En tolfteplats smäller inte högt i allmänhetens ögon. Hade jag hamnat topp tre, eller kanske fyra eller femma, då hade det varit ok att vara nöjd, men med en tolfteplats liksom…  Hur tänker jag där? Är jag kanske lite efterbliven och inte förstår bättre?

Jo… såhär är det…

Detta var mitt livs andra tävling i Body Fitness. Jag valde att ställa upp i båda tävlingarna med insikten att jag har lite för lite massa ännu, men med vetskapen att jag lär mig för varje diet och varje tävling, och vetskapen att jag kan göra de förbättringar som behövs om jag ger det tillräckligt med tid och energi.

Jag var efter första tävlingen lite tveksam om jag verkligen skulle tävla igen redan ett halvår senare. Skulle jag hinna bygga det jag behövde för att ens ha en chans? Men jag ville ge det ett försök i alla fall och lade många, långa timmar i gymmet på att förbättra mina svagheter. Har övat posering och framförallt, boostat min självkänsla. (Den får ett eget inlägg någon gång, men att jobba med den har varit lika avgörande som att jobba med formen)

Och det payade off. Jag gjorde ett mycket bättre framträdande, hade klart bättre form och fick en mycket bättre placering med mycket större motstånd än förra gången. Mitt mål var att gå vidare till de 15 bästa och det gjorde jag. Därför är jag så jävla nöjd med min tolfteplats! Att jag fick en högre placering den här gången betyder att jag har vunnit över mig själv. Och min tolfteplats innebär att jag faktiskt var bättre än 1/3 av deltagarna i min klass. Helt ok för mig!
Det vore efterblivet att gå upp i sina första tävlingar och förvänta sig topplaceringar. Det vore efterblivet att inte vara ödmjuk inför allt man lär sig under resan mot varje tävling. Det vore efterblivet att inte vara medveten om sina brister. Och det vore sjukt efterblivet att inte våga glädjas åt sina egna framsteg.

Ända tills jag ställde mig på vågen i morse. Den skrek exakt samma siffra åt mig som förra veckan.
På en sekund förvandlades den glada lilla myggan till en ledsen flodhäst.

Jag VET att det är det jag ser i spegeln som räknas. Det är formen och hur jag visar upp den som bedöms på scenen och inte hur mycket jag väger.
Men någonstans vaknar tanken att jag kanske bara inbillar mig. Att jag ser fel i spegeln. Att jag förskönar verkligheten. Vikten är ju en indikation på att jag faktiskt inte har gått ner som planerat. Kanske är jag egentligen alldeles för fet för detta?
Satans jävla hjärnspöken!

Det krävs en ordentlig uppstyrning av tänket idag, för att deppa ihop löser ju exakt ingenting. Det gör mig inte lättare och det får inte formen bättre. Och inte fasen kliver jag av nu!
Jag måste försöka lita på vad jag ser i spegeln och känner i kroppen.

Mind over matter!

Jag kan känna mig oerhört obekväm framför kameran och när jag står där så blir jag plötsligt varse precis alla mina skavanker. Jag vet inte hur jag ska stå, kroppen känns liksom fel ihopsatt, hela ansiktet känns som att det skrynklar ihop sig, när jag ler ser jag bajsnödig ut… Jag är antagligen världens sämsta modell, men med Jens gick det toppenbra.
Till nästa plåtning skall jag dock se till att inte ha ätit två rejäla portioner köttgryta innan, hahaha! Fasen vad svårt det vara att hålla in magen! (Ja Jens, du ska få ta fler bilder! OCH laga mer köttgryta!  :-D)

12 dagar kvar och jag är i all-in-mode just nu inför tävlingen. Det brinner i knutarna för att lyckas bli av med det sista fettet så fokus är kost och cardio. Jag vet redan nu att jag inte kommer gå upp på scen så hård som jag hade planerat, men jag ska göra mitt yttersta för att tappa så mycket jag kan under den tid som är kvar.
Jag hoppas att tömningsveckan gör en del då jag de senaste veckorna hållt kvar rätt mycket vätska i kroppen, antagligen för att jag stressar den så.
Jag provar redan nu att hjälpa kroppen på traven lite med vätskan och dricker två stoora koppar renande te från Pukka om dagen. Teet är milt vätskedrivande och innehåller bl. a. Brännässla, pepparmyntsblad, fänkålsfrö, maskrosrot, lakritsrot och aloe vera, som hjälper kroppen att rena sig. Det har börjat göra sin verkan och rekommenderas varmt för er som samlar vätska lätt.

Men även fast kroppen är stressad, så är sinnet lugnt. Det hjälper inte att deppa över att vågen inte visar den siffra jag tänkte, eller att stressa över att inte hinna. Jag gör mitt bästa och lite till, litar på processen, tar det jag har på tävlingsdagen och går upp och visar mitt allra bästa, strålande jag.

Med mig på den här resan har jag världens bästa coach Maria. Jag är så tacksam över att hon ville ta mig på ytterligare en resa mot scenen. Hennes kunskap om kost är ovärderlig för en överkänslig och petig människa som jag, och hela vägen har jag ätit riktig och GOD mat, där fokus varit rätt slags näringsriktiga råvaror.
Maria är lika positiv och peppande som lugn och saklig, och kan knäppa mig på näsan och smälla mig på fingrarna när jag behöver det, på precis rätt sätt.

Jag bytte gym till en av de större kedjorna i min del av landet, och ångrade mitt val redan efter några månader. Till sist vantrivdes jag rent av. Den känslan uppstod i samband med att jag drog igång satsningen mot Luciapokalen och jag kan idag se att en del resultat nog uteblivit pga det. Man presterar inte bra när man vantrivs, så enkelt är det. Faktiskt så blev träningen väldigt halvhjärtad många dagar.

MEN – det som faktiskt var bra med den eländiga ”utflykten” till det andra gymmet var att jag var tvungen att tänka efter hur jag ville träna, varför, med vem och i vilken miljö. Jag behövde tänka över vad jag ville ha och vad jag kunde tänka mig att göra avkall på?

Och efter att ha bitit ihop och betat av månad efter månad på det där jävla gymkortet jag tecknat mig på, och värkt länge på alternativen så bytte jag tillbaka till mitt gamla gym för någon månad sedan. Det var det enda alternativ som kändes ok över huvud taget, så jag ringde och frågade om jag kunde få komma och köra ett pass för att känna på.

Känslan var som att komma hem igen. Första passet var jag där i nästan tre timmar, snackade, lyfte, körde cardio och till sist gled runt i strumplästen och åt mina russin och var allmänt nöjd med tillvaron.
Med gymbytet kom träningsglädjen omedelbart tillbaka och med den en hejdlös träningsvärk! När det är roligt att träna och jag känner mig bekväm i miljön så tar jag i ordentligt – tydligen!

Stort tack till Ann och Reijo och övrig personal på Motionspalatset för varmt välkomnande tillbaka!

Om förra dieten gick lite trögt så är denna deluxe-varianten av det. Min kropp svarar inte alls som jag tänkt, utan håller krampaktigt kvar sitt fett. Hormonerna går bananas och vill inte låta sig styras och minsta lilla gör att kroppen samlar vätska. Den här gången är det inte i privatlivet det är stressigt, utan det är nog bara kroppen som är trött på hur jag behandlar den. Fler runt mig vittnar om samma upplevelser och några har tyvärr redan klivit av sin tänkta tävlingssatsning för i år och börjat tänka om. På något sätt är det lite av en tröst i processen. Att det inte är mig det är fel på, utan kanske så kroppar SKA reagera när man stressar dem.

De senaste veckorna har jag gått ner lite igen men vägningen i morgon känns som sämsta sättet att starta dagen på. Vågen kommer säga +- noll alt. + pga vätska och hormoner. Även fast jag vet anledningen så känns det skit. S.K.I.T. Det påverkar mig negativt, fast jag vet bättre redan nu. Tvivlen på om jag ska lyckas hinna komma i form är starka. Hur länge till fortsätter jag innan jag måste bestämma mig?

När ger man upp då?

När slutar man kämpa? När slutar man jobba mot sitt mål?
Mitt svar är att: det gör jag inte! Jag ger inte upp! Kanske kan den här dietresan sluta med att jag faktiskt inte går upp på scen 29 november, men jag ger inte upp för det. Då tar jag nya tag nästa år istället. Jag kommer om några veckor tvingas besluta om jag skall fortsätta den här satsningen eller lägga ner. Men GER UPP gör jag fan inte!

Receptet för att kunna tackla motgångarna är att jag fortsätter lita på coach Maria, jag fortsätter lita på processen och jag fortsätter lita på min egen förmåga att ro detta i land. Jag fortsätter mitt kostschema och jag fortsätter min träning. Lite till.

Som en gåva kom en motivationsboost mitt i kampen, även den i deluxe-variant! Helgen som gick spenderades nämligen med min fantastiska MM Sports-familj på SM i Västerås. Helgen bjöd på så mycket kärlek, uppmuntran och framförallt inspiration från alla grymma atleter som tävlade. För flera av oss som tävlingssatsar var helgen ett sista avstamp i resan mot scenen i november. Nu är det bara all in som gäller för oss alla. 7 veckor kvar, målet i sikte.  Vinnarskallarna är inkopplade, tightsen på, torsken i matlådan och playlisten till cardion uppdaterad.

Nu kör vi!!

Satsningen mot Luciapokalen rullar på och jag har nu gjort min tredje dietvecka. Coach Maria har gjort ett lika grymt upplägg som förra gången, med bra och god mat och resultaten låter inte vänta på sig. Kroppen har svarat bra, trots en just nu stressig tillvaro kring mig. Träningen har jag fått att flyta på som den ska och jag känner mig fortfarande stark.

Jag har de ”stora” sakerna ordnade redan nu. Jätteskönt! Skorna är köpta, bikini beställd, hotellrum bokat… Nu är det bara resten kvar, typ kosten, naglarna, träningen och blingblinget 

Jag har den senaste veckan haft möjligheten att besöka två anläggningar i andra städer än min egen, båda Nordic Wellness-anläggningar. Den ena i Älvängen och den andra i Tanumshede.
Båda anläggningarna höll mycket hög klass i både utrustning, ordning och reda och serviceminded personal. Jag är djupt imponerad, då detta inte är något jag är bortskämd med här hemma. Båda anläggningarna kan varmt rekommenderas!! Jag gillade speciellt gymmet i Tanumshede, då det har en mer ”hardcore-känsla” och helt grymma maskiner. Det gymmet skulle jag vilja ta med mig hem!!

Det kändes lite ”sådär” att komma tillbaka hem till gymmet här sen, där jag möttes av smådryg personal och svettiga papper, viktskivor och handtag utströdda över golvet, samt trasig utrustning…

Men samtidigt… några av världens grymmaste atleter genom tiderna har formats i unkna källargym eller på beachen, där de lyft det som funnits att lyfta, gjort det bästa av situationen – deluxe dessutom! Kräver jag för mycket? Är jag gnällig? Borde jag inte bara gå in och lira, lyfta det jag ska och fokusera på målet?
Kanske har jag för höga krav? Jag vet inte… Jag känner att jag vill trivas där jag tränar och få det som utlovats utan stön och knorrande, vilket skett på den anläggning jag tränar på nu. Det kommer att bli ett byte av gym det närmaste halvåret, men till vilket återstår att se. Jag är tacksam att min lilla stad ändå har ett flertal gym att välja på.

Detta blir lite extra påtagligt då jag egentligen fått världens nytändning i träningen. Jag känner mig stark igen och har fått så mycket inspiration av de fantastiska, grymma människor jag har lärt känna det senaste halvåret. Helena, Gabriella och Pia framförallt! Er passion smittar av sig och jag suger åt mig allt ni har att lära mig.

Men jag var för liten i överkroppen och för mjuk för att få en bra placering på Alströmer. Kanske borde jag ha väntat ett år till innan nästa tävling? Bygga på mig mer massa över lag, få grymmaste x-formen, bredda axlarna så jag kan peta ut ögonen på någon med dem, öva poseringen så att minsta lilla osäkerhet är bortblåst när jag går upp på scen.

Ja, kanske borde jag ha gjort det. Jag kanske borde ha väntat. Men det finns så mycket saker man BÖR göra. Och så finns det de sakerna man känner att man VILL göra. Sakerna man brinner för. Att min första tävling inte gick så bra placeringsmässigt tänker jag inte låta hindra mig, tvärtom är jag SÅ taggad att bli bättre! Luciapokalen är inte MÅLET, utan ett av flera delmål. Jag lever, tränar, deffar och lär för varje tävling. Jag har precis bara börjat.

Eftersom jag fortfarande är nybörjare så förväntar jag mig inte en topplacering, men tänker självklart ge mitt yttersta för att ha en grym form på Luciapokalen. MEN, jag tänker också åka dit och tävla för att det är så otroligt kul. Resan dit med deff och cardio och allt är inte skitball hela tiden, det har jag redan fått erfara, och det är lång kamp för få minuter i rampljuset – men jäklarns vad det är värt det! Jag minns att när jag klev av scenen i Alingsås blev som ett barn och hojtade ”Igen!”

Och nu ska jag göra det – igen!

En kost med mer fett i lugnar sötsuget. Jag vet vad jag ska äta, men behöver anpassa mängden efter målet. Så efter att ha räknat och klurat lite så tror jag mig ha hittat en bra kostplan som ger mättnad, näring och energi till en anpassad mängd kalorier, men inte sötsug. Den håller jag tills det blir dags för nästa tävlingsdiet.

Jag är väl medveten om att jag typ svär i kyrkan i denna fettskrämda kroppsbyggarvärld med ett sånt här inlägg. Men jag är av åsikten att fett INTE är av ondo, utan tvärt om. Och självklart finns det bra fet mat. Fett bra mat som bl.a. lax, sötmandel, turkisk yoghurt och ägg, ingår i planen.

Jag. Ska. INTE. Äta. Socker.

Alls.

Diet eller inte diet. Jag är som en alkis. Jag kan inte ta bara En. En blir två, blir tre, blir fem, blir till tre dagars svull-orgie.
Efter flera månaders hård diet så kickade jag igång kroppen med att trycka tre paket riskakor med Nutella på under tävlingsdagen. Sen efteråt följde choklad, sen mer choklad… och ännu mer. Och så var någon på jobbet snäll och köpte glutenfria kakor. Ååååh, KAKOR!! Jag åt upp hela paketet på två dagar.

Matlådorna har jag skött exemplariskt efter tävlingen, men mellanmål har bytts ut mot betydligt onyttigare varianter lite nu och då. Riktigt jävla illa och inte alls så jag hade tänkt göra. Jag har gjort helt andra val, helt tvärt emot bättre vetande.
Fast jag vet att jag måste låta bli, så är det svårt att acceptera det ibland.

Tack vare en sockerfri helg hos J med bra LCHF-mat, så kom jag på fötter igen. Dimmorna lättade och det akuta suget avtog. Men pga att även hormonerna vaknat till liv så ligger det där och gnager och kommer väl att göra så i alla fall i några dagar till. Men jag vaknade liksom. Och nu, två och en halv vecka efter tävlingen och några kilo choklad senare så var jag tvungen att göra det där jättejätteläskiga – ställa mig på vågen. Jag ser ju på kroppen att den är mycket slätare än för två veckor sedan, nästan alla mina fina konturer har gömts under fluff *snyft* men hur stor ”skada” har jag åsamkat mig själv?

+ 4 kg.

Inte så jäkla farligt ändå, med tanke på att mycket av det nog är vätska både pga kolhydrater och hormoner. Jag kan känna att jag kom lindrigt undan från mitt återfall. Men jag slog i taket för den maxgräns på viktuppgång jag får göra inför nästa satsning. Så nu är det stopp.

Enough is enough.

Detta tar jag med mig till nästa tävling och får försöka utarbeta en plan hur jag bäst står emot sockret efteråt. En fetare kost kan vara lösningen…