Få skulle slå den här kvinnan på fingrarna vad gäller bålstyrka – hon är på gymmet varje dag när jag kommer dit och hälsar glatt. Teknikfreak och stark som en oxe.

Gymmet på Lanta må vara skitigt och skräpigt och odugligt på många sätt, men det är så j-a skön stämning! Du hittar alltid nån att prata med – människor som i värmen sökt sig in i luftkonditioneringen för att stärka sina dehydrerade kroppar. Här hittar du verkligen alla möjliga folk men det jag tycker är kanske roligast är att det finns ett par tjejer som sticker ut, som har boat in sig på gymmet och gjort det till sitt. Fullständigt bekväma i att göra det bästa av situationen och det gärna med ett skratt. Jag längtar redan till resten av veckan när vi lyfter, skrattar, dansar i setvilan och sjunger med i de värdelösa låtar som strömmar ur högtalarna. Ballader som aldrig peppat någon till att lyfta mer blir endorfinkickande när vi garvar åt våra hopplösa sångröster och grymtande inlägg av någon som lider mot slutet av ett set.

Linda Eliasson tar gym selfies till the next level – ingen släpper vikten eller slutar köra när hon har kameran i ansiktet på en. Det är bara att bita ihop, sluta räkna och ge järnet.

Det är så förbannat synd att så många faktiskt inte vågar köpa gymkort. När de sedan tagit steget in över tröskeln fastnar många i cardiosalens trygga nät med instruktören som kapten som berättar vad de ska göra. Styrketräningen innefattas av samma fem maskiner som man kan och därför alltid kör, och att gå in till de fria vikterna är så avlägset att det inte ens övervägs. Det är ingen slump att flera gym har ”tjejavdelningar” helt utan vikter, bara cardiomaskiner (!). Tacka fan för att de flesta gymambitioner bara håller några veckor, vem tröttnar inte på att göra samma sak hela tiden och dessutom med avsaknad av resultat eftersom kroppen rätt snart anpassat sig till både rörelser och belastning? Styrketräning är kul! Grimasen ska vara på annars är det inte tungt nog men det är helt ok att skratta åt hela bajsnödigheten. Stryketräning är kul! Styrketräning är smart! Styrketräning är kvinnligt! Styrketräning är humor! En person som förmedlar allt det här via sitt instagramkonto är Carina Roek Hansen som jag ännu inte haft äran att träffa men hon får mig att le varje gång som hon instagrammar nya bilder med med stor andel självförtroende och självdistans.

Carina Roek Hansen – Karisma och humor på instagram! (Strumporna. Kom igen! Haha)

Visa respekt när någon kör och håll samtalet/skratten korta och effektiva i vilan – men GET YOUR GROOVE ON!

När jag söker information om fenomenet hittar jag förklaringen: ”Mindfulness är en medvetenhet som uppstår när vi är uppmärksamma avsiktligt, i nuet, och utan dömande på saker och ting som de är.” En mening som låter bra utan närmare analys, men det är när den ska appliceras på verkligheten som det börjar bli rörigt. Som med så många andra ”labels” eller namnförsedda ”rörelser” så finns det som vanligt lika många tolkningar som människor, och beroende på situationens natur kan innebörden bli bra, eller helt uppåt väggarna.

Vem behöver mindfulness? Ofta predikas det av människor som kraschat och behövt stanna upp, hitta sig själva följa sitt hjärta. Bra det! Bättre finns inte. Men din lycka är inte min lycka, och likväl som jag behöver min ro behöver jag min aggression. Jag tror på ilska, jag tror på frustration, jag tror på energiexplosioner. För mig är de inte tecken på att jag är kuvad eller sönderstressad – för mig är de raketbränsle mot något positivt. När det hänt är det dock inte ovanligt att dessa mindfulness-soldater tagit sig rätten att likt Jehovapredikare ta sig ann mig med ett ansiktsuttryck som visar att de är de upplysta som vet mer, uppmanat mig att ”välja glädjen” och ”leva i nuet” och tydligen är inte min karta dit ritad på samma sätt som deras. Och det är här de gör en tankevurpa.

Inre frid uppnås – enligt mig – genom att känna mig själv, veta var jag står, vad som känns rätt för mig personligen och i relation till andra människor och sammanhang. Det innebär aldrig någonsin att finna sig. Att köpa läget, att acceptera förutsättningar som applicerats på mig av någon annan. Valet är alltid mitt – och mina reaktioner är alltid mina. Trivs jag inte är det således upp till mig att söka förändringen. Livet är för kort för att foga sig. Däremot innebär vägen till egenkännedom att ta hänsyn till andra, ta upp andras intresse i min påverkanssfär, göra andra personers sak till min sak – som en deg som tar ny form av vatten, mjöl, olja och jäst. Lägga allt till min skål och ha tålamod att låta det jäsa till det bröd jag vill njuta av. Utvärdera nya kryddor och ingredienser, alltid ifrågasätta och vara öppen för att omvärdera.

För den oinsatte handlar styrketräning om muskelbygge och narcissism. Den vanliga uppfattningen är gärna att yoga är synonymt med en högre närvaro där tid och rum blir ett. Det ultimata antistresstillståndet. En ny klient som sedan en tid  levt med depression berättade att hennes psykolog ordinerat träning till henne – dock ”inte styrketräning eftersom det inte frisätter endorfiner”. Jag förutsätter att den människan aldrig kört ett riktigt styrketräningspass och med tanke på hur snabb hen är att uttala sig om saker hen uppenbarligen inte har en aning om skulle det i sig få mig att byta psykolog. Återigen ett försök att stöpa min klient efter en mall. Yoga får mig personligen att klättra på väggarna, precis som doftljus, panflöjter och annan påtvingad ”avkoppling”. Löpning som belastning är rent förkastlig för min klient med det ytterligare fakta att hon just genomgått en förlossning för mindre än 3 månader sedan, och de besvär hon kan dra på sig innan bäcken- och bålmuskulaturen är stärkt kommer om något förstärka hennes depression av de smärtor hon kan ådra sig. Som alltid behöver vi ta det lugnt, känna oss själva – mentalt som kroppsligt – och bygga från grunden. Lära oss funktion och verkan. Och sen utvärdera.

En annan klient som började träna för mig för drygt ett år sedan skrev i sitt första brev att hon visste hur hon skulle reagera med träningen: Hon skulle köra i tre veckor för att sen tappa intresset och lägga ner. ”Jag är sån” sa hon, ”det var bara att acceptera”. Därför köpte hon bara en månads coachning. Men efter de tre veckorna var hon inte riktigt färdig än, så vi förlängde lite till. Och sen igen. Nu är hon en av mina allra mest engagerade klienter och jag älskar hennes resa. Hon är ingen duvunge, inte i livet och inte på gymmet. The sky is the limit men i ett ändlöst universum finns ingen bortre gräns. Hon tar ny mark och ber inte om ursäkt. Dock backar hon där hon inte känner sig redo att vara ännu, vänder där hon inte hittade sin plats. Än.

Treveckorstränerskan in action.

För det handlar inte om att finna sig till rätta överallt. Det handlar inte om att passa in i alla situationer. Det handlar om att finnas i sig själv och veta vad som är jag, vad som gör att jag har med mig min känsla av hemma där jag väljer att vara. Hon och jag har haft många diskussioner om mindfulness, och det var hon som öppnade upp för min nyvunna acceptans för innebörden att faktiskt finnas och bara vara: Det är ju det vi gör på gymmet. Är. I vår egen verklighet, med våra egna kroppar, i vår egen form av meditation. Där vi känner oss själva utan en enda tanke på något annat än kedjan av muskler som tillsammans aktiveras för att ta oss till nya nivåer av självinsikt. Den som gått in på ett gym med av ilska krampande trapezius och gått därifrån en timme senare med sänkta axlar och bröstkorgen fri vet vad jag talar om. En känsla jag önskar att alla psykologer och mindfulnesspredikare får uppleva en dag.

Den här bilden skickade treveckorstränerskan till mig för några veckor sedan när hon med all rätt börjat bli kaxig för sin rygg. Jag skrattade när jag såg att hon gick runt och promotade det uttryck vi båda känt oss så obekväma i. Lustigt nog hade hon inte sett det själv (förblindad av utvecklingen på sin rygg gissar jag – helt rätt fokus ;)) och det var på hennes förslag som vi bestämde oss för att ta bort mellanordet – Drop Mindfullness. Du behöver ingen paketering med rubrik för att känna dig själv.

Gymmet på Slow Down kunde vara rymligare men så länge det finns stång, rack och ställbar bänk kommer man långt.

Fyra dagar har det blivit den här veckan med hopp om en till, men det visade sig att det lilla ”dåligt utrustade” resortgymmet vägg i vägg med vårt hus kanske inte var så dåligt ändå… Visst, det finns en del saker att önska, som att viktkassetten till latsdraget skulle funka till exempel (lite synd när det FINNS där men inte funkar) – men en fullt fungerande cabelcross och – ett stångrack. Vad behöver man mer, egentligen?

Marklyft med vikter upp till 150kg räcker bra för mig och, gissar jag, för de flesta träningssugna på resorten.

Det som eventuellt har gjort att jag fått hålla tillbaka lite är utrymmet, när jag lyft av stången i axelpressen tex får jag ta ett steg till höger för att inte slå i taket, och då akta mig för att inte rasa rakt in i multimaskinen, haha, men sen är det bara att pressa. Knäböj = samma sak, lite mer utrymme hade inte skadat, men mark, raka mark, roddar med olika grepp, bänkpressar med olika lutning, hip thrusters – exempel på väl genomförda set i veckan. Biceps, triceps, rygg och axlar har fått sitt i cabelcrossen också och i superset med hantlar, som i och för sig måste skruvas ihop – men nästa vecka vet jag vilka vikter jag tar och kan förbereda.

Utsikten är inte att klaga på och att dessutom vara 5 steg från poolen och sin egen dusch är också skönt såklart!

Faktiskt har det gått så över förväntan bra att jag inte är helt säker på att jag kan motivera kostnaden för det överprisade lite kantstötta ”gym-gymet”… den sociala biten är i och för sig lockande där, det har alltid varit kul att komma dit förr om åren. Vi får se… Tungt blir det i alla fall! Någon måste ju representera muskelmorsorna kring poolkanten

Avslutar med en kall cocosnöt – såklart! =)

Imorse satt jag och rensade ut ”fluff” på mobilen för att skapa lite utrymme, och gav mig i ett desperat försök att hitta några extra bytes på att rensa i ”notes”. Viktanteckningar från gamla pass och kostregistreringar från dieten rök – när jag plötsligt snubblade över denna eminenta lista som jag glömt att jag hade skrivit:

Glöm inte att stanna upp och tänka efter vad som är viktigt, egentligen.

Jag hade landat efter tävlingarna, börjat bygga upp, öka på kosten, det nya året hade redan passerat en vecka och jag stod lite utan plan – och med hundra möjliga planer. Ville göra allt, här och nu. Energin visste inte var den skulle ta vägen och, lustigt nog, allt stod i vägen. Jag blev arg, frustrerad – stod och stampade. Fast jag visste inte hur, varför, vad var kärnan, vad ville jag. Svar jag blivit utlovad dröjde på sig och jag slet mitt hår. Men jag visste samtidigt att det egentligen bara handlade om dagar, minuter. Tid när andra tog det stilla och njöt av ledigheten. Inte min starka sida haha

Så jag började strukturera upp allt, inklusive mig själv. Vad kan jag påverka, vad kan jag inte påverka. Vad är bråttom, vad är inte bråttom. Vad behöver vila, marinera, tänkas igenom – kanske tom genomlidas. Allt kan inte vara en dans på rosor, vissa saker är både tråkiga och förjävliga – för att de måste vara det. Ett tag i alla fall. För länge ska man inte dras med någonting ont – varken yttre eller inre – men ibland måste man stålsätta sig för att komma ut på andra sidan.

Listans ordning kan diskuteras. Men jag tror att det är bra att göra en lista för sig själv ibland. En annan sak man kan  göra ibland, är att tacka. I mitt tidigare liv var jag gift med en kille som var katolik, han bad varje kväll innan vi skulle lägga oss och jag började göra detsamma, fast på mitt eget vis. Eftersom jag inte är troende valde jag att inte låtsas som att jag var det heller, det vore hyckleri, men när han bad så passade jag på att gå igenom allt jag är tacksam för. Inte för att se bra ut hos hans gud, utan för att höra mig själv säga det och göra mig själv varse om hur bra jag har det. Testa att tacka högt för dig själv ikväll när du släckt lampan. Tacka för att du har hälsan i behåll, eller för att du har en kropp som är stark nog att göra knäböj, för att din syster har fina barn, för att du kan resa, för att du har mat på bordet, slipper frysa, har en fin vän, för att du våga säga upp dig – eller för att du tog dig samman och gick vidare när du blev uppsagd – eller för att du har en jobb du trivs med. Tacka för att din vän har funnit kärleken, för att din pappa fått vård eller för att någon, nån gång uppfann kaffekokaren så att du kommer upp på morgonen. Stort som smått, vad du än tackar för är värt att påminna sig om.

Your call

Tack!

Variera dina kolhydratskällor och integrera grönt i maten, inte bara vid sidan om.

Jag har alltid grönsaker hemma och alltid grönt i maten. Inte bara vid sidan om – det ska hackas, skäras, stekas och blandas ner i rätten. Pytter, gratänger, såser är utmärkta exempel på hemvist för godgörande gröda. När jag handlar älskar jag att ta svängen förbi hyllor med livsmedel jag inte riktigt känner. Ofta slinker det ner en kartong av något jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, men som jag kan se fram emot att lära känna. Matvete är ett bra fullkornsalternativ till snabbare kolhydrater och har i den egenskapen fått följa med hem några gånger utan egentlig plan. Så långt gillar jag det, men rent emotionellt vet jag inte egentligen hur jag känner: Det är inte bulgur, inte havregryn, inte moghrabiah (stor couscous, fantastisk konsistens), lite för blött men ändå rätt gott och ungarna gillar det (yes!). Nu ska den alltså förtäras innan vi lämnar ut nyckeln till de som ska fylla våra skafferihyllor med sina egna livsmedel.

Matvete med zucchini, lök, champinjoner, timjan och krossade tomater, serverat med kassler.

Så, hur har resultatet blivit hittills? Igår grovrev jag kålrot som jag kokade lätt i buljong och serverade med citronmarinerade räkor med avokado, cocktailtomater, paprika och en klick kvarg. Det blev helt ok men kanske inte den största smaksensationen. Idag hade jag lite kvar på lunchen som jag serverade till en ungsstekt kycklingfile och tomatsalsa – de smakerna gillade varandra bättre! Det jag tar med mig är att nedriven kålrot kan vara ett bra sätt att dryga ut både matvete, korn, ris och andra cerealier för att göra det både mastigare och saftigare.

Idag klickade experimentet bättre och smakerna gifte sig ordentligt – stekt zucchini, lök och champinjoner i olivolja som blandades med färsk timjan och krossade tomater och serverades till kassler. Lätt, billigt, snabbt och jättegott. Kommer absolut serveras hemma fler gånger.

Det jag jobbar med mest är att hålla huvudet kallt i värderingen av pengar. I mitt tidigare liv som anställd i reklambranschen var jag bortskämd med en hyfsad löneavi, men instängd av fasta arbetstider och schemalagd ledighet. När passionen till styrketräning, kroppen och makten över den egna tiden gjorde sitt intåg åkte lönekontoret ut. Jag älskar pengar men jag har insett att det är viktigt hur de kommer in och vad de skapar för möjligheter när de ska ut. För ut ska de. Pengar i sig är värdelösa om de inte förvaltas rätt.

Jag bildade familj sent i livet och började egentligen träna efter min andra graviditet. För att stärka upp magmuskulaturen hoppade jag på Mamma Fitness PT-online och blev tilldelad Jessica Larsson som PT – en tjej som inte stryker medhårs. Precis vad jag inte visste att jag behövde. Jag håller henne skyldig för att jag idag är den jag är och jag är henne evigt tacksam.

Tanken på att jag själv skulle jobba med träning föddes när vi satt i Thailand 2013 och jag började skissa på ett liv där jag kan jobba när jag vill, var jag vill. Året efter började jag läsa till PT på The Academy och vid utbildningens kostblock lade jag direkt märke till en tjej som satt i mittenraden och inte gjorde mycket väsen av sig. Jag hade just börjat släppa mitt fokus på att gå ner i vikt och börjat erkänna för mig själv att jag ville bygga muskler, och tjejen jag hamnat i samma klassrum som var Maria Hasselmark som samma år skulle vinna SM och VM i bodyfitness. Naturligtvis föll jag pladask för hennes fysik och anlitade henne som coach mot min egen tävlingsdebut.

Efter utbildningen började jag jobba som PT och just som jag kompletterat med PT Schools kurs ”Träning under graviditet och efter förlossning” ringde det i telefonen. Det var Olga Rönnberg, grundare och ägare av Mamma Fitness, som undrade om jag ville jobba för henne och naturligtvis sa jag ja. Nästa gång vi åkte till Thailand jobbade jag med att coacha tjejer mot samma mål med samma förutsättningar som jag en gång haft när jag började, och när arbetstimmarna var klara satt jag med varm sand mellan tårna.

Min dröm är att jobba med mina expertisområden reklam, marknadsföring, formgivning, träning och kost sida vid sida, vilket jag nu kan säga att jag gör i mina egna företag creativefields.se och ptandfriends.se där jag bollar kunder av väldigt varierande karaktär. Vid sidan av styrketräning är min stora hobby aktier som bjuder på cardio så det räcker när pulsen rusar i takt med börsen.

Det här är mitt liv. Ingen har levt mitt liv tidigare och ingen vet därför hur det ska levas. Jag bollar förutsättningarna som de kommer, och under tiden jobbar jag mot grädden på moset: Tävlingarna. Efter mina första tre tävlingar under hösten 2015 har jag fått blodad tand och längtar tills det är dags igen. Uppbyggnaden på vägen dit, förberedelserna inför dagen D, vinet kvällen innan, skratten i spraytan, fuldansen backstage, växlingarna mellan lek och allvar, den magiskt goda blandningen av honung och vitargo innan det är dags för scen, och inte minst den blodiga steken och det väl utvalda vinet under middagen med mannen jag älskar efteråt.