En krigares historia
Ibland är det nyttigt för en själv att stanna upp, andas djupt in, djupt ut och tänka efter vad man har gått igenom. Nu är det inte så att jag har gått igenom liv och död, men jag har ju haft den svåraste perioden i mitt liv under 2014. När du har skador eller problem, och de blir bara värre och värre. Det började med axlarna, sen bröstmusklerna, sen kom mina knän och det ledde till slut att jag inte visste vad jag skulle ta mig till och jag blev rädd.
Jag var ute på min lunchrast och skulle köpa mat och plötsligt så fick jag problem med mitt vänstra knä…. det var det obehagligaste och läskigaste jag varit med om.
Det är svårt att beskriva känslan men tänk er att känslan att lårbenet och skenbenet glider från deras position i knäleden – ungefär så kändes det. Det gjorde ont och jag fick stanna upp tills det gick över. Detta skedde under flera dagar tills det gick över, jag fick aldrig veta vad det exakt berodde på.
I alla fall, eftersom jag började få mer och mer problem med kroppen så kändes det som en varningsklocka – kroppen började säga ifrån. Jag har ju också sedan 2012 försökt få hjälp med mina axelproblem och sedan sista tävlingen (Bodyclassic 2014) så började jag ta tag i dessa ordentligt. Har gjort alla möjliga undersökningar, röntgen, magnetröntgen, ultraljud, EMG, ENeG och man hittade inget speciellt. De visade sig att jag hade inflammation i senor, muskelfästen och muskler enligt magnetröntgen. Jag har gått till en hel del naprapater, kiropraktorer, sjukgymnaster, läkare m.m. men ingen tycks kunna hjälpa mig. Det är nog det jobbigaste som finns – när du söker hjälp och du får inte den hjälp du behöver då blir du helt tokig. Men jag fick i alla fall kortisonsprutor i båda axlarna av en läkare och detta var ju steg 1 i rätt riktning.
Känslorna var överflödiga och jag fick jobba ordentligt med det psykiska varje dag, speciellt på jobbet, för att kunna ha någon balans i livet. Vissa dagar var det helt normalt, vissa dagar hade jag pokerface och vissa dagar låste jag in mig på mitt arbetsrum och tårarna kunde inte sluta rinna. Mina närmsta vänner och familj ställde upp när jag behövde dom och pratade med mig så att jag skulle må bättre. Det är något som jag är oerhört tacksam över och kommer aldrig glömma <3
Jag satt och lyssnade på TyngreRadio och då medverkade Daniel Andreasson (Idrottsmedicinare, kiropraktor) som fångade upp mitt intresse. Så jag hörde av mig till honom och berättade att det som han sa på radion lät vettigt och jag ville att han skulle hjälpa mig. Vi träffades, han fick läsa mitt långa A4 med alla olika sorters symptom och skador och sedan tittade vi på hur kroppen fungerade och ordnade ett rehabschema till mig.
Daniel sa till mig att träningen aldrig kommer bli sig likt igen och att jag får börja om från noll. Jag slutade träna HELT från allt, alla tunga övningar, alla chins, alla dips – jag gjorde ingenting helt enkelt. Han var väldigt noga med att poängtera att jag får släppa allt som har med ”tävling” att göra eftersom att vi inte visste hur jag skulle svara på rehaben. Och det fick jag helt enkelt acceptera, acceptera att du slutar göra det du älskar, att du slutar tävla och kanske aldrig kommer få tävla igen, att träna och använda din kropp som verktyg för att forma en skapelse utifrån dina egna tankar. Det tog faktiskt rätt hårt på mig som sagt men det var bara att lyssna på honom och mig själv. Jag gick till honom veckovis, sedan blev det lite längre uppehåll men jag utförde min rehabträning nästintill VARJE dag.
Jag var på gymmet med mina vänner, jag var på tävlingar, teamträffar, fitnessmässor, jag var ensam vissa dagar – men jag gjorde ALLTID mina övningar och jag försökte att hålla humöret och leendet uppe hela tiden. Jag såg mina vänner och team medlemmar tävla mot varandra i chins och dips – och ni kan inte förstå hur mycket det kliade i kroppen när jag såg en chins och dipsställning. Jag ville bara slänga mig upp och maxa ordentligt – men det gjorde jag inte! Jag följde min plan varje dag! Men även superman är svag mot kryptonit och ibland blev man ju ledsen, ibland hade man dåliga dagar, ibland var det glada dagar.
Daniel såg utveckling på min rehab hela tiden, jag kunde utföra övningarna mycket bättre än dag 1 och resultaten var jättebra. Jag hade gjort min hemläxa! Så vi bokade upp ett datum och bestämde att vi skulle träna mitt FÖRSTA pass, efter 6 månader skulle jag äntligen få träna! Men det hände en liten grej ett par veckor innan vi skulle träffas. Nu lever vi en värld där jag finner citatet från Rocky Balboa perfekt: ”The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place” och det stämmer så himla mycket. Det var ett fåtal individer som fick mig att bli mer ledsen än vad jag var då och det kändes som att det var droppen… tyvärr så kommer det alltid att finnas elaka människor som inte bryr sig en skvätt om dig och säger elaka saker.
Jag fick i alla fall nog och efter ett samtal med Daniel så bestämde vi att träffas tidigare än planerat. Den 6e januari 2015 så bestämde vi att det var dags för träning på DeltaGym och efter det formade vi en ”plan” om hur jag skulle träna i början. Väldigt lätt träning och sakta men säkert ökar man i allt (Vikt, Övningar, Intensitet, Vila, Återhämtning och alla andra faktorer).
Det var jobbigt att arbeta med psyket under rehaben och att på varje pass hålla igen och enbart utföra rehabövningar tycker jag var väldigt starkt av mig själv. Samma sak gällde det när jag väl kom igång med träningen, jag fick ju såklart hålla igen och verkligen börja från botten av berget för att nå toppen igen. Ett exempel var att jag höll på med gummibandsövningar hela tiden, och när jag tränade körde jag gummibands chins/dips/bänkpress osv innan jag börjar komma igång med den ”riktiga övningen”.
Jag kallade min träning för ”smart träning” och detta var helt annorlunda än tidigare. Jag slutade att göra allt som skulle påfresta mina skador och axlar. Oavsett hur mycket någon predikade om en övning eller sa till mig ”testa kör så här” eller vice versa, ni fattar, så anpassade jag min träning utifrån mina skador och till slut hade jag en hel del övningar som faktiskt fungerade för min kropp.
Jag tränar inte axlar separat.
Jag tränar ingen bänkpress, militärpress.
Jag tränar inget som skulle påfresta mina axlar så att jag skulle få tillbaka symptomen.
Jag tränar hårt, men stannar strax innan jag vet att tekniken skulle bli dåligt förhållande till vikten och styrkan.
Jag tränar aldrig till failure.
Jag tränar med stor passion, med stor glädje och ett smart sätt som är anpassat för mig.
Målet var ju alltid att jag skulle bli bättre med mina skador och sedan komma tillbaka till träningen, men det största målet var att få tillbaka glädjen som jag hade tappat och som jag alltid brukar ha i mig. Jag får höra från en hel del att jag är väldigt glad som person och det är något som jag försöker förmedla varje dag från att jag vaknar tills jag lägger mig. Jag fick tillbaka den, och nu har det gått 9 månader och jag känner mig helt fantastisk. Jag har haft så många tankar och funderingar senaste året och har det fortfarande. Det finns så mycket att berätta men så svårt att få ut allt svart på vitt så att man kan förstå mig.
Jag hoppas att ni har fått en liten förståelse hur jag har haft det, vad jag har gått igenom och hur mina tankar är. Jag mår riktigt bra just nu, livet går precis som jag vill och varje dag blir det bättre och bättre. Jag är så jäkla stolt över mig själv, över det jag har åstadkommit, över hur stark jag har blivit med det psykiska och över min resa. I nuläget så befinner jag mig i min 9e dietvecka och jag har 7v kvar till första tävlingen TyngreClassic2 och sedan går båten vidare till Decembercupen. Ni kan följa mig på min instagram @fitnessmore där jag är rätt så aktiv 🙂
Tack så mycket för att ni har läst denna långa text, att ni tog er tiden att läsa om mig.
Tack till alla mina fina vänner och min familj för erat stöd, nu är det min tur att sträcka fram en hjälpande hand <3
Kärlek och respekt till er alla!
– Simon More
Jag och Daniel 🙂
Kommentarer