstadiet. Jag var en högpresterande elev, högsta betyg i stort sett i allt. Men jag var tjock och hade varit det sen 7årsåldern i samband med att jag fick starka mediciner för min astma. Jag tränade ingenting och rörde mig knappt förrän anorexian blev en del av mitt liv. Det hela bottnade i att många runt omkring mig hade mer problem med min vikt än vad jag själv hade. Jag blev mobbad, utfryst och kallad tjock, fet och andra ord. Bägaren rann över när en person som jag såg upp till enormt mycket kommenterade min vikt och mitt utseende på ett elakt sätt. Jag grät och jag grät, men jag visste inte vad jag skulle ta mig till, hur skulle jag och min kropp någonsin bli accepterad?

Jag minns det så väl, jag såg ett program med Anna Skipper där hon berättade att genom att minska på maten på tallriken så går du ner i vikt. Sagt och gjort. Men någonstans brast det, jag blev manisk. Jag tänkte: ”Ju mer jag minskar desto smalare och snyggare blir jag.” Och så lägger jag till cardioträning utöver min satsning på bågskytten.

image

Dessa två bilder är från två bågskyttetävlingar. Ett SM där jag kom fyra(eller var det trea?) och ett Svealandsmästerskap. Här hade mitt problem uppdagats och jag hade fått hjälp att ta tag i det, så jag hade gått upp lite i vikt. Min lägsta vikt var 43 kilo, för mina 159 cm är det rätt så lite. Det var tack vare min högstadielärare, Britt, som jag fick hjälp. Hon såg hur jag blev blekare, smalare och mer osynlig. Hon räddade nog mitt liv tror jag. Jag fick ta ledigt från skolan och tillsammans med min mamma så började jag min resa mot att bli frisk. Vissa saker har jag svårt att minnas från den här perioden. Minnet var inte det bästa eftersom jag knappt åt. Jag gick aldrig så långt att jag slutade äta, men det var på gränsen. Jag gick till slut regelbundet till en dagverksamhet i Västerås där jag fick träffa fler flickor med ätstörningar av olika slag. Vi lagade mat, åt, lärde oss ångesthantering och umgicks vissa dagar i veckan. Jag kommer aldrig glömma dessa flickor, jag är så glad att två av de tre som stod mig närmast mår bra idag och har familj. Tyvärr förlorade vi en flicka i ätstörningen. Det fick oss allihop, tror jag, att välja livet istället för döden. För det var faktiskt så att en dag hade jag bara bestämt mig. Jag sa till min mamma ”Nu är det dags att bli frisk. Jag vill kunna skjuta pilbåge ordentligt.” Sagt och gjort, jag gick upp i vikt, och tro mig, varje steg jag tog var i rätt riktning.. Men jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Tänk er att ha en person, en liten version av dig själv, som sitter på din axel och så fort du ser mat säger den ”Ät inte, du blir tjock! det blir som förut, ingen älskar dig. Ingen vill ha dig. Du kan inte äta som alla andra.” Hur lätt är det att avfärda? Det som drev mig var bågskytten, jag började inse att om jag inte åt så kunde jag snart inte skjuta mer.. Eller göra någonting alls.

Några av er kanske kanske känner igen er, några av er känner igen andra. I ett sånt här läge är det viktigt att agera, för personen själv är så djupt inne i sin ätstörning att den inte inser vad som håller på att hända. Det behövs ett wake-upcall. Hade inte Britt och min mamma reagerat så hade jag nog inte suttit här idag. Människor dör faktiskt av den här sjukdomen. Ja, det är en sjukdom. Men den går att besegra. Men det finns inget piller som gör att du blir frisk. Det som krävs är ett jävlarannamma, för allt är upp till dig. Allt. Det handlar om att välja livet, inte att välja att bli fet. Att välja livskvalitét, att våga välja livet.

Även fast man har blivit ”friskförklarad” av sjukvården, måste man fortsätta kampen mot ätstörningen. För min uppfattning är att sjukvården släpper för många tjejer som inte alls var friska. Och de hjälper allt för få. Vissa får mer återfall än andra, som sagt, det är upp till varje person som drabbas att välja att bli frisk. Men det är människorna runt omkring som hjälper till och motiverar personen att våga vilja bli frisk.

Det här blev lite mer text än vad jag trodde, men jag kommer att göra en ”tillbakablick del 2″ där ni får läsa litegrann om hur tiden ”efter” friskförklaringen blev. Jag erkänner öppet att jag inte var frisk när jag blev friskförklarad, även fast jag så otroligt gärna ville vara frisk. Mer om det i nästa inlägg!

kommentarer, 436 Visningar

Kommentarer

kommentarer

annatorseld

Posts Facebook Google+

Jag är en sprallig tjej född 90 med mål att tävla inom bodyfitness 2014. Jobbar för tillfället inom vården och är snart Diplomerad Massör. Intresset för träning väcktes när jag började med bågskytte som tonåring och insåg att både styrketräning och konditionsträning gynnade skyttet. Med några SM guld, NM-guld med mera i ryggsäcken har jag nu lagt pilbågen på hyllan och satsar 110% på bodyfitness! Följ min resa mot scenen, jag delar med mig av kost, träning och lite till :)