Ända tills jag ställde mig på vågen i morse. Den skrek exakt samma siffra åt mig som förra veckan.
På en sekund förvandlades den glada lilla myggan till en ledsen flodhäst.

Jag VET att det är det jag ser i spegeln som räknas. Det är formen och hur jag visar upp den som bedöms på scenen och inte hur mycket jag väger.
Men någonstans vaknar tanken att jag kanske bara inbillar mig. Att jag ser fel i spegeln. Att jag förskönar verkligheten. Vikten är ju en indikation på att jag faktiskt inte har gått ner som planerat. Kanske är jag egentligen alldeles för fet för detta?
Satans jävla hjärnspöken!

Det krävs en ordentlig uppstyrning av tänket idag, för att deppa ihop löser ju exakt ingenting. Det gör mig inte lättare och det får inte formen bättre. Och inte fasen kliver jag av nu!
Jag måste försöka lita på vad jag ser i spegeln och känner i kroppen.

Mind over matter!

Jag kan känna mig oerhört obekväm framför kameran och när jag står där så blir jag plötsligt varse precis alla mina skavanker. Jag vet inte hur jag ska stå, kroppen känns liksom fel ihopsatt, hela ansiktet känns som att det skrynklar ihop sig, när jag ler ser jag bajsnödig ut… Jag är antagligen världens sämsta modell, men med Jens gick det toppenbra.
Till nästa plåtning skall jag dock se till att inte ha ätit två rejäla portioner köttgryta innan, hahaha! Fasen vad svårt det vara att hålla in magen! (Ja Jens, du ska få ta fler bilder! OCH laga mer köttgryta!  :-D)

12 dagar kvar och jag är i all-in-mode just nu inför tävlingen. Det brinner i knutarna för att lyckas bli av med det sista fettet så fokus är kost och cardio. Jag vet redan nu att jag inte kommer gå upp på scen så hård som jag hade planerat, men jag ska göra mitt yttersta för att tappa så mycket jag kan under den tid som är kvar.
Jag hoppas att tömningsveckan gör en del då jag de senaste veckorna hållt kvar rätt mycket vätska i kroppen, antagligen för att jag stressar den så.
Jag provar redan nu att hjälpa kroppen på traven lite med vätskan och dricker två stoora koppar renande te från Pukka om dagen. Teet är milt vätskedrivande och innehåller bl. a. Brännässla, pepparmyntsblad, fänkålsfrö, maskrosrot, lakritsrot och aloe vera, som hjälper kroppen att rena sig. Det har börjat göra sin verkan och rekommenderas varmt för er som samlar vätska lätt.

Men även fast kroppen är stressad, så är sinnet lugnt. Det hjälper inte att deppa över att vågen inte visar den siffra jag tänkte, eller att stressa över att inte hinna. Jag gör mitt bästa och lite till, litar på processen, tar det jag har på tävlingsdagen och går upp och visar mitt allra bästa, strålande jag.

Med mig på den här resan har jag världens bästa coach Maria. Jag är så tacksam över att hon ville ta mig på ytterligare en resa mot scenen. Hennes kunskap om kost är ovärderlig för en överkänslig och petig människa som jag, och hela vägen har jag ätit riktig och GOD mat, där fokus varit rätt slags näringsriktiga råvaror.
Maria är lika positiv och peppande som lugn och saklig, och kan knäppa mig på näsan och smälla mig på fingrarna när jag behöver det, på precis rätt sätt.

Om förra dieten gick lite trögt så är denna deluxe-varianten av det. Min kropp svarar inte alls som jag tänkt, utan håller krampaktigt kvar sitt fett. Hormonerna går bananas och vill inte låta sig styras och minsta lilla gör att kroppen samlar vätska. Den här gången är det inte i privatlivet det är stressigt, utan det är nog bara kroppen som är trött på hur jag behandlar den. Fler runt mig vittnar om samma upplevelser och några har tyvärr redan klivit av sin tänkta tävlingssatsning för i år och börjat tänka om. På något sätt är det lite av en tröst i processen. Att det inte är mig det är fel på, utan kanske så kroppar SKA reagera när man stressar dem.

De senaste veckorna har jag gått ner lite igen men vägningen i morgon känns som sämsta sättet att starta dagen på. Vågen kommer säga +- noll alt. + pga vätska och hormoner. Även fast jag vet anledningen så känns det skit. S.K.I.T. Det påverkar mig negativt, fast jag vet bättre redan nu. Tvivlen på om jag ska lyckas hinna komma i form är starka. Hur länge till fortsätter jag innan jag måste bestämma mig?

När ger man upp då?

När slutar man kämpa? När slutar man jobba mot sitt mål?
Mitt svar är att: det gör jag inte! Jag ger inte upp! Kanske kan den här dietresan sluta med att jag faktiskt inte går upp på scen 29 november, men jag ger inte upp för det. Då tar jag nya tag nästa år istället. Jag kommer om några veckor tvingas besluta om jag skall fortsätta den här satsningen eller lägga ner. Men GER UPP gör jag fan inte!

Receptet för att kunna tackla motgångarna är att jag fortsätter lita på coach Maria, jag fortsätter lita på processen och jag fortsätter lita på min egen förmåga att ro detta i land. Jag fortsätter mitt kostschema och jag fortsätter min träning. Lite till.

Som en gåva kom en motivationsboost mitt i kampen, även den i deluxe-variant! Helgen som gick spenderades nämligen med min fantastiska MM Sports-familj på SM i Västerås. Helgen bjöd på så mycket kärlek, uppmuntran och framförallt inspiration från alla grymma atleter som tävlade. För flera av oss som tävlingssatsar var helgen ett sista avstamp i resan mot scenen i november. Nu är det bara all in som gäller för oss alla. 7 veckor kvar, målet i sikte.  Vinnarskallarna är inkopplade, tightsen på, torsken i matlådan och playlisten till cardion uppdaterad.

Nu kör vi!!

En kost med mer fett i lugnar sötsuget. Jag vet vad jag ska äta, men behöver anpassa mängden efter målet. Så efter att ha räknat och klurat lite så tror jag mig ha hittat en bra kostplan som ger mättnad, näring och energi till en anpassad mängd kalorier, men inte sötsug. Den håller jag tills det blir dags för nästa tävlingsdiet.

Jag är väl medveten om att jag typ svär i kyrkan i denna fettskrämda kroppsbyggarvärld med ett sånt här inlägg. Men jag är av åsikten att fett INTE är av ondo, utan tvärt om. Och självklart finns det bra fet mat. Fett bra mat som bl.a. lax, sötmandel, turkisk yoghurt och ägg, ingår i planen.

Jag. Ska. INTE. Äta. Socker.

Alls.

Diet eller inte diet. Jag är som en alkis. Jag kan inte ta bara En. En blir två, blir tre, blir fem, blir till tre dagars svull-orgie.
Efter flera månaders hård diet så kickade jag igång kroppen med att trycka tre paket riskakor med Nutella på under tävlingsdagen. Sen efteråt följde choklad, sen mer choklad… och ännu mer. Och så var någon på jobbet snäll och köpte glutenfria kakor. Ååååh, KAKOR!! Jag åt upp hela paketet på två dagar.

Matlådorna har jag skött exemplariskt efter tävlingen, men mellanmål har bytts ut mot betydligt onyttigare varianter lite nu och då. Riktigt jävla illa och inte alls så jag hade tänkt göra. Jag har gjort helt andra val, helt tvärt emot bättre vetande.
Fast jag vet att jag måste låta bli, så är det svårt att acceptera det ibland.

Tack vare en sockerfri helg hos J med bra LCHF-mat, så kom jag på fötter igen. Dimmorna lättade och det akuta suget avtog. Men pga att även hormonerna vaknat till liv så ligger det där och gnager och kommer väl att göra så i alla fall i några dagar till. Men jag vaknade liksom. Och nu, två och en halv vecka efter tävlingen och några kilo choklad senare så var jag tvungen att göra det där jättejätteläskiga – ställa mig på vågen. Jag ser ju på kroppen att den är mycket slätare än för två veckor sedan, nästan alla mina fina konturer har gömts under fluff *snyft* men hur stor ”skada” har jag åsamkat mig själv?

+ 4 kg.

Inte så jäkla farligt ändå, med tanke på att mycket av det nog är vätska både pga kolhydrater och hormoner. Jag kan känna att jag kom lindrigt undan från mitt återfall. Men jag slog i taket för den maxgräns på viktuppgång jag får göra inför nästa satsning. Så nu är det stopp.

Enough is enough.

Detta tar jag med mig till nästa tävling och får försöka utarbeta en plan hur jag bäst står emot sockret efteråt. En fetare kost kan vara lösningen…