Just nu: Sjukt ynklig och sliten. Har knappt fått i mig föda på några dagar, ont i ryggen och var fegrig och hade frossa igår. Så ja, jag känner mig rätt sliten. Orkar inte röra en fena idag, det är kämp att bara ta sig till kylen och fylla på colan. Nu tänker jag chilla lite med allt som har med måsten att göra. Jag glömmer lätt att trots att jag idrottat hela mitt liv och tränat mycket så är det faktiskt sedan augusti förra året som jag satte igång med styrketräningen på det här sättet. Jag tror att jag är världens superman och ignorerar att jag konatsnt har ont någonstans. Nu menar jag inte att det är farligt att träna mycket på något sätt, men för min del så är ribban satt liiite för högt och mina krav på mig själv kunde inte vara större just nu. Trots att jag känt att jag ska träna enbart när jag vill så har jag inte gjort det ändå. Jag har ett upplägg som ska följas och med det försvinner ALL min motivation till träningen. Självklart bör man ha ett upplägg för att ha struktur osv men det har jag ju ändå. I vintras när jag fokuserade på chinsen och dipsen och lät allt annat komma på känsla fick jag bra resultat, motivationen var på topp och jag kände mig pigg och glad. Nu är det förändrat. Träningen är faktiskt inte mitt liv, som många av er säkert tror och som det är för många i den här branschen. Träningen för mig är ett intresse och en hobby. Jag BRINNER för att träna andra människor och att utveckla både mig själv och kunder, men det är inte min identitet. Nu driver jag en träningsblogg och självklart är träningen en STOR del av mitt liv och jag tycker att den här ”nya” världen är fantastisk på många sätt.
Däremot har jag många andra intressen också som behöver tillgodoses för att jag ska vara jag och på senaste har de inte fått så mycket utrymme. Jag älskar mode. DET är min grej. Jag kan det och styling tex är en av mina favoritsysselsättningar. Skor. Fint läder. Och så vidare. Jag älskar att träffa människor och att vara ute och att fotografera. Hur fan hinner man med allt man gillar??
Anyway, slutsatsen är i detta ynkliga och analyserande läge att jag vill känna passion tll träningen och just nu, idag, kommer jag först träna nästa pass när jag verkligen vill. Inte när jag borde och måste. Jag är inte ett fan av att ”lyssna på min kropp” och ”känna efter” för att det är ofta så mycket bullshit i de uttrycken, jag hör dem hela tiden. Det är ofta ursäkter som kanske just du använder för att inte träna eller kämpa mot målen du har. Jag rekommenderar nästan aldrig att ”lyssna på kroppen” för att det kommer göra att man knappt tränar alls, eller hur? Det gör fan ont att träna, det gör ont mentalt, fysiskt, innan och efter och det som är viktigt är att veta vilken känsla som är vad. T.ex efter många år av handbollsspelande vet jag direkt om en smärta är en okej eller farlig smärta. Smärttröskeln hos mig är hög och när jag gnäller över något så är det verkligen inte bra. Har man tydliga mål tex gå ner i vikt, komma i form till någon tävling så är det bara att bita i. Inga ursäkter i världen kommer hjälpa dig att nå dina mål. Nu tog PT´n över ett tag.
Tillbaka till mig. Det här innebär inte att jag kommer sluta träna, för det är inte det det handlar om. Mina tävlingsplaner är lika starka som alltid och just därför behöver jag hitta tillbaka till passionen. Lite vila först för ryggen och hjärnan så blir det bara fint 🙂 Det som faktiskt känns viktigast just nu det är att jag börar ta hand om mig ordentligt. Äta bra mat, grönsaker och att få i mig vitaminer. Vilket dumhuvud tränar på som en galning utan de faktorerna högt prioriterade?! Det fungerar ju inte. Jag är ju inte superman, även om jag har ett självförtroende/storhetsvansinne som tror det ibland.
