Tänk att det har gått ett år sedan jag ställde upp i min första elitstart på Toughest mini tour och första gången jag kammade hem en vinst i touren. Förra året inför Malmö kom jag som en underdog och tyckte jag var helt okej på hinder och ville se hur bra jag kunde bli på hinderbanelöpning. Jag hade löptränat i ett år och fick snabba resultat men inte i närheten av någon som löptränat i många år. Jag var ostrukturerad, spontan och hade ett enormt självförtroende. Ett självförtroende som tog mig långt.

Ett helt år har gått och det är samma Karin som står på startlinjen fast i år med mer erfarenhet och struktur men med samma självförtroende. I år var jag ingen underdog, i år var jag den som de andra tjejerna ville slå.

Det var en varm dag i lördags, något som jag inte reflekterade över innan loppet men blev starkt påmind om under. Det var ett ruskigt starkt startfält med många stora namn, som alla skulle fightas om platsen på pallen. (Jag ber om ursäkt redan nu om jag skriver fel på placeringar vid olika hinder, jag får minnesluckor från loppen :D)

Jag var lugn, fokuserad och lite nervös vid starten och snabbt är vi igång. 200 meter in i loppet så skulle vi bära sandsäckar och redan nu är det kaos, alla kommer dit samtidigt och kastar sig på säckarna. Jag är ut på en ca 7e plats och vi bråkar om platsen att springa på.

Nu kommer det en sträcka med löpning och höbalar, incline-wall och step-up hinder. 4-5 tjejer sticker tidigt och tar täten, jag försöker behålla lugnet och inte stressa mig fram i täten. Pulsen är hög och adrenalinet sprutar, tillsammans med ett långsamt stigande håll som kryper in och stryper min andning, FAN! ”Tänk bort det Karin, det är för tidigt med håll”. Vi kommer in i eventområdet och kommer fram till Swing-walken, jag tar fastlanen snabbt och jag är ut som tvåa-trea.

Nu kommer det mycket löpning på platt backe och jag försöker att ta ner andningen för att inte hållen ska eskalera. Irish-table och sedan löpning igen, Anna drygar ut ledningen då kommer vi fram till monkey-bar och jag tar flying-monkey-bar, börjar gunga och till vänster om mig kommer Julie från Team Santander hoppandes direkt till andra stången. Jag håller mig lugn och fortsätter i mitt tempo, plingar i klockan först av tjejerna och jag är nu i ledningen. Traverse-vägg, pull-a-stone och välta däck möter vi de första 4km, jag är inte helt säker på vilken ordning och placeringarna mixas mellan mig, Julie, Anna och Jennifer. Jag är först ur välta-däck hindret och springer mot ringarna och fastlane, jag passar på att vila och andas. Jag gör allt jag kan för att få bort hållen och fokuserar endast på mig själv, jag har ingen aning om hur nära de andra tjejerna är.

Nu väntar 2km sandlöpning och jag tuggar mig framåt. Vid ett parti i sanden så är det något som inte känns rätt och jag tittar ner till vänster om mig. Då kommer Anna och Julie springandes längs vattnet på den hårda sanden medan jag kämpar mig fram uppe på de mjuka sanddynorna, FAN! Jag inser att jag sprungit i den mjuka sanden i kanske en hel minut i onödan och de springer om mig strax därefter. Hållen greppar tag om min diafragma med ett krampaktigt tag och jag tvingas att sakta ner ännu mer. Vi kommer upp på en brygga och bulgarian-bag-carry, jag möter Anna som har ledningen, jag tvingas gå i starten för att få ner andningen och tvinga bort hållen. Frustrationen är riktigt stor nu men jag tvingar mig själv att fortsätta hålla så högt tempo jag klarar. Nu ligger jag fyra bakom Anna, Jennifer och Julie och de drygar ut ledningen till mig, då kommer jag fram till mudland. Någonting händer i kroppen och jag piggnar till. Fastlane i platinumriggen går utan problem, hållen är borta och jag ser tjejerna framför mig, ”nu börjar jakten” som Per sa.

Ropeclimben går snabbt, nu har jag endast Jennifer och Anna framför mig och vi springer mot spinning-wheels, den går fort för oss alla. Nu är nästa hinder Dragons back och jag ser Jennifer sliter och Anna är på mitten av hindret. Jag tar ett andetag innan jag satsar mot första delen av hindret som är i vattnet, kommer upp på första försöket. Jag tar det lugnt på första hoppet då hindret var halt, sedan var jag igång och jag är nästan ikapp Anna. Då är jag trött och Anna springer ifrån mig igen och tar en 50 meters ledning. Inför sliden ökar jag farten och tar in många meter på Anna igen. Väl i vattnet ska vi simma runt en boj och jag väljer den som är närmst och jag är nu förbi Anna. Nu är hornen framme och jag känner varken trötthet, håll eller frustration, nu är det bara vinst som gäller. Jag ökar farten i löpningen mot nästsista hindret, pegwalken och löper sedan in på eventområdet och rampen. Jag bestämde mig.

Det var en fruktansvärt go vinst men jag är inte helt nöjd med hela loppet, jag vet att jag kan bättre. Jag led under loppet och förstod inte hur jag skulle klara det och ändå tar mig samman och kammar hem det. Det gör mig självsäker inför nästa lopp då jag lärt mig min läxa och tänker inte springa med håll. Då kommer jag kunna använda min fulla kapacitet i löpningen och fajtas även i den biten av tävlandet. I lördags vann jag mycket tid på hindren och förlorade mycket på löpningen, det tänker jag inte göra på Toughest i Stockholm. Då kommer jag vinna tid på bägge två.

Efter Toughest-finalen och VM förra året var jag helt slut. Jag hade under tiden som jag tävlade skrivit min c-uppsats, gått på annan undervisning och jobbat samtidigt. På alla håll krävdes det ett mentalt fokus, målmedvetenhet och driv från min sida där jag på alla plan skulle prestera mitt bästa. Detta är vanligtvis min styrka men det blev tillslut för mycket, jag klarade mig hela vägen in i mål på tävlingsfronten men skolan blev lidande. Skolan som jag investerat så mycket tid, pengar och energi på, hamnade längst ner på prioritetlistan. När jag väl var klar med tävlandet för säsongen och adrenalinet hade lagt sig så tyckte jag inte att det var värt det. Saker hände under tävlingssäsongen som gjorde att jag tappade suget, jag behövde en paus och sortera ut mina prioriteringar. Jag kände direkt att jag inte ville tävla på ett tag (som säkert många känner när säsongen är slut), men jag ville ändå förbereda mig för dagen då jag ville göra det igen och istället fokusera på det jag älskar mest med att tävla, träningen.

Datumet på min slutexamination är den 26 april 2016, 4 dagar efter Toughest i London. Jag bestämde mig redan i december att jag inte kommer springa den, jag lovade mig själv att inte låta tävlandet gå ut över det sista jag gör i skolan. Då upptäckte jag att Tough Viking har sin tävling i Slottskogen, Göteborg, samma dag och jag bestämde att jag kan springa den istället om jag verkligen känner mig redo.

Efter månader med plugg, träning, tid med Oscar och Dante så börjar frustrationen att suddas ut och energin komma tillbaka. Acceptansen och stoltheten över säsongen 2015 har infunnit sig och jag har nästan glömt att jag inte ville tävla 2016.

Jag har lagt mycket av min träning utomhus och tillsammans med vänner. Kroppen har svarat bra på träningen, löphastighet ökar stadigt tillsammans med min styrka och tekniken på hinder blir smidigare hela tiden. Säsongsstarten närmar sig och jag är så otroligt taggad igen, jag är hungrig och trygg i min kapacitet på ett helt annat sätt än förra året.

Idag är jag stark.

Då var säsongen igång och det kunde inte ha startat bättre, men det var inte en helt enkel väg dit.

Som många vet så gick jag inte ut med att jag skulle springa Bootcamp tävlingen förrän kvällen innan och det var endast några timmar innan som jag bestämt mig. Jag tvekade länge om jag skulle springa loppet eller inte. Jag ville verkligen från början då det var en av de roligaste tävlingarna jag sprang förra året. I fjol gjorde jag fystester dagen innan loppet och kände mig inte superfräsch i kroppen, i år ville jag ta revansch, på hemmaplan. MEN jag har haft en visdomstand som har krånglat sedan augusti som stundtals gjort att jag inte kunnat jobba, plugga eller träna. I onsdags tog jag bort den och visste inte hur jag skulle må efter så jag vågade inte boka tävlingen. Onsdagen och torsdagen var jag golvad, låg på soffan, drack nyponsoppa och tyckte synd om mig själv. Fredagen var det dags att gå till skolan, mådde skit på morgonen och bestämde mig för att inte springa loppet. Dagen gick och vid lunch kände jag mig riktigt fräsch och jag bestämde mig ganska snabbt att ”ett lugnt lopp kan jag ju alltid köra”.

Lördag morgon kommer och jag vaknar med blodsmak i munnen, bokstavligen, som håller i sig hela dagen. Jag känner mig fräsch i kroppen, benen känns pigga, nu har jag fått rejäl vila och pulsen sticker inte iväg på uppvärmningen. ”Det blir nog ett snabbt lopp idag” tänker jag för mig själv.

Starten går och jag sticker iväg med min sandsäck först med de andra tjejerna precis bakom, upp för en backe, vi rundar ett staket, springer ner igen, lämnar ifrån oss säcken och springer upp för backen igen. Uppe på toppen hör jag tjejerna flåsar bakom mig och jag tänker ”så flåsig är inte jag, det här har jag” och ökar takten. Vi tar oss igenom första kilometerna med näthinder, traverse rep, över-under och många fler hinder.

Jag utökar min ledning mot den andra tjejen och jag kommer fram till rampen, den ser liten ut, jag joggar fram till rampen och sätter fart alldeles för sent. ”När ska du lära dig att inte underskatta den där j*kla rampen”. Sara Trolte kommer fram till rampen, försöker, missar. Jag andas och sätter fart mot rampen, hoppar upp med bägge händerna och når stången. ”Skönt”. Jag tar mig nedför rampen och påbörjar nästa hinder då hör jag publiken ropar, någon klarade rampen, Isabelle Englund på första försöket.

Isabelle är nu ca 15 sekunder bakom mig och jag sätter fart genom hindren, ut i havet och till det berömda kryphindret. Vi kröp ute i sanden i över 100 meter och jag försöker hålla ett jämnt, högt tempo. Jag utökar ledningen. Hindren fortsätter att ligga tätt, containrar som man ska klättra upp på och i vatten, klättra över däck och många fler. Då kommer det ett parti med löpning och jag inser hur sjukt mycket starkare jag har blivit. Jag vilar inte på löpningen längre, jag springer, ler lite för mig själv och ökar lite till. Hindren fortsätter att dyka upp och jag älskar det, vänner och familj springer med mig och hejar. Jag hör Camilo heja och jag tänker ”springer inte han sitt lopp nu!?”, jo det gjorde han men han pausade lite för att heja på mig

Det är helt omöjligt för mig att beskriva vartenda hinder på banan, då det var 100st på 5km. Som oftast när jag springer ett bra lopp så är det färre saker jag minns, färre saker som jag hakar upp mig på och spelar upp i repeat. Jag minns känslan av att ”det här gjorde jag bra” och tar med mig det. I lördags så var det känslan av att springa på hemmaplan med vänner och familj som hejar på en, som jag tar med mig. Den underbara gemenskapen i sporten, vi krigar på loppet men kramas efter. 

Jag vill ge en stor eloge till Military fitness för en grymt bra arrangerad tävling i år igen. Maxat med hinder, mjölksyra och lera. Bra markerat, tydliga direktiv och pepp från funktionärerna. Riktigt kul med krav på att klara alla hinder för att få en placering. Man behövde inte stressa med att ta beslut att antingen testa hindret igen eller ta en straffrunda, du skulle bara klara hindret, riktigt kul.

I fjol sedan sprang jag Tough Viking i Göteborg, då tog jag det smarta beslutet att dyka med huvudet först ner i en isvak. Jag fick sy sex stygn och en vecka senare sprang jag hem vinsten i Toughest i Malmö med stygnen i håret. Ett år senare vinner jag Bootcamp challenge med tre stygn i munnen, det gick dock inte lika bra detta året, när adrenalinet lagt sig och jag kommer hem så upptäcker jag att stygnen i munnen har släppt.

MEN, formchecken är gjord, kroppen är pigg och jag är laddad för säsongen

Helgen är över och jag kan inget annat än vara glad och lycklig.

Ni som inte lyckats få ut någon information om hur det gick på Ninja warrior, har jag svarat att jag är nöjd med helgen, samt att jag stannade hela helgen. Tanken var inte att lura någon utan det är precis så jag kände.

Före inspelningarna var jag väldigt lugn och tyckte att det bara skulle bli kul att få testa hinderbanan. Samma dag blev jag jättenervös som vanligt. Vi var på plats 06.45 och jag skulle ut relativt tidigt. Min första gång på en tv-inspelning och det hela kändes lite märkligt. Allting gick så fort men långsamt och det var inte min tur förrän klockan blev 12.

När vi kommer till Karlbergs slott är banan uppbyggd och jag ser att det är en bana för mig; många rep, nät, bars och såklart rampen. Jag blir supertaggad och ser verkligen fram emot att köra. 4 timmar senare kommer en hungerdip och nervositeten kastar sig över mig. För nervös för att kunna äta, för hungrig för att omvandla nervositeten till adrenalin. Svårt att bedöma hur långt det är kvar tills det är dags att köra, kastar i mig en banan och försöker fokusera på uppgiften. Mitt namn ropas upp och jag känner att nervositeten dämpas lite, men kicken/adrenalinet kommer inte. Jag springer ut på ”5-steps” lugnt och metodiskt. Går upp på plattån och tar tag i ”gardinen”, tittar fram mot repet och tänker ”shit, shit, shit vad ska jag göra nu?”. ”Fart är nog bra” jag tar sats men trycker inte ifrån ordentligt, glider ner mot repet, stoppet kommer och jag släpper gardinen, alldeles för tidigt, min kropp är redan på väg ner mot vattnet innan jag är framme vid repet och jag får inget grepp.

Jag blev inte ens besviken, skratta när jag kom ur vattnet. Jag hade verkligen inga förväntningar på banan, hade ingen aning om hur det skulle gå, hur banan såg ut eller hur jag skulle klara pressen. Jag tränar i vanliga fall för hinderbanelöpning, det innebär mycket träning mot både hinderbana och löpning, men målet har hela tiden varit Toughest och VM, självklart med Ninja i bakhuvudet. Men krutet, energin och planeringen har varit riktad mot hinderbanelöpning, det har också bidragit till att jag inte blev så missnöjd. Dock lite chockad över hur jag åkte ut, kändes lite snopet, något som jag verkligen borde klara, men inte besviken. Jag borde ha laddat bättre, taggat upp mig själv, tagit för mig på ett annat sätt. Jag hade alldeles för lite förväntningar på mig själv så att jag aldrig taggade till, jag förlitade mig på mina styrkor och tänkte att de löser sig. Självförtroendet är det inget fel på, jag trodde helt ärligt att jag skulle klara första banan, men jag var för loj i min inställning.

När jag åkte i vattnet så kom domaren Ali fram till mig och frågade vad jag höll på med!? ”Det där borde du ha klarat” ”Vill du prova igen?”
”Va!? Får jag testa igen!?”
”Inte tävla, men testa!?”
”Äh, JAA!”

Så efter region Göteborg var klara fick jag hoppa in på banan och testa hindret igen och klara det utan problem. Min första tanke var inte, ”va f*n”, utan ”Kul, jag kunde det ju faktiskt”. Det hela slutade med att jag var bantestare resten av dagen och helgen. Alltså att jag fick vara med att testa befintliga och nya hinder varje dag. Inte hur mycket jag ville pga tidschema, kameror, säkerhet osv; men mycket.

Sammanfattat så var det en helg av många skratt, lek, fantastiska människor och fräcka hinder.

Ninja Warrior
Kanal 5,
På bilden: Karin Karlsson.
Fotograf: Johan Halsius/Kanal 5.
Prod. år: 2015

Jag vill passa på att tacka alla som gör allt jag sysslar med möjligt. Det finns inte en chans i världen att det skulle gå ihop utan er.
Idag studerar jag på heltid, tidigare var det mycket på distans men inte så mycket längre. Allt jag gör idag är saker jag brinner för och älskar, men inget av det är något jag kan gå runt på.
Att läsa till Osteopat är ett mina bästa beslut jag tagit, men även inneburit en enorm utmaning. Det är ett yrke utan legitimation och gör därmed att utbildningen inte stöttas av CSN samt att det kostar att gå utbildningen. Jag har bekostat hela utbildningen helt själv men det hade aldrig gått utan Oscar som får ta stora delar av våra gemensamma kostnader, som också varit student fram tills för två veckor sedan, 4 år totalt. Inte nog med det så är han engagerad i allt jag gör. Oscar, du vet precis vad jag går för och har trott på mig hela vägen, mer än jag själv har gjort. Du har slipat min teknik, använt din otroliga analytiska förmåga för att jag ska förbättra mig och pushat mig i träningen då jag tvivlat på min kapacitet. Du har sprungit med mig på tävlingar när jag velat bryta och istället påmint mig om varför jag är där och fått mig att le. Du har ALDRIG gett mig dåligt samvete för att jag inte alltid hunnit hem till middagen (det har jag löst bra själv) och du gör allt med så mycket kärlek.
Jag har två föräldrar som hjälper mig med allt mellan himmel och jord och har alltid ställt upp med det dem kunnat, lite till och en massa kärlek. En storebror som alltid stöttat mig och pushat mig framåt, ja, han är en stor idol och den som gett mig mycket skinn på näsan. Hinderbana är en enkel match i förhållande till allt du dragit med mig på.

Varför så sentimental!? Jag hade inte varit där jag är idag utan er. Jag är student på heltid, jobbar 2-4 dagar i veckan för att kunna gå runt samt att jag trilla in på en elitidrott. Då många kanske hade tyckt att nu räcker det väl ändå, så har ni gjort tvärtom, ”vi löser detta”. Ni har trott på mig sedan dag ett, åkt genom Sverige, Danmark och Norge för att se mig tävla, hjälpt mig med boende och resekostnader.
OCRKarin hade aldrig funnits om det inte var för er.

TACK
Camilo: Coach, lekledare och framförallt vän som är med mig på alla tävlingar, tränar ihop och planerar. Du såg mig, trodde på mig från oktober 2014 och valde att satsa på just mig. Jag är tacksam för det och för att du är en fin vän
Aktirun/Magnus: Ett år tog det innan jag kom i väg på första löpträningen i maj 2014. ”Jag skulle bara börja springa först”. Efter att ha sprungit Borås action run förra året så fanns det inga fler ursäkter, jag skulle bli bra på att springa. Varje tisdag har du stått där och haft teknik och intervallträning. Utan dina träningar hade jag aldrig kommit igång, hade jag aldrig gått från att precis ta mig runt 5km till att inse att jag faktiskt var rätt så bra på att springa. Aktirun var den löpträning jag hade i bagaget när jag vann Superior race i Göteborg, Urban Attack i Manchester, Tough Viking i Göteborg, Toughest i Malmö och Umeå. Tack för att du spridit din glädje och engagemang för löpningen när jag behövde den som mest.
Lena: Jag har fram till maj tränat i en gemensam löpgrupp och planerat min träning helt ensam, det har ju onekligen gått bra men jag slutade att utvecklas i löpningen. Du dök upp som en räddare i nöden. Med ditt fantastiska engagemang, positivitet och kunskap satte du eld i baken på mig. Du analyserade mig, såg mina svagheter och styrkor. Började att justera, men inte för mycket, förändring ska ske över tid. Du satte ett schema som jag följde under sommaren, ett schema som passade för mig, inte vad som skulle vara absolut det nödvändigaste för att bli bäst, utan det som var genomförbart efter mina förutsättningar. DU minskade min miltid med 5 minuter på tre månader!!!. Ja, det var jag som sprang men du har gjort det möjligt och det är jag så jäkla tacksam för. Du har lagt en bas i mitt schema men låtit mig göra min grej och ha kul med träningen med samtidiga magiska resultat. TACK
Åsa: Du ser till så att min kropp och själ är i vältrim inför varje tävling. Hur hade jag överlevt 4 år som student utan dig? Du står ut med mitt tjöt, min träning, toppar och bottnar.
Mathias Borg: Fan vad bra du är!! Du är en fantastisk snäll och ödmjuk person som jag har fått dela det här galna äventyr med. Vi har krigat på varsin sida om våra grupper och hade inte velat göra det med någon annan. Jag har ditt pepp med mig: KÖÖÖÖÖÖÖÖRRR!
Oscar Pedersen: Du har hängt med mig i ur och skur på löpträningar hela året, fått mig att kliva i skorna när jag kanske själv inte hade gjort de. Hjälpt mig att leka ännu mer med träningen: klättra, gymnastik och slackline.
MIT tough team vänner: Ni vet precis vilka ni är. Ni har peppat, trott, hejat på mig varenda tävling. Hjälpt mig med uppvärmningar, slita av mig kläderna efter loppen :D:D:D. Lyft mig mellan tävlingar och få mig att tro på mig själv, hjälp mig ta tag i saker jag annars inte skulle göra. Ni är där med er positiva energi och välkomnande armar.
Sen har vi mina underbara vänner som står med öppna armar när jag behövt en soffa att sova på. Ida, Marcus, Julia och Eric. Tack.

Tack
OCR Ninja center Göteborg: VM i USA, here I come!!
Colourwear för att ni ser till så att jag alltid har snygga kläder på mig.
Icebug för era grymma skor.
2xu för alla träningskläder på tävlingar.
MMSports för all hjälp med mat, tillskott, proteinpulver. När tiden inte räckt till och nervositeten kickat in så är det ovärderligt att ha era produkter nära till hands.
Toughestrace för att ni levererar grymma lopp

Självklart ett stort tack till alla som tror på mig

Med blåslagna smalben och en högerbiceps som pulserar rullar jag mig ur sängen på söndag morgon. Drar sömndrucken på mig mina kompressionstight, ser att jag har blåmärken på bägge insida lår, ”det var en första”, måste vara ”Weavern”. Varje morgon inför race gör jag mina flätor i håret, inte denna morgon, jag drar på mig mössan och går ner till frukosten.

Om lördag morgon kändes kall så var det inget jämfört med söndag. Minusgraderna hänger i luften och det är trötta, slitna men glada löpare som gör sig klara på Kings Domain område. Pga kylan skjuts starten upp och vattenhinder tas bort, för vissa.

Årets teamtävling gick ut på följande. Tre personer skapar ett lag; tjejer eller tre killar, jag, Siri och Linnea. En ska vara ”löpare”, en ”stark” och en ”teknisk”. Det här var det enda vi fick veta innan racedagen. Jag och Siri diskuterar innan vem som ska ta teknik och vem som ska ta styrka. Blev ett ganska så självklart beslut då Siri är mer uthållig och snäppet bättre på tekniska hinder och jag lite starkare och uthålligare på tunga hinder. Som jag skrivit många gånger förut så har jag och Siri väldigt lika kvalitéer, men nu handlar det om en stafett där vi kan komplettera de få sekunder som ofta skiljer oss åt. Linnea är helt klart den bästa löparen av oss och tar den delen.

Linnea är först ut och springer ca 2,5-3 km terränglöpning med en del naturhinder och mindre tekniska hinder. Jag står och väntar på henne vid första bytet, vet att det är sjukt duktiga löpare som springer och vet inte riktigt hur Linnea kommer placera sig. Första tjejen kommer, Lindsay som vann dagen innan och 5 sekunder senare en sydafrikanska, ytterligare 10 sekunder senare så kommer hon. Sjukt glad och taggad att vi redan ligger trea. Jag tar emot chippet som ska runt handleden, tar upp en ”Wreck bag” och knallar upp för exakt samma branta backe som dagen innan. ”400 meter Karin, kör nu” tänker jag för mig själv. Backen är brant och ca 50 meter lång, sydafrikanskan är halvvägs när jag startar. Väl uppe för backen börjar jag springa med säcken och det tar inte lång tid innan jag springer förbi sydafrikanskan. Över-under, höga steg och igenom leran och färdig som tvåa byter jag av till Linnea igen som först får ta ett tekniskt hinder som hon är snabb igenom.

Ca 2km senare är det Siris tur, jag har gått bort till nästa bytesplats. Siri startar som trea, kommer ut som tvåa efter en intensiv sträcka av hinder och brant stigande löpning. HInder som Destroyer, Dragons back, Monkey bar, net climb, platinum rig och rope traverse. Vi är nu ca 1,5 minut efter kanadensarna när jag byter av Siri. Min andra sträcka startar med en stor hink, bucket-carry, på 25 kilo som ska bäras 100 meter fram och 100 meter tillbaka, på platt mark. Jag lägger den först på en axel och sedan bakom nacken och springer. När jag är färdig är pulsen i taket och benen sega. Jag löper upp för en bäck utan vatten, alltså ojämnt underlag, 500 meter. Repklättring och löpning på väldigt ojämnt underlag igen. Dra i ett rep som går över en balk och i andra änden är det en tung säck, släpp ner och löpning igen. Efter totalt kanske 2km så kommer stigningen, samma stigning som var i slutet på banan dagen innan. En stigning som är så brant att de lagt ut rep som hjälp, likadant som dagen innan hittar jag ett tempo som jag håller metodiskt upp för backen. Sätter fart på benen så fort jag är uppe, så fort det går i alla fall. Jag rättar till chippet som inte sitter så bra, snubblar på en gren, lägger mig på utsida lår, kommer upp i nästa steg och fortsätter springa. Just den rörelsen har jag gjort i fotbollen x-antal gånger och känner direkt igen smärtan på låret och ler lite för mig själv.

Ner för sliden igen och jag håller upp höger handen för att inte riskera att tappa chippet. Tar mig igenom vattnet och kryper igenom ett rör. Där möter Siri och Linnea upp mig och vi ska nu tillsammans avsluta banan. Vi ska först över en hög vägg och hade bestämt en strategi innan. Siri ska upp först och kliver upp på Linneas knytna händer, jag sträcker min armar ovanför huvudet så Siri får ett steg till högre upp och hon når kanten. Siri lägger sig på väggen och låser ett ben och en arm på kanten och sträcker sig efter oss. Linnea försöker hoppa upp till Siri, inte enligt plan och jag börja skrika på henne (förlåt Linnea, blev lite övertaggad :D). Hon stannar, knyter sina händer så jag får ett steg upp till Siri hand och hon hjälper mig till kanten. Linnea tar sats och springer upp på väggen till Siris hand, sträcker sig och jag tar hennes andra hand i min. Jag och Siri drar tillsammans Linnea upp till kanten.

Min puls är hög och Siri tar kommandot och styr oss. Sternum check, alla tre tar sig förbi själva utan problem, tip of the spear eller traverse wall som vi kallar den, ska vi nu ta oss över inte längs med. Alla tre är starka och vi klarar oss återigen själva över bägge väggarna. Vi springer alla tre mot incline wall som är hal, men tre återigen starka tjejer klarar det utan problem. Skull valley, nu ska jag få min revanch. Siri klarade hindret utan problem dagen innan och hon skulle därför ta sig förbi det så fort hon kunde för att eventuellt ta emot mig och Linnea. Men idag var jag inte kall och hade inte två timmar och tretton minuter hinderbana i kroppen och hindret gick utan problem.

Nu går Kanadensarna i mål.

Vi samlar oss efter skull valley och springer bredvid varandra upp för rampen, över nätet och med svenska flaggan bakom oss går vi i mål som tvåa på VM sida-vid-sida, äntligen.

När jag var klar med sliden tror jag vi låg tvåa med kanske 1,5 minut, på lagdelen tog vi in många sekunder och jag tror vi kom tvåa med ca 20 sekunder. Vi hade ett grymt samarbete och alla tre; jag, Siri och Linnea är grymma på hinder, vi behövde aldrig vänta på varandra eller hjälpa varandra mer än nödvändigt. Det kändes som ett mäktigt sätt att ta igen på de som låg först, ett mäktigt sätt att avsluta OCRWC, ett mäktiskt sätt att ta hem ett VM silver.

Klockan är 8.20 när tjejerna som ska starta i eliten går in i startfållan. Herrarna startade klockan åtta och är redan i full gång på banan.

Frosten ligger som ett täcke över gräset, det är inte ett moln på himlen och musiken trummar i högtalarna. Det är 2 grader i luften och jag har på mig min jacka in i sista sekunden. Vi får gå ner på ett knä, vi blir peppade, starka och jag känner mig redo. Vi får ställa oss upp igen och startskottet går av.

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt. Jag hade ingen aning innan om hur min kropp svarar på 16km löpning med hinder och 1000 höjdmetrar. Jag har tidigare sprungit längre än 15 kilometer 2 gånger, (dumt att jag inte sprungit mer när jag visste att VM-banan var lång, men men) så jag ville inte gå in i väggen för tidigt. Camilo springer med mig 50 meter i starten med sin alldeles förstora röda Dryrobe (jacka) och skriker ”känn lugnet Karin, känn lugnet”. Jag småler för mig själv för han såg ut som en liten tomte i sin stora röda jacka samtidigt som jag tar åt mig orden.

Första lilla stigningen kommer och jag tar det lugnt, vi löper ca 2 kilometer med några få naturhinder på vägen och vi kommer fram till första monkeybaren, ”YES”. Jag hoppar fram till andra stången och går sedan varannan stång framåt, hoppar ner och hinner ta två steg innan jag blir stoppad. VA!? Dem måste tagit fel person tänker jag. ”You need to touch every bar”. ”WHAAAAT”, helt j*vla vansinnig blev jag, skrek en massa fula ord som jag inte är stolt över samtidigt som jag springer tillbaka. Jag gör hindret snabbt och elden i mitt hjärta är tänt, ”Nää, nu j*vlar”. Jag hör Josip peppar mig, ”lugna dig Karin, kör på, du har det här”. Nästa hinder kommer snabbt där vi ska bära en ”Wreck bag”, en säck på 23kg och vi ska upp, upp, upp. Camilo står vid säckarna och skriker, ”du ligger på 15e plats”. Jag tänker ”det är lugnt” och jag börjar knalla upp för backen där jag går om Maria Welin och Siri Englund. Jag känner inte att jag är trött när jag går upp för backen för jag var fortfarande så förbannad, väl uppe så kommer det. Jag saktar ner och inser att vi ska en bra bit till innan vi är klara; över och under hinder med säcken, utan att släppa den.

Jag tar in några platser på hindret och springer upp till nästa som är en lång stång, ”Savage race pipe” som endast hänger i kedjor så den gungar. Jag tar av mig handskarna för första gången och inser hur kallt det är, efter hindren tar jag med glädje på mig handskarna igen som inte är blöta än. En sydafrikansk tjej springer precis framför mig och jag ser att hon ser lite panikslagen ut så jag frågar hur det går. Då är hon blöt och har fått lera på sina händer som är iskall och kyler ner henne och hon får inte bort den mha kompressionskläderna, lite perspektiv över hur sjukt kallt loppet var.

Kom Weaver nu kanske, kommer inte helt ihåg, i alla fall, ett hinder där du ska stanna uppe i ”luften” och gå över och under ett 15-tal stockar. Sydafrikanen är snabbare än mig, jag får inte alls till någon bra teknik, men tar mig igenom det, grymt tungt hinder. Nu kommer det en del löpning, vi springer i skogen, längs en flod, ”A-hinder”, korsar floden två gånger som är i höfthöjd innan vi är tillbaka på eventområdet. Där möter vi först ”Castle” som är en bred stege på ca 10 meter, the Destroyer, ett högt plank med klättergrepp, dessa går utan problem. Sedan kommer jag fram till OCRWC hemmagjorda ”Dragons back”, ja, samma som på Toughest. När jag springer upp för första så känner jag hur hal stången är, det ligger dagg på den. Det är nu första gången som jag verkligen tvekar på detta hinder pga av min kalla händer och den hala stången. Jag väljer att ”krama om” den med höger armen och greppa den med vänster, det gick ju bra, men min stackars biceps som får ta emot hela min kroppstyngd, smärta.

Några ”över-under hinder” och sedan kommer vi fram till den långa ”monkeybaren” som först lutar nedåt och sedan uppåt. Mina händer är igen så sjukt kalla och daggen ligger på stängerna här också, jag väljer att använda fötterna som en stege och det går relativt smidigt. ”Över-under och rör i vatten”, jag bestämmer mig för att hålla armarna högt för att slippa blöta ner armar och händer, hoppar i vattnet, halkar och doppar hela mig i vad som egentligen var lår-högt vatten, sjukt onödigt. Jaja, tar mig igenom hindret, och nu går det uppför, uppför och ännu mer uppför, vi klättrar över ett nät, balansgång och första sternum checkern.

Sternum checkern är stor och där står en eller två tjejer som har fastnat, jag springer mot den och hoppar, det går bra, men det var långt till den. Springer ner för backen, inser att riggen närmar sig och försöker blåsa mina händer varma. Camilo och pappa hejar på mig. ”Du ligger nia” skriker Camilo. I riggen är det tre tjejer, en som ramlar ner och två som är i den, jag är först ur den, ”jag börjar gilla den här banan mer och mer ;)”. Därefter löper vi längs med en bäck, över-under i vatten, där man måste i stort sett gå ner med hela huvudet. Vi springer upp för en massa backar, här kommer en utav de tidigare tjejerna och springer om mig. Vi kommer fram till rigg nummer 2, jag går om henne, Rose tror jag hon hette, för alla killar vi sprang om hejade på henne. Löpning och hon springer om mig igen. Vi springer ner för en väldigt teknisk svår backe och jag kommer ikapp henne, vi springer upp och ner bland stockar och grenar, jag ramlar men är snabbt uppe. Uppför igen och hon drar ifrån.

Vi kommer fram till bucket carry, där vi ska bära en kanske 25 kilo tung spann, jag går om Rose igen. Vi löper ner för en JÄTTE brant backe, vi tvingas sikta på träd som bromsar farten för oss och jag börjar skratta, ”det är helt sjukt det här” tänker jag. Var det repklättring här kanske, ut i vatten som i Köpenhamn innan vi kunde börja klättra. Vi går upp igen, under trådar där vi tvingas krypa upp för berget och hela vägen ner igen under trådar. Sedan går det upp hela vägen IGEN under ett nät så vi tvingas gå på alla fyra, här är jag stark och går förbi Rose som varit en riktigt stark löpare hela vägen, men mina ben är starkare. Sedan springer vi ner i en dal till och på ojämn mark, då släpper Rose mig, ”har jag precis sprungit ifrån en löpare!?” tänker jag. Vi kommer fram till tre höga väggar, på den andra är det en tjej som sliter, jag går förbi henne, jag tar mycket tid på henne. Men snart hör jag henne igen, j*klar vad snabb hon är, jag måste öka. Vi kommer fram till ett hinder där vi ska dra i ett rep som ligger över en balk och andra änden är det en säck som du ska dra upp, jag lägger hela min vikt bakåt och åker i backen. Det var inte en tung säck, ett drag till så var den uppe. Visade sig att det var en säck som vägde 23 kg, jag trodde det skulle vara som på Toughest Göteborg, 40kg. Jag drar ifrån lite, men sakta hör jag henne närma sig igen, då kommer vi till rope-crossing. Där står vi på en stålvajer och har en ovanför huvudet som vi kan hålla i, jag drar ifrån igen och nu ser jag henne inte mer. Vi kommer fram till polish-traverse, en 20cm hal stock som vi ska ta oss över på längden, löpning. Rope-traverse, jag väljer att ligga ovanpå istället för under för att spara energi. Nu är händerna riktigt kalla och jag blåser i dem. Jag ligger nu fyra och är ensam sedan några kilometer, eventområdet närmar sig och jag hör att dem skriker ut att första tjejen har gått i mål, jag har ingen varken framför eller bakom mig. Energin är slut sedan länge, händerna är stela som pinnar men jag inser att målet är nära.

En superbrant backe närmar sig och jag hör Camilo och pappa, det är sista backen innan sliden och eventområdet. Det är så brant att de har lagt ut rep som man får ta hjälp av för att komma upp, jag hittar ett jämnt tempo som jag håller, pappa hejar på mig hela vägen upp och jag är spyfärdig när jag kommer upp. Jag minns inte vilka hinder som skulle komma efter sliden och försöker bestämma mig om handskarna ska vara på. Försöker fråga pappa men får inte ur mig något vettigt. Sätter mig i sliden, styr med händerna så att jag inte börjar snurra. Den var ingenting jämfört med den i Oslo, desto smutsigare vatten dock I vattnet är det många som skriker mitt namn. High-wall med rep, efter Camilo möter upp mig och skriker att trean är trött och kämpar, öka!! Det sista nu Karin, tänker jag. Sternum-check, traverse-wall med hängande repstumpar, greppet funkar precis, jag tar varje rep för att inte behöva göra om samma sak som på monkeybaren. Springer upp på incline-wall, klarar det utan problem och jag ser trean på hindret framför mig, Skull-valley.

Det hindret provade jag dagen innan och kände mig säker. Jag tar mig igenom förstadelen med klättergrepp (skallar) sidleds, kryper under ett nät och upp framför det, trean är två meter framför mig. Jag tar tag i första av två hängande rep framför mig , är igenom den delen samtidigt som trean är färdig med hela hindret. Sista hindret efter skull-valley är en ramp som jag vet att jag är snabb över, jag kan fortfarande ta henne. Jag tar tag i sista delen som är ett hängande nät, stressar, glömmer tekniken, händerna ger upp och jag tappar. Jag hade behövt vila några sekunder inför sista delen men jag chansade för att ha kunna ta trean. Det var värt försöket för att kunna ta en pallplats, men mina händer var alldeles för kalla, jag hade inga reserver kvar och pumpet i underarmarna var ett faktum. Adrenalinet pumpar i kroppen och jag springer runt snabbt i ren panik för att nu inte förlora min fjärde plats. Tar mig igenom utan problem till samma ställe, vilar 10 sekunder, kör igen, tappar. Shit, shit, shit, shit, vad händer!? Mina underarmar är stenhårda, adrenalinet fortsätter att pumpa. Jag springer runt igen, gör exakt samma sak en gång till. Fula ord kommer ur mig här, ber om ursäkt för det, men jag har alltså nu tappat tre gånger på ett energikrävande hinder, vart är tjejen som ligger femma!?.

Jag börjar lyssna på Camilo, ”femman är inte i närheten, ta det lugnt”. Jag hittar min Toughest handskar som jag kastat innan hindret, tar på mig dem igen, tar mig igenom till exakt samma ställe igen, långt ifrån lika smidigt som första gången. Jag får lätt kramp i baksida lår, tar av mig handskarna, funderar på att rycka av mig blöta tröjan för att få tillbaka värmen och blodcirkulationen ut i händerna, men drar upp armarna på min kompressionströja istället . Underamrarna är stenhårda, mina händer är kritvita, men jag försöker hålla paniken borta. Sätter mig på hindret och vilar. Lyssnar på Camilo, ”ta det lugnt, vila”, jag trycker på mina underarmar, skakar och blåser i händerna. ”Inte f*n ska det väl vara på ett hinder jag förlorar min placering”. Efter 2 minuter (det hela har filmats) ställer jag mig upp och jag känner i första taget att jag kommer klarar det och jag gör det snabbt. YESSSSSSS!!! Springer upp för rampen, kastar mig i nätet och springer i mål. Lättad över att tillslut ha klarat hindret och att ingen gick om mig. Jag gick i mål nästan 7 minuter efter 3an, jag fastna alltså i hindret i 7 minuter!!! Men ingen passerade mig!! Jag hade alltså skapat ett sådant försprång och/eller så hade tjejerna problem med de tidigare hindren, oavsett så fick jag behålla min fjärde placering på OCRWC. 

Det känns som det är mer än ofta som jag efter lopp står med bägge armarna sträckta upp mot himlen. För mig är det en vinst när man uppnår ett mål, en vinst när saker går som man har tänkt sig och till-och-med bättre än det. Mitt mål är att alltid vara den bästa versionen av mig själv, jag kan inte göra mer än mitt bästa efter mina förutsättningar, när jag levererar det så är jag så sjukt nöjd.

OCRWC

1. 1000 höjmetrar och 16km
2. Banan var otroligt rolig och varierande.
3. Färre tekniska hinder än vad jag trodde det skulle vara, hade gärna haft fler.
4. Älskade att man var tvungen att klarar alla hinder. (Jag gillar fastlanes som Toughest har och det innebär att straffrundor måste finnas, men det var skönt att slippa tänka ett lopp och lägga upp en strategi, bara springa.)
5. Mycket kallare temperatur än vad jag trodde det skulle vara, det var en stor utmaning.
6. Väldigt seriös tävling med engagerade volontärer, välmarkerad bana och välgjorda hinder.

 

En känsla av lättnad, trötthet och pirrig förväntan hade jag i kroppen förra onsdagen när vi väntade på flyget som skulle ta oss till Cinncinatti i USA.
En lättnad över att Toughest mini tour var över. En lättnad att min form höll hela vägen. En lättnad över att prestationsångesten får vila ett tag då mina kommande tävlingar inte längre är ett sätt att bibehålla mina tidigare placeringar eller att prestera för att skapa så bra förutsättningar inför finalen i Touren.
En trötthet efter allt det jag tidigare nämnt. En trötthet från plugg, jobb och tävlingar som ständigt krockar i mina ambitioner, engagemang och kärlek. En trötthet efter helgens bravader ute på Kvibergs fotbollsplaner och skogar.
En pirrig förväntan över att äntligen vara på väg mot den tävling som jag för ett år sedan följde hemifrån med stor önskan om att få vara just där ett år senare. En pirrig förväntan över vad OCRWC hade att leverera i form av bana, hinder, människor och event. En pirrig förväntan över att äntligen få tävla på lika villkor igen, där vi alla börjar om från noll, där det är EN tävling som avgör vem som står på pallen. En pirrig förväntan över att få vara Karin som springer hinderbanor för att det är kul i första hand och från det kommer resultaten. En pirrig förväntan över att få springa en hinderbana där du måste genomföra ALLA hinder för att kunna hamna på pallplats. En pirrig förväntan över att se hur bra jag egentligen är 2015.

Vi hade två dagar i Mason, Oregonia och Kings Domain innan det var dags för VM i hinderbanelöpning/ OCRWC/ Obstacle course race World Championships.
På fredagen hölls det en mini-hinderbana som heter OCRWarrior som har en egen Youtube kanal som livesänder tävlingarna som hålls runt om i USA. En del idrottare hade blivit inbjudna till att medverka på hinderbanan och andra fick kvala på dagen för att få delta. Jag står klar för att kvala när dem visar banan och då tar jag ett beslut att inte delta då jag ansåg att det var alldeles för tunga moment för att vara dagen innan VM. Grymt sugen på att springa får jag heja på mina vänner som springer istället.

Lördag morgon är framme och jag känner mig lugn. Jag trodde jag skulle vara mycket nervösare än vad jag var. Känslan av att äntligen få tävla utan att ”förstöra” tidigare resultat eller missa viktiga poäng för en kommande final övervinner alla andra känslor och jag är bara förväntansfull och pirrig. Känslan sitter i hela loppet.

Alla hinderbanelopp är olika, men OCRWC är speciellt. Det är ett hinderbanelopp där du måste klara alla hinder. Det innebär att du får prova ett hinder hur många gånger du vill för att klara det. Inga straffrundor, ingen stress eller rädsla över att; missar du ett hinder så är det kanske inte värt att testa igen för att det tar längre tid om man misslyckas igen och då tvingas ta straffrundan och någon springer om dig som endast testar ett hinder en gång. För att hamna på pallplats på OCRWC så måste du klara ALLA hinder.
MEN om man verkligen inte klarar ett hinder då!? Självklart får man springa klart banan även om du tar beslutet att det inte går att ta sig förbi ett specifikt hinder. Då klipper en funktionär av ett band som man fick innan loppet. Går du i mål utan ditt band så har du ingen chans till pallplats plus att du får tidspåslag på din totala tid.
Så ni fattar ju att jag är taggad

I loppet får man välja mellan att starta som Elit eller i sin åldersgrupp: 18-24, 25-29, 30-34, 35-39, 40-44, 45-. Prispengar finns i alla kategorier men är betydligt högre i elit. Jag väljer elit för att jag vill se på riktigt hur bra jag är. Jag vill springa bredvid världens bästa tjejer i min sport. Jag vill springa på exakt samma villkor som de andra för att kunna jämföra mig, exakt samma lopp, starta samma tid och under samma startskott. Jag vill jämföra dig med de bästa och då måste jag springa mot dem.

Vart börjar man ens en dag som den 10 oktober 2015. Framförallt, hemmaplan! Göteborg, familj, vänner och en massa kärlek från alla som var på plats eller såg loppet på tv. Jag har fått så enormt mycket kärlek från det att jag passera mållinjen att det känns som jag vann hela loppet. Som min vän Åsa skrev till mig dagen innan loppet: ”Spring ditt eget lopp på ditt grymma sätt så kommer du gå i mål som en vinnare”. Det var precis vad jag gjorde. Jag gjorde min grej hela loppet, jag visade vad ett hinderbanelopp handlar om och borde handla om. Jag var ärlig mot mig själv och sporten, det tog mig till en andraplats totalt i Toughest Mini Tour 2015. Jag är nöjd!!

Så vad hände egentligen!?

Det här är första loppet sedan Stockholm som jag har en riktigt bra känsla i kroppen och framförallt mentalt dagarna innan. Jag är fokuserad och taggad. Jag tänker igenom loppet och hindren i detalj, jag bestämmer mig för exakt vad jag ska göra på alla hinder. Dagen innan går vi hela banan (andra gången som jag går igenom en HEL bana) och tänker igenom hur löpningen ska läggas upp och olika scenarion.

Matchdag. Det känns bra! Jag är laddad!

Dagens startar med att vi för första gången hinner se herrarna tävla och gå i mål. Annars startar vi alltid 5-15 minuter efter och hinner bara se starten. Nu får jag följa Mathias uppfylla sitt mål att starta som tvåa och gå i mål som tvåa. Med gråten i halsen går jag och gör de sista förberedelserna innan det är dags att gå in i startfållan.

Jag och Siri är först ut i form av en jaktstart där våra poäng från våra fyra bästa lopp görs om till sekunders försprång.
Karin: 1a Malmö 1a Umeå 2a Aalborg 3a Oslo. 385poäng
Siri: 1a Aalborg 1a Umeå 2a Malmö 3a Köpenhamn. 385 poäng.
85 sekunder senare startar Yoie.

Jag väljer att sätta hög fart i starten, målet är att sakta dryga ut ledningen mot Siri. Starten går och det känns som att vi har samma plan, hon vill jaga och jag vill bli jagad. Första hindret kommer tidigt, A-hindret, jag hoppar upp en bit och klättrar upp. Väl uppe ska jag slänga mig över kanten, gör det på ett jätteklumpigt sätt och slår i låret, lårkaka: check! Kastar bort tanken och fortsätter bort in i skogen.

Jag fortsätter att hålla mitt höga tempo, kryphinder och jag kommer sedan ensam ut i eventområdet och jeepdunkarna. Nu är pulsen riktigt hög och jag väljer att gå med dunkarna för att få ner den. Jag har drygat ut min ledning till Siri förvånansvärt mycket men slår bort tanken. Släpper ner dunkarna och sätter fart på benen igen. När jag tittar på tv4play på reprisen så blir jag impad av mig själv över hur mycket jag har ökat farten till och från hinder. Jag har blivit mycket mer aggressiv och framförallt så har jag fått bättre kondition att jag vågar trycka ifrån mer.

Jag kommer först till ringarna och väljer fastlane, ringarna är långt ifrån varandra men det gäller att ta mer fart. Ringarna följs av peg-ring-walk kanske man kan kalla den Jag tar mig metodiskt igenom och är snabbt iväg igen. Siri är snabbt igenom och Yoie tappar.

Efter 1,5km har jag sprungit på 9.44. Siri 49 sekunder efter, Yoie 1,55 efter. (Ja, jag sitter med sändningen och skriver :D) Jag kommer in i skogen igen, kryphinder, skyttegraven, träsket och sedan kommer det en lång löpbit. Vi kommer ur skogen och fram till ett balanshinder, inclinewall och jag tror att Siri har närmat sig lite.

En grusplan öppnar upp sig med en massa traktordäck som ska vältas många gånger. Siri är framme när jag kommit halvvägs, så fort jag är klar så börjar H*elvetes backen. Jag väljer att börja gå en bit in i backen, jag vet att Yoie kommer springa i den, men för att jag ska kunna fortsätta resten av loppet så måste jag gå. Jag är ensam hela vägen upp och ner, nu. I slutet av backen så kommer hon, som väntat och flyger förbi mig. Hon är inte bara stark uppför utan grymt snabb nerför Yoie Bohlin. Efter 2,5 km så har hon tagit ikapp oss, som väntat i löpningen, helt sjukt. Ner för den här branta backen så kommer hållen, den j*kla lilla djävulen som sitter under mina revben på höger sida som hindrar mig från att andas ordentligt.

Över-under hinder, high-wall, in i skogen igen och över en hög cement-vägg innan vi är framme vid ”carry a log”. Samma här som vid Jeep-dunkarna så passar jag på att gå-springa runt för att få ner pulsen efter all löpning och för att försöka få hållen att släppa.

Nu kommer vi in i eventområdet och ”rope climb” eller ”laxtrappan” som var fastlane. Jag hade bestämt mig för ropeclimb innan som är en utav mina bästa grenar. Jag hoppar upp en bit, fotlås, klättrar upp med händerna och inser att jag kommer nå klockan om jag sparkar, gör det och jag är färdig. Coolt, min bästa klättring någonsin. Tack Axel för pepp. Eftersom jag inte valde fastlane fick jag göra extrahinder i form av över-under-över-under-crawl. Sen kommer första Mudland, jag hoppar över de tre första, fjärde är för lång och hoppar i för att sedan hoppa över den sista.

Jag ligger nu tvåa efter Yoie och pulsen är hög. Jag springer in i skogen igen, kommer fram till en väldigt brant stigning med rep som hjälp för att klättra upp. Väl uppe ska jag upp för berget, jag börjar springa, hör att någon är precis bakom mig, ”det är inte möjligt at det är Siri”. Kikar bak och då är det en kille som filmar för tv12 som springer efter mig med en stor kamera. ”Fan nu måste man vara snygg när man ska upp för det här berget också ;)”. ”Han tröttnar nog snart”. Men det gjorde han inte, jag får nästan tacka han för det, för han sprang på bakom mig så jag fick ju fortsätta springa trots att jag flera gånger ville gå.

Sedan kommer vi tillbaka till Mudland nummer 2 och jag hoppar rakt fram över alla tre. Jag plockar av mig mina handskar, stoppar dem innanför tröjan och springer mot ”Traverse-wall”. Jag hade bestämt mig för fastlane innan, går upp på första klossen, tar ett andetag, spottar i händerna, tar tag i peggarna. ”F*n”, spotta för mycket, får torka av händerna flera gånger på benen. Sedan var det dags att testa nya tekniken på tävling, att rotera på peg-wallen. Inspirationen kommer från Claude Godbout, kanadensiskan som sprang i Oslo gjorde så då. Mamma stod vid sidan i Oslo när hon körde och berätta det efter. Så jag testade och det gick ju verkligen hem. Jag kastar mig upp på stången, använder benen för att spara greppet. Går ner igen och använder listen för att ta mig över. Avklarad.

In i skogen igen, bära en 20kg ”bulgarian bag” upp för en jättebrant backe, jogga ner igen. Jag kryper under några däck innan jag var inne på eventområdet igen och springer bort mot Platinumriggen. Jag hade bestämt mig för att inte ta fastlane och höll mig till det. Jag får igång en pendel och det gör att jag hoppar över många delar av hindret och det går smidigt. Jag kryper extra-hindret innan vi löper in i skogen igen.

Dra vikter, irish-table, high-wall, incline-wall, dips-walk och en 1km senare så är jag nu 4 minuter efter Yoie och Siri har jag inte sett till på länge. Då var det dags för Dragons back och sedan Flying monkey. Aalborg var senast jag klarade Flying monkey, i Oslo kändes den för hal och jag backade, i Köpenhamn chansa jag och ramla ner. Nu gav jag mig f*n på att klara den och det gjorde jag #beatyourobstacle. Sedan klättra vi över vägen mot gräsmattorna. Jag kastar mig över höbalar, dessa sjukt jobbiga hinder som skickar mjölksyran ut i kroppen. Oscar, Thomas, Mathias, Glenn och Lena springer bredvid och pushar mig. Log-jumpen går smidigt och jag kommer fram till Slacklinen. Jag hade bestämt mig för fastlane och körde på det, klara det. Nu förstår jag att minst andraplatsen är min och jag får ny energi och kämpar vidare.

Sternum-checken går smidigt och har nu Swing-walken framför mig. Jag hade bestämt mig för fastlane innan men börjar fundera på att köra den enkla för att säkra min andraplats ytterligare. Då står hela min familj och en massa vänner och väntar på mig vid hindret och Mathias eller Glenn skriker till mig att Siri tappa på Slacklinen och jag sträcker båda armarna i luften av lycka. Nähe, det får bli fastlane! Nu kan jag ju inte backa. Jag väljer att endast ta de långa järnstängerna, hoppar fram till den första och använder pendeln framåt. Nu är det endast höbalar och rampen kvar. Innan höbalarna hör jag Yoie Bohlins namn i högtalarna och jag förstår att hon är i målområdet. Struntar i det och fortsätter springa, upp och ner för höbalarna med hela familjen och vän skaran springandes bredvid mig. Oscar skriker till mig, ”nu är det bara du, NJUT!!”. Jag andas några andetag, springer in framför rampen och publiken skriker. Jag är på hemmaplan, fy f*n vad häftigt. Jag ökar stegen, men det behövs inte mycket för att komma upp.

Väl uppe inser jag att målet är nått: Klara alla hinder, helst på första försöket, jag pushade mig ordentligt i löpningen och jag satte upp en strategi som jag höll. Jag glänste på hindren och jag gav aldrig upp. Jag visade vad Hinderbanelöpning handlar om..

Efter lite lycka framför publiken och high-fives med fotograferna gick jag i mål NÖJD.

Min kropp har alltid skrikit efter mer vad det gäller träning. Den har aldrig varit nöjd, alltid kunnat prestera mer. Jag har alltid haft lätt för att lära mig och varit personen som briljerat i de flesta sporter. Alltid varit tjejen som spelat ihop med killarna. Min ”svaghet” i det här har alltid varit att jag älskar allt jag gör och tillslut räcker inte tiden till. Drivet att slå en bättre passning i fotbollen var lika stor som att lära mig nya tal i matten. Det här har varit genomgående i hela mitt liv. Det finns ett ständigt behov, driv och glädje för mig att förbättra mig.

Så står jag där i maj 2014, har snart gjort två av fyra år av min utbildning med bravur. Jag hade då sprungit mitt första hinderbanelopp och var frälst. ”Jag kanske ska börja springa lite nu då, ha något mål med min träning igen”. Men Karin Karlsson gör aldrig något halvvägs, det är inte min grej. Det är inte så att jag började springa 10 mil i veckan, men bra mycket mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv, alltså tre dagar i veckan.
F*n vad jag hatade det i början. Ååhhh vad tråkigt, det händer ju absolut ingenting. Det har alltid varit min inställning till löpning, TRÅKIGT. Men jag har med tiden insett att det bara handlar om vad man är van vid att träna, precis som med allt annat, tillsammans med inställning. Jag hade bestämt mig för att det var tråkigt, hela mitt träningsliv så har jag förknippat löpning med fystesterna i fotbollen som jag alltid var sämst på och alltid fick håll. Men när jag sedan sprang ikapp de flesta forwardsen på planen bevisade jag för mig själv att jag var bra ändå. Är det en sak jag är bra på så är det mitt självförtroende. Min största kritiker och supporter är jag själv.

Och nu står jag här, över ett år senare, det går bättre än någonsin i skolan, på jobbet och dessutom i tävlandet. Hur gick det här till!? Det var redan för mycket med skola på heltid och jobb 50%. Återigen har min kärlek till livet tagit mig långt. Drivet att se hur långt jag kan gå har tagit mig hela vägen till en första placering i ”Toughest mini tour” idag. Fattar ni!? Karin som hatade löpning mer än allt annat i träningen. Som aldrig frivilligt skulle snöra på sig löparskorna. Missförstå mig rätt, jag älskar att springa men har aldrig gillat att enbart löpa. Aldrig förstått vitsen med det.

Så det är inte bara för att latja eller inte ta tävlingarna seriöst som ja ler, skrattar och hejar på de andra tjejerna, det är för att överleva. Jag har börjat att älska löpningen men jag är orutinerad. Jag vet inte hur fort jag ska springa, hur hög min puls ska vara eller hur långt jag kan pusha mig. Jag är van vid att kunna stanna upp och läsa av spelet. Nu ska jag driva framåt i ca 60 minuter utan en sekund till andrum. Jag är ensam. Det är jag och endast jag som ska springa över mållinjen för att ta hem vinsten och det är ovant. Jag är en ledare och en vän, inte en person som gör det till varje pris eller för pengarna. Jag gör det för att hinderbana är kul, min kropp utmanas hela tiden och jag slutar aldrig att förbättra mig, jag gör det för att jag vill vara en inspiration.

Mer än ofta så krockar livet. Min tanke var aldrig riktigt att det skulle gå så här bra eller att jag frivilligt skulle ta det så här långt. Jag trodde någonstans att huvudet, kroppen eller tiden skulle säga ifrån innan viljan gjorde det, men när saker känns rätt så löser sig allt. Det gör att jag är så förb*nnat stolt över mig själv och min resa i år.

Jag är framme i veckan innan Toughest i Göteborg och krigar mot så galet duktiga och engagerade tjejer, jag står där som jag bara vågade fantisera om i oktober förra året. Varje dag i veckan så är jag mer än bara en hinderbaneatlet, men när jag sprang upp först för rampen i Malmö i maj så hade jag bara en tanke i huvudet: Jag ska ta hem hela skiten. På lördag är det dags.