Jag kan känna mig oerhört obekväm framför kameran och när jag står där så blir jag plötsligt varse precis alla mina skavanker. Jag vet inte hur jag ska stå, kroppen känns liksom fel ihopsatt, hela ansiktet känns som att det skrynklar ihop sig, när jag ler ser jag bajsnödig ut… Jag är antagligen världens sämsta modell, men med Jens gick det toppenbra.
Till nästa plåtning skall jag dock se till att inte ha ätit två rejäla portioner köttgryta innan, hahaha! Fasen vad svårt det vara att hålla in magen! (Ja Jens, du ska få ta fler bilder! OCH laga mer köttgryta!  :-D)

12 dagar kvar och jag är i all-in-mode just nu inför tävlingen. Det brinner i knutarna för att lyckas bli av med det sista fettet så fokus är kost och cardio. Jag vet redan nu att jag inte kommer gå upp på scen så hård som jag hade planerat, men jag ska göra mitt yttersta för att tappa så mycket jag kan under den tid som är kvar.
Jag hoppas att tömningsveckan gör en del då jag de senaste veckorna hållt kvar rätt mycket vätska i kroppen, antagligen för att jag stressar den så.
Jag provar redan nu att hjälpa kroppen på traven lite med vätskan och dricker två stoora koppar renande te från Pukka om dagen. Teet är milt vätskedrivande och innehåller bl. a. Brännässla, pepparmyntsblad, fänkålsfrö, maskrosrot, lakritsrot och aloe vera, som hjälper kroppen att rena sig. Det har börjat göra sin verkan och rekommenderas varmt för er som samlar vätska lätt.

Men även fast kroppen är stressad, så är sinnet lugnt. Det hjälper inte att deppa över att vågen inte visar den siffra jag tänkte, eller att stressa över att inte hinna. Jag gör mitt bästa och lite till, litar på processen, tar det jag har på tävlingsdagen och går upp och visar mitt allra bästa, strålande jag.

Med mig på den här resan har jag världens bästa coach Maria. Jag är så tacksam över att hon ville ta mig på ytterligare en resa mot scenen. Hennes kunskap om kost är ovärderlig för en överkänslig och petig människa som jag, och hela vägen har jag ätit riktig och GOD mat, där fokus varit rätt slags näringsriktiga råvaror.
Maria är lika positiv och peppande som lugn och saklig, och kan knäppa mig på näsan och smälla mig på fingrarna när jag behöver det, på precis rätt sätt.

Jag bytte gym till en av de större kedjorna i min del av landet, och ångrade mitt val redan efter några månader. Till sist vantrivdes jag rent av. Den känslan uppstod i samband med att jag drog igång satsningen mot Luciapokalen och jag kan idag se att en del resultat nog uteblivit pga det. Man presterar inte bra när man vantrivs, så enkelt är det. Faktiskt så blev träningen väldigt halvhjärtad många dagar.

MEN – det som faktiskt var bra med den eländiga ”utflykten” till det andra gymmet var att jag var tvungen att tänka efter hur jag ville träna, varför, med vem och i vilken miljö. Jag behövde tänka över vad jag ville ha och vad jag kunde tänka mig att göra avkall på?

Och efter att ha bitit ihop och betat av månad efter månad på det där jävla gymkortet jag tecknat mig på, och värkt länge på alternativen så bytte jag tillbaka till mitt gamla gym för någon månad sedan. Det var det enda alternativ som kändes ok över huvud taget, så jag ringde och frågade om jag kunde få komma och köra ett pass för att känna på.

Känslan var som att komma hem igen. Första passet var jag där i nästan tre timmar, snackade, lyfte, körde cardio och till sist gled runt i strumplästen och åt mina russin och var allmänt nöjd med tillvaron.
Med gymbytet kom träningsglädjen omedelbart tillbaka och med den en hejdlös träningsvärk! När det är roligt att träna och jag känner mig bekväm i miljön så tar jag i ordentligt – tydligen!

Stort tack till Ann och Reijo och övrig personal på Motionspalatset för varmt välkomnande tillbaka!

Om förra dieten gick lite trögt så är denna deluxe-varianten av det. Min kropp svarar inte alls som jag tänkt, utan håller krampaktigt kvar sitt fett. Hormonerna går bananas och vill inte låta sig styras och minsta lilla gör att kroppen samlar vätska. Den här gången är det inte i privatlivet det är stressigt, utan det är nog bara kroppen som är trött på hur jag behandlar den. Fler runt mig vittnar om samma upplevelser och några har tyvärr redan klivit av sin tänkta tävlingssatsning för i år och börjat tänka om. På något sätt är det lite av en tröst i processen. Att det inte är mig det är fel på, utan kanske så kroppar SKA reagera när man stressar dem.

De senaste veckorna har jag gått ner lite igen men vägningen i morgon känns som sämsta sättet att starta dagen på. Vågen kommer säga +- noll alt. + pga vätska och hormoner. Även fast jag vet anledningen så känns det skit. S.K.I.T. Det påverkar mig negativt, fast jag vet bättre redan nu. Tvivlen på om jag ska lyckas hinna komma i form är starka. Hur länge till fortsätter jag innan jag måste bestämma mig?

När ger man upp då?

När slutar man kämpa? När slutar man jobba mot sitt mål?
Mitt svar är att: det gör jag inte! Jag ger inte upp! Kanske kan den här dietresan sluta med att jag faktiskt inte går upp på scen 29 november, men jag ger inte upp för det. Då tar jag nya tag nästa år istället. Jag kommer om några veckor tvingas besluta om jag skall fortsätta den här satsningen eller lägga ner. Men GER UPP gör jag fan inte!

Receptet för att kunna tackla motgångarna är att jag fortsätter lita på coach Maria, jag fortsätter lita på processen och jag fortsätter lita på min egen förmåga att ro detta i land. Jag fortsätter mitt kostschema och jag fortsätter min träning. Lite till.

Som en gåva kom en motivationsboost mitt i kampen, även den i deluxe-variant! Helgen som gick spenderades nämligen med min fantastiska MM Sports-familj på SM i Västerås. Helgen bjöd på så mycket kärlek, uppmuntran och framförallt inspiration från alla grymma atleter som tävlade. För flera av oss som tävlingssatsar var helgen ett sista avstamp i resan mot scenen i november. Nu är det bara all in som gäller för oss alla. 7 veckor kvar, målet i sikte.  Vinnarskallarna är inkopplade, tightsen på, torsken i matlådan och playlisten till cardion uppdaterad.

Nu kör vi!!

Jag älskar styrketräning och jag älskar gymmet. Jag är typen som kan hänga där i timmar bara för att jag gillar’t, inte bara för att träna aktivt.
I nuläget har jag två gymkort, på två helt olika gym. En större kedja, och ett mindre hardcoregym i stan.

Vad är problemet då? Borde jag inte vara överlycklig!?

Problemet är att jag inte trivs på något av dem, egentligen av samma anledningar… Trasig/saknad utrustning, människorna, attityden hos både personal och de som tränar… Folk som inte har minsta respekt för utrusningen eller övriga som tränar. Folk som ill-glor på alla som inte ingår i deras klubbar för inbördes beundran. Samtliga mina träningspass nu sker med lurar i och skygglappar på. Visst vill jag ha möjligheten att göra så ibland. Vissa dagar och vissa pass kräver det. Men jag vill inte ha det så jämt. Jag vill ha en del av mitt sociala liv på gymmet, och det har jag inte längre. Hardcoregymmet som var mitt favorithäng flyttade, bytte personal och kundkrets och inget är längre så bra som det en gång var.

Man ska inte känna sig håglös och Blääh! inför ett träningspass, men det gör jag nu. Jag får sitta en stund i bilen utanför för att hitta fokus och pepp inom mig själv för att kunna genomföra passen någorlunda. Jag tänker ”det blir vad jag gör det till” ”Gå in, gör det du ska, och dra hem”

Kommande veckor ska jag undersöka andra alternativ, för jag vill trivas när jag gör det jag älskar!

Det var jag beredd på.

Varför? Hur? När? Hur mycket? Är det vettigt?  Bra frågor, och oftast välkomnar jag ifrågasättande. Jag tycker att det är klokt att inte bara acceptera fakta rakt av. Men det finns olika sätt att ifrågasätta på.

Jag möttes förutom av vettiga frågor, utav ett ständigt trugande med mat och godsaker som jag tydligt förklarat inte ingår i min kostplan – bara för att testa och se om jag kunde stå emot eller om jag skulle ”misslyckas”.  Jag möttes av ”Men GUD vad du är tråkig!” och avvisande – för att jag inte följde det sociala spelet och drack alkohol som ”alla andra”, och jag möttes av att ”Du ska inte tro att du är nåt”. Jag möttes av människor som för att själva känna sig bättre, pratade ner mig och andra.

Med en nuförtiden bra självkänsla så var detta inget som jag lät hindra mig på vägen. Oftast skakade jag av mig, men vissa personer gav gliringar som faktiskt gjorde ont. Inte för det som sades, utan p.g.a. vem som sade det. Människor jag tyckte om, visade sig inte vilja att jag lyckades med min satsning.

Jag kan förstå, att alla inte förstår just det val jag gjort, men jag skulle önska att fler förstod varför – att jag funnit något jag brinner för. För att det går att förstå passionen i någon annans beslut och satsningar, oavsett om det är karriär, styrketräning, knyppling, bilmekande, korvstoppning, bergsprängning, tatueringar, pianospelande, studier eller vad man nu väljer.

Det går att stötta sina vänner när de väljer att satsa på något de brinner för – oavsett om man själv tycker om just den aktiviteten eller ej. Ingen blir en mindre bra människa för att någon annan åstadkommer något just som just De brinner för. Världen är full av lika många hobbies, intressen och passioner som det finns människor. Ingen behöver vara utan! Det handlar inte om att jag eller någon annan vill ha konstanta hejarop och hyllningar, utan det handlar om att kunna säga till andra att ”det du gör är grymt!” ”Bra jobbat!” och förstå att en själv inte är sämre för det. Det handlar också om att satsa på sin egen passion, och strunta i vad andra tycker. Dessa faktorer verkar tyvärr för många inte vara kompatibla.

Tänk om alla kunde lägga lika mycket tid på sina egna passioner som de gör på att försöka förstöra för andra!

Men jag får nog själv förstå nu, att alla inte förstår…

Så till sist landar jag här, på MM Sports nya bloggportal.
Jag har flyttat runt lite här och där i bland bloggplattformarna/portalerna de senaste åren.
Har inte riktigt känt mig nöjd och hemma någonstans sedan jag lämnade en viss .se-plattform.

Jag startade senast i våras en blogg på en träningsinriktad bloggportal, trivdes skapligt… men så kom livet emellan. Tanken var att jag skulle blogga om träning, deff, livet, jobbet… Men det hanns inte med. Jag var tvungen att prioritera det som var viktigt för att genomföra min satsning, och då fick bloggen stå tillbaka. Lite tråkigt är det kanske att jag inte dokumenterat mer av resan mot målet, men det kommer nya resor, nya tävlingssatsningar och nya utmaningar. Och livet!

Nu när livet lugnat sig något och blogglusten vaknat till liv igen – då plötsligt dyker nyheten om MM Sports nya bloggportal upp!

Tänk att Universum alltid levererar!

Att blogga här, för MM Sports, kan inte bli mer rätt och naturligt just nu. Efter flera år som mycket nöjd kund hos MM Sports, blev jag även i våras medlem i Team MM Sports. Ett fantastiskt proffsigt, mysigt, upplyftande team där jag mottogs med öppna armar, av helt underbara människor som peppar och tar hand om sina medlemmar. Jag stortrivs!

Nu ska jag fylla på med lite mer info om mig på sidan…

/Sofia