Jag ska säga som det är. Jag vet inte vad mindfulness står för, och jag har inte gjort så stora försök att ta reda på det. Ordet – och sammanhangen då jag fått det presenterat för mig – har alltid gett mig kalla kårar längs ryggraden och jag har stängt av, lagt osynliga händer för öronen och börjat räkna till hundra, medan personen mitt emot fladdrar med läpparna.
När jag söker information om fenomenet hittar jag förklaringen: ”Mindfulness är en medvetenhet som uppstår när vi är uppmärksamma avsiktligt, i nuet, och utan dömande på saker och ting som de är.” En mening som låter bra utan närmare analys, men det är när den ska appliceras på verkligheten som det börjar bli rörigt. Som med så många andra ”labels” eller namnförsedda ”rörelser” så finns det som vanligt lika många tolkningar som människor, och beroende på situationens natur kan innebörden bli bra, eller helt uppåt väggarna.
Vem behöver mindfulness? Ofta predikas det av människor som kraschat och behövt stanna upp, hitta sig själva följa sitt hjärta. Bra det! Bättre finns inte. Men din lycka är inte min lycka, och likväl som jag behöver min ro behöver jag min aggression. Jag tror på ilska, jag tror på frustration, jag tror på energiexplosioner. För mig är de inte tecken på att jag är kuvad eller sönderstressad – för mig är de raketbränsle mot något positivt. När det hänt är det dock inte ovanligt att dessa mindfulness-soldater tagit sig rätten att likt Jehovapredikare ta sig ann mig med ett ansiktsuttryck som visar att de är de upplysta som vet mer, uppmanat mig att ”välja glädjen” och ”leva i nuet” och tydligen är inte min karta dit ritad på samma sätt som deras. Och det är här de gör en tankevurpa.
Inre frid uppnås – enligt mig – genom att känna mig själv, veta var jag står, vad som känns rätt för mig personligen och i relation till andra människor och sammanhang. Det innebär aldrig någonsin att finna sig. Att köpa läget, att acceptera förutsättningar som applicerats på mig av någon annan. Valet är alltid mitt – och mina reaktioner är alltid mina. Trivs jag inte är det således upp till mig att söka förändringen. Livet är för kort för att foga sig. Däremot innebär vägen till egenkännedom att ta hänsyn till andra, ta upp andras intresse i min påverkanssfär, göra andra personers sak till min sak – som en deg som tar ny form av vatten, mjöl, olja och jäst. Lägga allt till min skål och ha tålamod att låta det jäsa till det bröd jag vill njuta av. Utvärdera nya kryddor och ingredienser, alltid ifrågasätta och vara öppen för att omvärdera.
För den oinsatte handlar styrketräning om muskelbygge och narcissism. Den vanliga uppfattningen är gärna att yoga är synonymt med en högre närvaro där tid och rum blir ett. Det ultimata antistresstillståndet. En ny klient som sedan en tid levt med depression berättade att hennes psykolog ordinerat träning till henne – dock ”inte styrketräning eftersom det inte frisätter endorfiner”. Jag förutsätter att den människan aldrig kört ett riktigt styrketräningspass och med tanke på hur snabb hen är att uttala sig om saker hen uppenbarligen inte har en aning om skulle det i sig få mig att byta psykolog. Återigen ett försök att stöpa min klient efter en mall. Yoga får mig personligen att klättra på väggarna, precis som doftljus, panflöjter och annan påtvingad ”avkoppling”. Löpning som belastning är rent förkastlig för min klient med det ytterligare fakta att hon just genomgått en förlossning för mindre än 3 månader sedan, och de besvär hon kan dra på sig innan bäcken- och bålmuskulaturen är stärkt kommer om något förstärka hennes depression av de smärtor hon kan ådra sig. Som alltid behöver vi ta det lugnt, känna oss själva – mentalt som kroppsligt – och bygga från grunden. Lära oss funktion och verkan. Och sen utvärdera.
En annan klient som började träna för mig för drygt ett år sedan skrev i sitt första brev att hon visste hur hon skulle reagera med träningen: Hon skulle köra i tre veckor för att sen tappa intresset och lägga ner. ”Jag är sån” sa hon, ”det var bara att acceptera”. Därför köpte hon bara en månads coachning. Men efter de tre veckorna var hon inte riktigt färdig än, så vi förlängde lite till. Och sen igen. Nu är hon en av mina allra mest engagerade klienter och jag älskar hennes resa. Hon är ingen duvunge, inte i livet och inte på gymmet. The sky is the limit men i ett ändlöst universum finns ingen bortre gräns. Hon tar ny mark och ber inte om ursäkt. Dock backar hon där hon inte känner sig redo att vara ännu, vänder där hon inte hittade sin plats. Än.
Treveckorstränerskan in action.
För det handlar inte om att finna sig till rätta överallt. Det handlar inte om att passa in i alla situationer. Det handlar om att finnas i sig själv och veta vad som är jag, vad som gör att jag har med mig min känsla av hemma där jag väljer att vara. Hon och jag har haft många diskussioner om mindfulness, och det var hon som öppnade upp för min nyvunna acceptans för innebörden att faktiskt finnas och bara vara: Det är ju det vi gör på gymmet. Är. I vår egen verklighet, med våra egna kroppar, i vår egen form av meditation. Där vi känner oss själva utan en enda tanke på något annat än kedjan av muskler som tillsammans aktiveras för att ta oss till nya nivåer av självinsikt. Den som gått in på ett gym med av ilska krampande trapezius och gått därifrån en timme senare med sänkta axlar och bröstkorgen fri vet vad jag talar om. En känsla jag önskar att alla psykologer och mindfulnesspredikare får uppleva en dag.
Den här bilden skickade treveckorstränerskan till mig för några veckor sedan när hon med all rätt börjat bli kaxig för sin rygg. Jag skrattade när jag såg att hon gick runt och promotade det uttryck vi båda känt oss så obekväma i. Lustigt nog hade hon inte sett det själv (förblindad av utvecklingen på sin rygg gissar jag – helt rätt fokus ;)) och det var på hennes förslag som vi bestämde oss för att ta bort mellanordet – Drop Mindfullness. Du behöver ingen paketering med rubrik för att känna dig själv.
Kommentarer