Jag var en blyg och osäker tjej som inte riktigt visste vem jag var och vad jag ville, jag gjorde bara som de alla andra tjejerna i skolan. Men så efter 8ans sommar hände något. Alla tjejer började banta, jag följde tydligen med utan att riktigt veta om det, men jag som var lång och smal från tidigare och tränade fotboll lite mera än de andra tjejerna, så rasade i vikt. Jag blev bara mindre och mindre, mina kläder började bli lösa och mitt hår började lossna. Jag blev allt tröttare och tröttare, jag orkade knappt sparka bollen tillslut och mina muskler försvann bara mer och mer eftersom jag knappt fick i mig någon näring från den ovo-vegetariska maten.
Efter ca ett halvår var jag i så dåligt skick att jag hamnade på sjukhus. Min puls låg under 29 på natten och lite över 30 på dagen. Det var omöjligt att jag skulle orka röra på mig, så jag låg hela dagen och åt allt vad det bjöds på. Jag älskade ju mat, så jag förstod inte riktigt vad som hade hänt. Plötsligt låg jag bland några andra nästan döende människor, vad stod på?
En kamp mot sig själv. Inte en fotbollsmatch då alla måste samarbeta och man måste vänta på sin tur.
Det gick flera månader förrän jag fick upp min vikt. Nästan varje dag höll jag på att ge upp. Varje dag var samma, ligga i bädden och bli matad med samma tråkiga sjukhusmat. En dag kom min mamma med en bunt tidningar till mig. Jag bläddrade ointressant, ingen ork eller lust att göra någonting, men i bunten fanns det ett par fitnesstidningar. Tidningar där det var bilder på muskliga, starka, hälsosamma, friska tjejer. Jag föll direkt, Inte för tjejerna utan för musklerna, sporten, viljan. Jag var så förvånad över att hitta kvinnor som inte var smala som pinnar på omslaget. Jag bläddrade vidare och hittade flera, muskulösa, vackra, starka kvinnor. Det fick mig att le. För första gången under sjukhustiden, LOG jag, före hade jag läst en massa andra tidningar hur man får en platt mage på 7 veckor, smala kändisar som svälter sig med juice-dieten osv.
Då jag var sjuk tyckte jag att gymmet var ett slöseri med tid och att jag trodde det var bättre att bara äta & träna som jag gjorde nu. Trodde att det inte fanns någon väg ut, att jag var hjälplös. Jag trodde jag skulle vara förevigt sjuk, att hela mitt liv skulle se ut såhär, och att resten av mitt liv skulle vara såhär; Missnöje med min kropp, och hata mig själv som person. Jag var aldrig nöjd med mig själv. Jag blev allt mera missnöjd för varje dag jag blev mindre.
Sedan dess har jag genomgått två ”bulkningar” för att bygga muskelmassa och har gjort några betydande styrka vinster i gymmet. Även om min resa inte varit snabb, intensiv, kan jag nu säga att jag har varit i återhämtad från min ätstörning under en lång tid, med hjälp av styrketräningen. Det finns inget som skulle få mig att falla tillbaka igen. Men varje dag jag gör tusen och ett beslut, och varje gång jag väljer att respektera min kropp, jag vinner. Och så länge jag fortsätter att vinna fler dagar än inte, jag tror jag klarar mig.
Här står jag idag. 10 kg tyngre sen jag började styrketräna, 20 kg tyngre sedan jag låg i sjukhussängen. Jag är friskare, gladare, lyckligare, starkare, hälsosammare och TYNGRE än någonsin förr! Och jag älskar det! Jag älskar varje sekund jag är i gymmet, jag älskar varje gång jag ser framgång och jag älskar hur jag älskar detta. För jag mår så bra av det! Idag är jag den starkaste som jag någonsin har varit, både i sinnet och i kroppen. Det har tagit en lång tid att hitta rätt balans och välmående och rätt träning, kost för mig men äntligen är här nu. Jag är inte längre rädd för att äta riktig mat. När det gäller träning, är jag inte rädd att öka på vikterna, pröva nya utmaningar, lyfta så tungt som möjligt (för mig) och inte jämföra mig med andra. Även om jag är långt ifrån att vara den starkaste tjej i gymmet så har jag kommit långt från droppen, då jag vägde 36 kg i sjukhuset, helt förstörd och svag.Jag gör det jag älskar att göra och vad jag tycker att är kul. Är inte det som är viktigast? Gör det som gör dig lycklig, så kommer allt ordna sig. Det är så jag försöker leva ändå.
Under åren – genom depressionen, självmordsförsöken, osäkerheten i mitt liv, hat känsla, lek med maten, gräl med föräldrarna, har jag ändå lärt mig massor och hittat den jag är idag. Idag är jag självsäker, sjäklvständig, glad, lycklig, fri, firsk, stark och jag kan ärligt säga att jag njuter av varje sekund av mitt liv nu, vare sig om det är en bra eller dålig dag, så har jag lärt mig att tacka för att jag finns, tacka för att jag är frisk, för att jag har mina bästa familj, vänner och släkt som lever. Att jag kan gymma, må bra, äta bra, ha energi och INTE ha en ätstörning längre. Träning har blivit en livsstil för mig. En passion. Något jag brinner för. Det bästa som finns under dagen, solskenet i min dag, sekunden då jag tänker att jag ska träna senare under dagen, den är obeskrivlig. Jag läser fortfarande fitness bloggar och artiklar medan jag dricker mitt kaffe varje morgon. Jag blir sjukt glad när folk frågar mig om träning och kost, att de vill höra min åsikt, lyssna på mina råd och tips och att jag får prata om det jag brinner för.Jag håller en träningsdagbok för att hålla koll på mina framsteg och syftar till att pressa mig själv bara lite mer varje vecka men låter mig själv misslyckas också och ta de dagar jag inte sovit bra, lungnare. Jag förstår nu vad egentligen menas med att vila. Det räcker inte med bara nattsömn. Jag LEVER i mina träningskläder, förut var det mode och grejs, men nu mår jag bäst i, då jag har på mina nikes och sportbh eller dricker mitt bcaa före passet.
Kommentarer