Jag satte i mig min första blandgodis-påse i Tisdags med bra sällskap och min favoritfilm (Another Earth reds anm). Jag har haft kokosolja i morgonkaffet, ätit glass. Skickade ner en STOR sked jordnötssmör i morgongröten och ätit en ”proteinbar” till frukost. Jag har druckigt vin (!!)

Jag kan slappna av.

Men ta i trä. För det var exakt vad jag lovade mig själv att göra för en månad sen. Och istället slutade jag sova om nätterna. Heh.

Nu tvättar vi bort bläcket och skriver ny historia. Samma papper. Jag ska bli ett palimpsest (/ˈpælɪmpsɛst/).

Och nästa gång du ser mig så ge mig den största kramen du någonsin gett någon, för jag behöver den, igår, idag, och imorgon. Kan dock inte lova att du når runt mig när vi väl ses (hehe..) Nu ska jag till gymmet och göra precis det jag känner för.

För en gångs skull är det just personen på bilden som skrivit brevet.

Man häller i sig kaffe och Nocco och Pepsi Max i någon sorts illusion av energi och tuffar runt som på ånga.

Känslan av att man inte kommer ta sig igenom dagens träningpass flåsar en i nacken, gör en illamående och tom i blicken. Och med ett löfte om torsk och potatis hamnar hanteln i ett aningen hårdare grepp än förra setet och mjölksyran hamnar utanför medvetandet.

Ett, två, tre, fyra, fem. Igen och igen och igen. Man räknar aldrig klart. Man börjar om. I oändlighet.

Sänker blicken, undviker ögonkontakt. Titta inte. Blickar möts mellan maskiner, blickar som klär av (bitch please), blickar som förundras, blickar som ibland misstycker, förstående blickar; tysta överenskommelser om att vi båda är här på samma villkor..men inga ord lämnar sammanbitna läppar. Kanske skulle höja volymen lite, bygga på muren en aningen extra. Mmm…bekväma avstånd.

Snälla, prata med mig. Låt mig bara vara.

Ensam är stark. Det är vad dom säger

Livet har vart lite haltigt men jag har fått ihop det. Innerst inne så visste jag att det här inte skulle hålla i längden, men det fick bära eller brista. För jag kan aldrig sakta ner, jag har så jävla svårt att tänka långsiktigt och är kroppen trött så får den inte vila. Jag bestämmer att en dag i veckan ska väl räcka, sju timmars sömn är väl mer än nog? Ett extra set har väl inte skadat någon? Klart jag kan jobba över!! Och i ändan så ligger hälsokontot på så mkt minus och jag lever på stulna krediter. Att jag aldrig lär mig.

Nu har jag väl fått mig en rejäl tankeställare. Om jag ska behålla vettet måste jag börja prioritera det som är viktigt på riktigt, och då viktigast av allt; låta huvudet befinna sig på samma plats som fötterna. I några månader nu har jag tillåtit mig själv att ha hjärtat någon annanstans. Oron som uppstår i kroppen när man mentalt lever sitt liv i en annan stad och längtar efter något utanför sig själv. Här i Umeå vaknar jag, här jobbar jag och tränar och sover. Men mitt liv blev mer och mer manifesterat i Stockholm. Tillslut pumpade jag så mycket energi dit ner att det inte fanns något kvar av mig själv här uppe. Dagarna gick ut på att vänta. Vänta på något. Och oron, och den splittrande rastlösheten växte, klyvde mig på mitten. Och jag VISSTE HELA TIDEN att det skulle braka. Herregud. Dumskalle.

Stress, dålig sömn, träning, jobb, diet, hjärta.

Och där någonstans glömde jag bort att andas.

Allt brakade samman i söndags och hamnade på sjukan. Men alltså hakuna matata, jag har tagit tag i det här. Det märks att min kropp är trött nu.. jag sover bort dagarna. Jag har ont. Så jag har skalat ner mitt liv till det som jag anser viktigast. Och vi får se hur det blir i framtiden. Men allt jag vet är att träningen är närmast hjärtat och den får bli min livspartner. Ensam är inte stark, ensam är ensam. Så är man ensam MÅSTE man vara stark.

Puss och kram.

Och jag önskar, att jag hade någon att dela det där berget med, att någon kunde bära med mig. Ensam är inte stark. Ensam är svårmotiverad.

Men så ligger det till nu. Jag har bara mig själv och min egen inställning. Och vet ni vad? Min inställning är en jävla bitch. Och hon gnäller. Typ jämt. Fucking jämt.

Varje vecka försöker jag intala mig själv att nu..NU har jag nått en milstolpe, det är NU det händer..från och med nu kommer allting gå FANTASTISKT.

…och någonstans kring medelmåttiga Onsdag så tappar jag bort allting igen.

Torsdag, Fredag, ätardag, Söndag…så står jag där med tomma löften igen.

Men så slår det mig sådär lagomt klämkäckt, att är det inte just nu, i de här motståndet som man faktiskt växer? Sådär på riktigt. Dom säger ju det och där har jag någonting jag faktiskt kan tro på. Om något är jag ett jäkla esse på att rannsaka mig själv. Heh. Kanske skulle börja tävla i det? Finns det ett SM i själv-ifrågesättning och vart betalar jag in anmälmingsavgiften? Jaja, klockan är för mycket, så jag och min inställning ska lägga oss på varsin sida av sängen ryggen mot tills vi blivit vänner igen.

Men visst fan har hon vuxit? Lite på bredden, kanske t om lite på längden med. Och i hjärtat.

Eller så är jag bara rastlös.

Men, jag tror på vila, och att kroppen behöver ALLA element för att bli stor och stark. Gymmet, maten, sömnen och VILA. Inte det där konstanta köttandet man ser på instagram där varje dag har blivit en muskelgrupp och vilodagarna består av träningen..men den räknas ju inte. Det är med en stolthet som dom siktar på att rämma rakt in i kaklet. Jaja.
sen har vi såna som mitt ex, som spenderar 350 dagar om året på gymmet och bara växer som om han drack testosteron i nappflaska och ALDRIG skadat sig..samtidigt har jag den lilla rösten i huvudet som viskar att det bara är en tidsfråga. Och vips så pallar psyket en dag hemma från gymmet.

Blablabla.
kroppen ska hålla hela livet. livet är långt. Så kör försiktigt.

Jag ska som många andra satsa på AF i år. Vill erkänna att min motivation har varit väldigt svajig. Gick upp lite för mycket i vikt, pallade inte den stressen och började låta dåliga tankar smyga in. Förlåt Tina (det blir mycket ursäkter i det här inlägget, vi har lite och göra upp). Nu ligger jag i soffan och har precis kört mitt första hinderbanepass, och känner mig en liten gnutta bättre. Lite febrig, men bättre.Jag har fått rannsaka mig själv. Och idag känns det som att ett litet genombrott har skett. Jag kan se det här hända, lite mera ansvar över situationen bara. Jag vill inte svika min coach, och ennu mindre mig själv. Och det är onekligen situationer som dessa man verkligen är stark. För jag har sprungit i uppförbacke hela sommaren, och tittar jag tillbaka på det så inser jag att jag hållt mig på banan HELA vägen. Hur jobbigt det än vart.

NU kaffe och bänkpress!

Men vafan, YOLO.

Nu ska jag ju äta frukost och duscha! PUSS.

Och prestationsångesten varvas mellan kalla fötter och ett jävlar anamma.

En skräckblandad förtjusning och jag frågar mig själv vad jag har gett mig in på.
Just nu vill jag bara att det ska vara över. 10 dagar är en evighet, och ingenting. Fyller ut dagarna med så mycket jag bara kan för att tiden ska gå fortare. Jag vill tävla nu nu nu nu.
Ljuger för mig själv och säger att sålänge jag klarar mitt eget satta mål så kommer jag gå därifrån nöjd.

Men vem försöker jag lura? Jag vill ju ta pall, och INGET ANNAT.

-Lördagens träningspass blev viktade chins, marklyft, Och spännisbilder med Alexander. Trots en trött och sliten liten Tina blev det personbästa i chinsen. Hembakta kakor fungerar uppenbarligen utmärkt som PWO.

Vågen visade dock en viktförändring åt fel håll. Självklart försöker jag skaka av mig det och komma ihåg att viktnedgång aldrig kommer gå som en klocka. Även om hjärnspökena sätter igång och analyserar varenda råvara man stoppat i sig senaste veckan. Har jag vägt fel? Åt jag för mycket på förra ätardagen? Fuskar jag omedvetet? Håller jag bara vätska? Har jag redan nått en platå? Gör jag fel? Vad ska min coach säga?
Det snurrar i huvudet och jag måste påminna mig själv att jag fortfarande är färsk. Måste ha tålamod och komma ihåg att det här är min fösta kontrollerade viktnedgång med ett faktiskt mål.

Glöm inte bort att andas!
Suns out, guns out.

Sets med 6x90kg mark

Småpill med kryssdrag.