En tolfteplats smäller inte högt i allmänhetens ögon. Hade jag hamnat topp tre, eller kanske fyra eller femma, då hade det varit ok att vara nöjd, men med en tolfteplats liksom…  Hur tänker jag där? Är jag kanske lite efterbliven och inte förstår bättre?

Jo… såhär är det…

Detta var mitt livs andra tävling i Body Fitness. Jag valde att ställa upp i båda tävlingarna med insikten att jag har lite för lite massa ännu, men med vetskapen att jag lär mig för varje diet och varje tävling, och vetskapen att jag kan göra de förbättringar som behövs om jag ger det tillräckligt med tid och energi.

Jag var efter första tävlingen lite tveksam om jag verkligen skulle tävla igen redan ett halvår senare. Skulle jag hinna bygga det jag behövde för att ens ha en chans? Men jag ville ge det ett försök i alla fall och lade många, långa timmar i gymmet på att förbättra mina svagheter. Har övat posering och framförallt, boostat min självkänsla. (Den får ett eget inlägg någon gång, men att jobba med den har varit lika avgörande som att jobba med formen)

Och det payade off. Jag gjorde ett mycket bättre framträdande, hade klart bättre form och fick en mycket bättre placering med mycket större motstånd än förra gången. Mitt mål var att gå vidare till de 15 bästa och det gjorde jag. Därför är jag så jävla nöjd med min tolfteplats! Att jag fick en högre placering den här gången betyder att jag har vunnit över mig själv. Och min tolfteplats innebär att jag faktiskt var bättre än 1/3 av deltagarna i min klass. Helt ok för mig!
Det vore efterblivet att gå upp i sina första tävlingar och förvänta sig topplaceringar. Det vore efterblivet att inte vara ödmjuk inför allt man lär sig under resan mot varje tävling. Det vore efterblivet att inte vara medveten om sina brister. Och det vore sjukt efterblivet att inte våga glädjas åt sina egna framsteg.

Ända tills jag ställde mig på vågen i morse. Den skrek exakt samma siffra åt mig som förra veckan.
På en sekund förvandlades den glada lilla myggan till en ledsen flodhäst.

Jag VET att det är det jag ser i spegeln som räknas. Det är formen och hur jag visar upp den som bedöms på scenen och inte hur mycket jag väger.
Men någonstans vaknar tanken att jag kanske bara inbillar mig. Att jag ser fel i spegeln. Att jag förskönar verkligheten. Vikten är ju en indikation på att jag faktiskt inte har gått ner som planerat. Kanske är jag egentligen alldeles för fet för detta?
Satans jävla hjärnspöken!

Det krävs en ordentlig uppstyrning av tänket idag, för att deppa ihop löser ju exakt ingenting. Det gör mig inte lättare och det får inte formen bättre. Och inte fasen kliver jag av nu!
Jag måste försöka lita på vad jag ser i spegeln och känner i kroppen.

Mind over matter!

Om förra dieten gick lite trögt så är denna deluxe-varianten av det. Min kropp svarar inte alls som jag tänkt, utan håller krampaktigt kvar sitt fett. Hormonerna går bananas och vill inte låta sig styras och minsta lilla gör att kroppen samlar vätska. Den här gången är det inte i privatlivet det är stressigt, utan det är nog bara kroppen som är trött på hur jag behandlar den. Fler runt mig vittnar om samma upplevelser och några har tyvärr redan klivit av sin tänkta tävlingssatsning för i år och börjat tänka om. På något sätt är det lite av en tröst i processen. Att det inte är mig det är fel på, utan kanske så kroppar SKA reagera när man stressar dem.

De senaste veckorna har jag gått ner lite igen men vägningen i morgon känns som sämsta sättet att starta dagen på. Vågen kommer säga +- noll alt. + pga vätska och hormoner. Även fast jag vet anledningen så känns det skit. S.K.I.T. Det påverkar mig negativt, fast jag vet bättre redan nu. Tvivlen på om jag ska lyckas hinna komma i form är starka. Hur länge till fortsätter jag innan jag måste bestämma mig?

När ger man upp då?

När slutar man kämpa? När slutar man jobba mot sitt mål?
Mitt svar är att: det gör jag inte! Jag ger inte upp! Kanske kan den här dietresan sluta med att jag faktiskt inte går upp på scen 29 november, men jag ger inte upp för det. Då tar jag nya tag nästa år istället. Jag kommer om några veckor tvingas besluta om jag skall fortsätta den här satsningen eller lägga ner. Men GER UPP gör jag fan inte!

Receptet för att kunna tackla motgångarna är att jag fortsätter lita på coach Maria, jag fortsätter lita på processen och jag fortsätter lita på min egen förmåga att ro detta i land. Jag fortsätter mitt kostschema och jag fortsätter min träning. Lite till.

Som en gåva kom en motivationsboost mitt i kampen, även den i deluxe-variant! Helgen som gick spenderades nämligen med min fantastiska MM Sports-familj på SM i Västerås. Helgen bjöd på så mycket kärlek, uppmuntran och framförallt inspiration från alla grymma atleter som tävlade. För flera av oss som tävlingssatsar var helgen ett sista avstamp i resan mot scenen i november. Nu är det bara all in som gäller för oss alla. 7 veckor kvar, målet i sikte.  Vinnarskallarna är inkopplade, tightsen på, torsken i matlådan och playlisten till cardion uppdaterad.

Nu kör vi!!

Men jag var för liten i överkroppen och för mjuk för att få en bra placering på Alströmer. Kanske borde jag ha väntat ett år till innan nästa tävling? Bygga på mig mer massa över lag, få grymmaste x-formen, bredda axlarna så jag kan peta ut ögonen på någon med dem, öva poseringen så att minsta lilla osäkerhet är bortblåst när jag går upp på scen.

Ja, kanske borde jag ha gjort det. Jag kanske borde ha väntat. Men det finns så mycket saker man BÖR göra. Och så finns det de sakerna man känner att man VILL göra. Sakerna man brinner för. Att min första tävling inte gick så bra placeringsmässigt tänker jag inte låta hindra mig, tvärtom är jag SÅ taggad att bli bättre! Luciapokalen är inte MÅLET, utan ett av flera delmål. Jag lever, tränar, deffar och lär för varje tävling. Jag har precis bara börjat.

Eftersom jag fortfarande är nybörjare så förväntar jag mig inte en topplacering, men tänker självklart ge mitt yttersta för att ha en grym form på Luciapokalen. MEN, jag tänker också åka dit och tävla för att det är så otroligt kul. Resan dit med deff och cardio och allt är inte skitball hela tiden, det har jag redan fått erfara, och det är lång kamp för få minuter i rampljuset – men jäklarns vad det är värt det! Jag minns att när jag klev av scenen i Alingsås blev som ett barn och hojtade ”Igen!”

Och nu ska jag göra det – igen!