Sommaren har varit bra. Vi har varit två vändor i Sundsvall, först bara jag och fredric och då bodde vi på hotell. Allting var som i en dröm, kanonbra väder varenda dag, fina solnedgångar, havet, stranden, naturen, maten, bergsklättringen, människorna. ALLT! Vi ville inte åka hem, så vi stannade en natt till. Sen var vi bara hemma i fyra dagar innan vi åkte upp igen med Ida och Alex, till hans stuga. Det var lite sämre väder då, mer mulet, men det var också en fantastiskt rolig resa. Och även denna gång ville vi inte åka hem.

Sedan ett år tillbaka har jag inte haft någon matlust. Jag har inte haft någon motivation till att träna, men jag har gjort det ändå bara för att underhålla, för att inte förfalla helt. Det har iallafall blivit fyra pass i veckan. Men sen när vi åkte iväg fick jag som en ny gnista, en ny glöd. Vi tränade varje dag, vi gick promenader, vi var på utflykter. Vi åt hotellfrukost, vi åt ute varje dag. Och jag tänkte att nu kommer jag väl väga ett halvt ton när vi kommer hem. Men det gjorde jag inte, jag hade gått ner i vikt trots att jag åt mycket mer än jag gör hemma! Men bara efter någon dag hemma så hade jag gått upp lite igen. Man ska inte stirra sig blind på vågen, jag vet. Men nånstans inom mig känner jag att omgivningen här inte är rätt för mig. Som att jag hela tiden går och bär runt på en inre stress som jag inte kan rå för eller göra något åt. Och när vi kom hem så försvann min matlust och motivation igen. Jag vet inte vad jag ska göra för att få den tillbaka. Samtidigt är jag trött mest hela tiden. Jag kan inte längre gå upp tidigt på morgonen, förmodligen för att jag inte känner mig motiverad till det. Jag kan vara trött på kvällen, men så fort vi lägger oss i sängen så vrider och vänder jag på mig tusen gånger innan jag kan somna. Jag önskar att jag kunde vara mer pigg, bara vara mindre trött. Känna mig motiverad till att hitta på saker. Men den här stan kväver mig. Jag känner ingen här, jag känner mig ensam. Jag har en person här som jag håller mig fast i, fredric. Men jag hade nästan glömt hur det var att ha vänner. När vi var i Sundsvall med Ida och Alex blev jag påmind. Vi tränade tillsammans, åt mat, var på pokemon-jakt, bio, stranden, lagade mat, shoppade, träffade folk. Jag vill alltid att det ska vara så.

Detta är det stora problemet för dem som känner och förstår för mycket; att vi skulle kunna vara en mängd olika saker, men det finns bara ett liv och det tvingar oss att vara en enda sak, det som de andra tror att vi är.

Jag är en tänkare, analyserar allting i min omgivning, påverkas så lätt av alla energier. Jag dras med av allt det positiva och härliga som finns, det finns massor med saker jag skulle vilja göra, prova på, men tiden för det finns inte. Man kan inte vara bra på allt. Som jag skrev tidigare, när jag väl tycker något är intressant så lägger jag ned all min energi på det. Att göra någonting halvhjärtat fungerar inget bra för mig, jag mår inte bra av det. Som min situation just nu, när jag varken kan fokusera 110% på skola, renovering, träning och allt annat som livet har att erbjuda. Det försätter mig i en situation som gör att jag inte mår bra, därför att jag inte kan prestera mitt allra bästa på någon utav uppgifterna. Men jag dras även med av de negativa energierna, oavsett om jag vill det eller inte, från andra personer i omgivningen.

”Det finns bara ett liv”; jag vill hinna med så mycket på så kort tid, jag vill inte att en enda dag ska gå till spillo. Jag vill hela tiden röra mig framåt, lära mig nya saker, göra saker som får mig att utvecklas. Men ibland står man bara där och stampar på samma ställe, och funderar på hur man ska komma vidare. Vi har alla svaren. Vi behöver bara lägga pusslet så att det passar.

Människor lägger andra människor i fack. Folk drar slutsatser. Gör det enkelt för sig själva. Utan att ens känna en person, drar vi slutsatser. Man kan inte göra alla till lags hela tiden, man ska inte göra det heller. Man ska vara sig själv. Men det finns en insida på varje människa, som den kanske inte visar. Att dra slutsatser om någon gör kanske att personen hamnar i fel ”fack” där den får ligga, tills någon bevisar motsatsen.

Jag tycker att det är viktigt att visa att dom där problemen som man själv bara tror man har, är egentligen något som alla drabbas av och det är ingenting man ska försöka gömma undan och glömma bort. Skulle man inte må dåligt ibland, skulle man ju heller inte må bra. För då vet man inte vad skillnaden är. Dessutom finns det alltid någonting bra med allt, och om det inte gör det så kommer det något bra ur de mest sorgliga, konstiga och läskiga omständigheterna, på något märkligt vis.

För det första. Att miljön inte skulle spela roll för vårt mående är BULLSHIT. Miljön betyder ALLT. Man ska kunna känna sig trygg och säker i sin omgivning, men det kan variera från person till person HUR MYCKET roll den spelar för ett välmående. Vissa personer kan stänga av, vissa personer påverkas inte lika lätt av olika miljöer, de anpassar sig snabbt, de lägger inte märke till så små detaljer. Jag, som är väldigt självkritisk, påverkas otroligt mycket av min miljö. Något som jag inte har tänkt speciellt mycket på sedan jag bytte gymnasium. Då gick det upp ett ljus för mig.

Mesta delen av min skoltid (även i unga år) har jag mått dåligt. Då tror ni säkert att jag blivit mobbad, utfryst, eller illa behandlad av klasskamrater. Men nej, jag har aldrig varit mobbad, blivit illa behandlad eller liknande. Det har aldrig varit fel på klassen eller de personer jag har gått med. Det har varit miljön, eller de vuxna runt omkring mig som skapat oro och dåligt mående för mig. Sedan jag bytte till distansstudier så har jag mått mycket bättre, för miljön för mig har bestått av min hemmiljö, där jag trivs och mår bra. En miljö där jag själv kan bestämma över mitt schema, min planering och upplägget av mina studier. Det finns ingenting som heter frånvaro eller närvaro, det finns bara inlämningsuppgifter och deadlines. Det är enkelt och simpelt, det är lätt för mig att ta till mig. För mig funkar det bäst om jag får koncentrera mig på en enda sak. För när jag väl öppnar boken, ska göra en uppgift, då kan jag sitta där tills det är färdigt. Det kan ta flera timmar, och jag glömmer bort att äta och göra andra nödvändiga saker. Går det på en vanlig skola? Nej. För där har man 45 minuters lektioner (ibland gånger två med en rast emellan), miljön är oftast stökig där folk försöker överrösta varandra, folk som springer runt, frågar saker, smäller i dörrar och personer som kör gatlopp utanför klassrummet. När man beskriver det på det här sättet, tycker inte jag att det är så svårt att förstå att vissa elever inte klarar av miljön i skolan, att distansstudier borde vara ett alternativ för alla.

Det är alla dessa små detaljer, som för vissa kanske är obetydliga, som spelar stor roll för andra. Att alla dessa faktorer tillsammans med en utgör en helhet som påverkar en på ett sätt som kanske inte påverkar någon annan. Det är mycket energier och stök i ett och samma rum. Det är mycket att hålla koll på. Hjärnan går på högvarv och vet inte vad den ska välja ut av allt. Det är en konst att försöka koncentrera sig på EN UPPGIFT mitt i allt detta virrvarr. Jag tycker inte alls det är konstigt att elever är trötta jämnt och utbrända. Jag säger inte att ALLA är det, men jag säger att jag tror att det är vanligare än vuxna tror.

Sen kombinerar ni allt detta med kraven som samhället idag ställer på en, skönhetsideal, dieter, sport och aktiviteter på fritiden, socialt umgänge, läxor, betyg och att kunna prestera bra för att komma in på ett bra gymnasium. Jag säger inte att alla dessa saker är nödvändiga, för de är de absolut inte. Men samhället ställer ibland extrema krav på ungdomar som inte ens har hittat sig själva än, att kunna ha någon slags balans emellan allt detta. Att ätstörningar och inaktiviteten ökar hos unga är inte konstigt. För måste några av alla dessa saker jag nyss rabblade upp, väljas bort, då blir det ju troligtvis inte läxor, betyg och att kunna prestera i skolan, för de flesta vill ju komma in på den utbildningen de vill gå, oavsett om de är intresserade av skolan eller inte. Men ändå får lärandet i skolan lida pga alla dessa krav. Elever som skolkar från ämnen de tycker är mindre viktiga, att de bara måste ha ett visst antal poäng för ett visst program, men även att de mår dåligt pga MILJÖN (miljö = samhället, skolan, hemma m.fl) och allt runtomkring som de ska fokusera på kan göra att även de elever som är intresserade av skolan inte orkar mer.

Skolan ska vara rolig, elever ska vilja lära sig saker och samhället ska uppmuntra detta genom att främja en bra och positiv miljö för ALLA elever. Allting fungerar inte likadant för alla, alla uppfattar inte saker på samma sätt och detta borde samhället respektera och framförallt, underlätta för dessa individer.

/Mvh, en f.d. vilsen ungdom och elev

Hur som så längtar jag så mycket tills vi kan flytta in. För då har jag bestämt mig, att då ska jag ta tag i allting med träningen igen. Det har varit en längre period nu som jag mest tränat ”bara för att”. Men nu vill jag verkligen komma tillbaka igen, och inte bara styrkemässigt utan även konditionsmässigt. Jag brukade springa mycket förr, innan mitt knä började krångla. På dieten så gick och cyklade jag mycket istället, och på senaste har jag lagt in lite roddmaskin bara för att få ryggen att jobba lite extra. Men att springa och cykla ute slår ju allt, och i somras fixade vi ju mitt gamla vrålåk men jag hann dessvärre inte använda den så mycket. Så i vår och sommar blir det mycket cykla. Har ju även en hundcykelkorg också, tyvärr får inte alla tre plats i den haha, så antingen får jag köpa en till att ha på pakethållaren eller så får Fredric skaffa en korg på sin cykel (om han hade haft någon hahahha). Med andra ord: Jag längtar tills jag kan bli aktiv igen, komma i BRA form. Och då menar jag inte utseendemässigt, utan prestationsmässigt. Jag vill inte ha blodsmak i munnen efter en vända i sandbacken. Jag vill känna att jag orkar. Jag kommer lägga om min mat, ta tag i allt sånt där. Det ser jag fram emot massor.

Hoppas ni också har något roligt att se fram emot, ett mål att uppnå och att sträva efter! Men glöm inte att leva, för resan dit är den största delen av målet och det är lätt att glömma.

Om man tänker efter, lever vi alla i en stor jävla bluff. I skvallerblaskorna visas det bilder på ”världens snyggaste kvinna” eller ”världens snyggaste man”. Oftast då någon form av kändis (för vi ”vanliga” människor räknas ju inte), och nästan till 100% har den personen opererat någonting med sitt utseende för att se ut på ett visst sätt. Tycker ni att det känns rätt att en sån person ska hamna bland världens snyggaste???? Är inte skönhet att vara naturligt vacker? För om det inte är det, isåfall kan ju vem som helst toppa den där listan, om man har tillräckligt med pengar. Innebörden ”snygg”, eller ”vacker” förlorar ju då sitt begrepp, eftersom att ALLA kan vara det numera, då insidan tydligen inte räknas längre.

Det är hemskt att dagens ungdomar ska växa upp i den här besattheten av utseende och bekräftelse som härjar runt på alla sociala medier, och det som är ännu mera hemskt är att VUXNA MÄNNISKOR även hakat på denna bekräftelse-trend för att försöka hävda sig. Ska inte de äldre vara förebilder för de yngre, osäkra själarna som ännu inte hittat sig själva än? Jag mår illa bara jag tänker på det. Och anledningen till att jag tar så illa upp är för att jag SJÄLV har varit där, jag har varit den där tjejen som försökt passa in, som trott att jag varit överviktig, fet och ful. Som försökt väga upp allt med att ha löshår, lösnaglar, 10 ton smink. Men vet ni vad? Jag mådde inte ett dugg jävla bättre för det. Jag mådde sämre. För jag kände hela tiden KONSTANT press på mig själv att ALLTID se bra ut, att alltid ha smink, fixat hår, fina kläder. Jag strävade hela tiden efter att bli smalare. Men som tur var nådde jag aldrig ett kritiskt stadium av min vikt. Någonstans på vägen, hittade jag mig själv och meningen med allt. Att det är insidan som räknas ändå, och att alla kan försöka intala sig själva att utseende är allt. Men för mig var det nog, jag ville inte längre vara en del av det samhället. Jag valde att stå utanför. Och jag hoppas att fler inser att vägen för att må bra inte handlar om att lägga ut halvnakna bilder på sociala medier, hela tiden söka bekräftelse av allt och alla och göra sig själv till något slags offer. Det handlar om att inse att man är bra som man är, oavsett om man löshår och opererad näsa. För det handlar om hur du är som person, både mot dig själv och mot andra.

Man kan vara modellen större och vara hälsosam. Man kan vara modellen mindre och vara hälsosam. Man kanske inte har en enda synlig muskel, och ändå är man hälsosam. Det hela hänger inte på hur MYCKET eller hur LITE kroppsfett, muskler etc. som du har. Men självklart är det inte hälsosamt att ha för mycket fett (som skapar sjukdomar mm). HÄLSOSAM för mig handlar om de val vi väljer att göra som påverkar vår kropp, och dessa val ska vara baserade på vad kroppen behöver och inte behöver. Men en grund för att kroppen ska fungera är att vi äter av alla macros (protein, kolhydrater, fett) och att vi äter rätt mängd mat för vår kropp och vårt ändamål. En del av oss kanske har lite bättre ämnesomsättning och kan äta mer, en del kanske har sämre och äter lite mindre för att bibehålla sin vikt. Någon kanske vill gå upp i vikt och äter mer, någon kanske vill gå ner lite i vikt. Vilket mål man än har tycker jag att man ska tänka långsiktigt. Detta ska funka på lång sikt, detta är något jag ska kunna leva med resten av mitt liv. För gör du en quick fix” är det högst troligt att du faller tillbaka i samma vanor igen, och det är inte det minsta hälsosamt eller snällt mot din kropp.

Kalorier. Bara för att något innehåller mycket kalorier betyder det inte att det inte är hälsosamt. En kalori är ett mått på energi, hur mycket energi någonting innehåller. Men det ger ingen uppgift om VAD produkten innehåller, dvs socker, fett, kolhydrater, protein, fibrer osv. T.ex. kanske 100 g godis innehåller 400 kcal, medan 100 g nötter också innehåller 400 kcal. Då kanske någon tänker att ”men då kan jag ju lika gärna äta godis som både är godare och innehåller lika mycket kalorier!”, MEN DET HANDLAR INTE OM KALORIERNA!!! Det handlar om VAD du stoppar i dig. I dom där 100 g godiset är det troligtvis och till största del bara socker, konserveringsmedel, färgämnen och andra diverse framställda ämnen. Hur mycket vitaminer, mineraler, fibrer, protein tror du att det är i det? Ungefär lika med noll. Tar vi 100 g nötter istället, som innehåller lika mycket kalorier, och analyserar vad det innehåller. Nötter? Vad kommer det ifrån? Det kommer från naturen. Det är inte framställt i labb, det växer på en buske eller ett träd, den enda förädlingen som sker (om du äter naturella nötter) är att dom skalas. Nötterna innehåller därför inga konserveringsämnen eller färgämnen. Vad innehåller det då? Jo, det innehåller mycket fett och protein, naturligt fett och protein som kroppen behöver. Utöver det innehåller det mycket vitaminer. T.ex. så innehåller jordnötter nästintill alla vitaminer som kroppen behöver, utöver fett och protein då. Vad säger då detta oss? KALORIER SPELAR INGEN ROLL! Det är produktens sammansättning som spelar roll, vad den består av och vad den är gjord av. För mig är detta att välja hälsosamt/va hälsosam. Att gå efter beståndsdelarna av vad en produkt innehåller, inte kalorierna. Och givetvis att inkludera kolhydrater, protein och fett, för då fungerar kroppen som bäst. Detta var något helt nytt för mig innan jag träffade Victoria och Mattias, som då lärde mig vad IIFYM (If It Fits Your Macros) är och hur detta fungerar. Sedan dess har jag sett mat på ett helt annat sätt och det har fått mig att må mycket bättre.

Med detta sagt; det finns inga hokus pokus dieter, det finns bara en diet som funkar och det är att äta MAT!

Planen var sedan att jag skulle åka tillbaka till lägenheten och montera lite skåp, men jag lägger den energin på plugget idag och så tar jag skåpen imorgon. Jag var dessutom iväg och handlade, så det tog lite extra tid.

Igår tog vi ett litet break från renoveringen och åkte till norrköping. Mina jeans/byxor är trasiga, så jag ville köpa nya. Och det var typ 3 år sedan jag köpte ett par JEANS. Kan verkligen inte ha det, för det är både obekvämt, dålig passform och stelt bara. Men jag har haft Dr. Denim för flera år sedan, så efter ett misslyckat försök inne på gina tricot gick vi till carlings. Där hittade jag ett par andra jeans som heter Now & Then och det blev två par! Dom var dock lite små i storlekarna, men det är ju stretch också så de är absolut inte stela. Kommer bli nya favoriter, det är ett som är säkert! Förutom det fick vi med oss en blandare till köket och kakel till väggen. Det kommer bli så fint! Och en liten fika hann vi även med och det var inte igår kan jag säga Mycket trevlig dag blev det, och det är sånt man borde göra oftare – fika och bara umgås.

Sen är det en annan sak vad man själv tycker och tänker om något, bara för att jag t.ex. inte vill ha enorma läppar så betyder det inte att jag inte ”accepterar” någon som har det, för som jag tidigare har nämnt så hänger det inte på utseendet. Tycker någon annan att det är snyggt och vill ha det, visst, kör på! Man ska vara som man vill vara och inte hindra någon från att vara sig själv. Och det är just detta som ”lagom-Sverige” har svårt för att acceptera, det som är annorlunda. Jag tycker alltid man ska vara öppensinnad och inte ha förutfattade meningar om saker och ting. Men oftast har saker som sticker ut ur mängden fått någon slags konstig ”stämpel” på sig, och då stoppas lätt nya människor in i dessa fack med stämplar på, och man kanske aldrig får en chans att ens bevisa motsatsen.

Bara för att man kanske säger nej till fikabröd blir det förknippat med att man har en ätstörning, man VÅGAR inte äta onyttiga saker, man vill vara bättre än alla andra, visa sig duktig. Men det kanske inte alls handlar om det, det kanske handlar om att man inte VILL stoppa i sig konserveringsmedel, socker och färgämnen, man kanske inte tycker om just det fikabrödet, eller är sugen på det just nu? Men det är ju ofint att säga nej, för gör man det då är man otacksam. Eller om man har en viss bil, då kanske man helt plötsligt är besserwisser bara för att bilen är finare & nyare än ”lagom-svenskens” bil, och då uppkommer det ju massor med påståenden och antaganden om att man tror man är bättre än alla andra för man har en fin bil, att man är bortskämd, att man ”tror att man är något”. Men har någon någonsin tänkt att den personen kanske jobbat natt & dag för att tjäna ihop pengar till just den där bilen, för att den velat ha den hur länge som helst? Att den kanske vill ha bilen för SIN SKULL och inte någon annans, att det inte är för att visa upp sig eller tro att man är något? Nej, det är ju inte det första någon tänker.

Det jag vill säga är, att folk hela tiden dömer och kategoriserar människor i fack utefter vad personen gör, har och ser ut, utan att ens ha pratat med människan. För är människan inte ”lagom” då sticker den ut, och då märks man. Folk lägger märke till den personen och måste genast ha något att klanka ner på, för detta är ”lagom-sverige” och här får man inte tycka, tänka eller vara som man vill vara utan att bli bedömd.

Så vad har hänt? Jo. Vi sålde vår lägenhet och ville köpa ett hus/radhus/större lägenhet. Jag ville dock mest ha hus eller radhus. Vi ville även ha något som var gammalt och fult så att vi själva kunde renovera. Fredric ville bo i stan, men för mig kvittar det. Så våra valmöjligheter begränsades ganska rejält p.g.a. detta och sen såklart priset. Man vill ju dels inte betala för mycket för ett hus man måste renovera för flera hundra tusen och sen är budgeten begränsad. Vi hittade inget hus, och radhusen blev för dyra, så det blev en större lägenhet för våran del, en trea med två badrum (eller ett badrum och en toalett). Tidigare hade vi en liten tvåa. Det kändes märkligt att sälja vår fina lägenhet som vi var helt färdiga med, när vi precis fått ordning på den, och kasta sig ut i det okända och i stort sett bli ”hemlösa”. För vi hade ju inte köpt något boende då vi sålde våran. Men vi är alltid välkomna hem till mina föräldrar, så för tillfället bor vi här. Dock så fick vi tillträde till lägenheten nästan direkt efter att försäljningen av våran var färdig, men då den var i så dåligt skick så bestämde vi oss för att inte flytta dit på en gång. Just nu finns det t.ex. inget kök för allting är utrivet. Det nya kommer i slutet av denna månad, så efter det planerar vi att flytta in. Det ska bli härligt och skönt att flytta faktiskt och jag längtar massor tills jag får börja inreda

Sedan har vi köpt en till liten ögonsten som heter Juni. Också en chihuahua. Vi har länge velat haft en till hund (läs: jag har velat haft en till hund haha). Helst av allt ville vi ha en chokladfärgad tik, då vi redan har en crème och black and tan. Det fanns en chokladfärgad i kullen, dock en hane. Och med tanke på att Diesel är kastrerad och Pixie inte är det, så bestämde vi oss för att det skulle fungera bättre med en tik. Men sen tyckte vi om Junis personlighet också, och det är ju inte utseendet man ska gå efter. Hon är en underbar liten krabat och både Pixie och Diesel verkar vara nöjda. Diesel slipper numera busa med Pixie, och Pixie har en lekkamrat och en lillasyster, som hon aldrig haft tidigare.

Vi får se vad detta år har att bjuda på för skoj! Jag har inte bestämt någonting om något alls än, så jag kommer bara ta det som det kommer Hoppas ni alla hade en bra jul och nyår, så hörs vi snart igen.

Men det lustiga med det hela är att när jag började träna, efter ett år eller två, hade jag också en dröm. En dröm att någon gång tävla, kolla vad jag går för. Men ärligt talat är jag inte alls den typiska tävlingsmänniskan. Jag känner inte att jag på något sätt måste visa upp mig, visa vad jag går för. Bara för mig själv. För det är mot mig själv jag tävlar och jämför resultat. Helst av allt skulle jag vilja gömma mig i ett hörn, i en egen ”grotta” bland hantlar och vikter och skivstänger och bara köra. På sätt och vis gör jag det, för när jag sätter på mig hörlurarna på gymet så försöker jag stänga av ALLT. Jag varken ser eller hör de andra som tränar, och jag är i min egna värld. Det kanske låter knäppt för många, men så är det och det funkar kanon för mig. För när det är massor med folk blir jag bara förvirrad, får panik och vet inte vad jag ska göra. Jag måste stänga in mig i mig själv för att överhuvudtaget kunna fungera.

Det jag skulle komma till var att när jag började träna och tänkte att jag någon gång ville tävla (på scenen), så var det ingen som ens funderade på det.. sen bara en dag skulle ALLA tävla, och det kom nya grenar att ställa upp. ”Att tävla” blev inte längre så speciellt och folk glömmer även här VARFÖR man ska göra det, VARFÖR man vill göra det. Det tappades också bort någonstans på vägen bland rampljus, bling, pokaler, klackskor och kändisskap. Och nu när jag äntligen samlat mod till att göra den här resan, i början av 2015, gick allting åt skogen. För jag har varit sjuk flera, flera gånger under det här året, jag har fått tillbaka smärtan i mitt knä, jag har utsatt min kropp för extrema påfrestningar. Så någonstans där mitt i allt, tappade jag bort mig själv. Jag gick varje dag med hoppet om att allting en dag skulle lösa sig, att formen skulle bli bättre, att jag skulle se framsteg, att knäet skulle fixa sig. Men vet ni vad, den dagen kom aldrig. Jag stod ut länge, länge nog. Så en dag bestämde jag helt enkelt att nu måste någon sätta stopp för det här, och den någon var jag. Jag var tvungen att göra något åt allt, försöka fixa allting. Och från den dagen stod jag där, utan ett konkret mål. Om det kändes tomt och konstigt? Svar ja.

Även om jag aldrig klev upp på scenen så förstår jag vad alla pratar om när dom säger att det känns konstigt efter avslutad tävlingsdiet och tävling, att man kanske blir deprimerad eller nedstämd för att man inte har något mål. Jag förstår precis det. För det finns inget som driver en på träningen, som påminner en om varför man gör det här. ”För att det är kul”. Ja, det är roligt, men när man avslutat en diet är man svag, man måste börja om på ruta 1. Man är hungrig och äter allt man kommer över (om man inte stoppar sig själv) och man går upp en del i vikt pga vatten men även fett. Man känner sig fet, ful och svag. Allting har bara gått åt helvete, och då står man där. Vet inte vem man är, eller vart man ska. Det finns INGENTING kvar. Man hade allt, men nu har man inget. Och man måste helt plötsligt börja om. Och där är jag nu. Det gör ont när jag tänker på det, att jag lät det gå så här långt innan jag valde att ta tag i det. Men det är bara jag som kan göra något åt det här, och från och med igår så började jag min nya resa, mot mitt ”gamla jag”.