Snart är jag på hemmaplan igen. Har en obeskrivlig känsla i kroppen. Har grinat till och från hela resan hem. Jag har hört att man ofta lämnar en tävling med en tomhet. Bubblan spricker. Jag sa till Jocke innan jag åkte att jag förmodligen skulle grina på flyget. Tss, klarade mig bara till flygbussen. Konstigt det där. Jag har haft en väldigt tuff höst privat, för att inte tala om de två senaste veckorna, inte alls de förutsättningar man bör ha när man gör en tävlingssatsning och jag har på något sätt aldrig trott att jag skulle fullfölja.
Därför när jag sitter här ensam för första gången på flera dagar och hinner tänka och känna efter blir jag otroligt stolt över mig själv att jag har gjort det. Att jag dessutom var ”nöjd” med formen , att poseringarna såg ut som jag ville och att jag log och njöt av varenda sekund på scen och kände mig som en jäkla hjälte (bara att kliva i en sån bikini och bli målad gör alla till hjältar) är en stor bonus och gör mig ännu mer stolt. Det var liksom ett tag sedan jag kände mig så här stolt över mig själv. Överväldigad tror jag.
