I samband med alla Toughest tävlingar i maj och juni hade jag slutexaminationer i skolan och jobb. Det gjorde att jag inte kunde göra något extra utöver det jag redan gjorde, så som att skriva blogginlägg Men jag tycker ändå det är väldigt kul att både skriva om mina lopp och läsa i efterhand. Det blir såklart inte samma sak efter så här lång tid, men jag ska försöka få ner den känslan jag fortfarande har från varje lopp.

UMEÅ

Det omtalade loppet. Där så mycket gick rätt och fel på en gång. Jag har inte velat skriva för mycket om det här loppet tidigare för jag har varit rädd att det ska tolkas fel. Jag ska försöka beskriva det ur mitt perspektiv.

Det var två veckor efter Toughest i Malmö, då jag hade både tur och skicklighet med mig. Uppladdningen emellan loppen var sådär då jag klev över mållinjen i Malmö och började halta. Fattade ingenting, hade jätte ont i min vänster fot, det kom inte förrän jag gått i mål. Började fundera över loppet och insåg att det måste ha varit ”Muddland” där jag tog sats och ville komma så långt som möjligt då jag trodde att det skulle vara mycket lera och fastna. Istället möts jag av ett stenhårt underlag och jag hinner inte spänna min fot.

Så det blev ingen löpning efter 2 maj förrän uppvärmningen 16e maj i Umeå. Självklart gick jag på crosstrainer och cykla för att hålla igång, men löpningen är min svaghet och det var så sjukt frustrerande att inte kunna springa. Jag var ändå lycklig, för jag kände på mig att det skulle funka, jag hade skött min vila och rehab.

Vi går in i startfållan, Siris hemmaplan, alla skriker hennes namn, jag blir taggad. Dem ropar upp mitt namn som ledare och publiken skriker igen, ”wow” tänker jag. Starten går och jag, Siri och Maria går först ut. Möter ”ett näthinder” där Maria och Siri är snabba och de drar ifrån några meter. ”Dipswalk”, här är jag snabbast och jag är tillbaka, men så fort löpningen kommer så är Maria och Siri iväg igen. Nästa hinder vi möts av är ett naturligt ”muddland” som är lera upp till knäna och höfterna stundtals. Maria är supersnabb och är först ur, Siri därefter. Jag och Anna Svensson brottas i leran sida vid sida. Därefter kommer ”incline wall” och jag är tvåa efter Siri på det hindret. ”Sternumcheck”, ”Irish table” kommer och Siri utökar ledningen hela tiden, jag vaknar inte och jag börjar få håll. Jag känner ingenting i foten men löpningen känns skit och Anna springer om mig leendes (som hon alltid gör;)). Då kommer ”ropeclimb” och jag är på hemmaplan, tar tillbaka min andra placering och springer mot ”traverse wall”, det hindret som gjorde att jag stack ifrån Siri och Maria i Malmö. Jag ser Siri på hindret och det går fort för henne, ”fan, tänker jag, ingen chans att knappa in här”. Jag tar väggen relativt snabbt (vad det känns som i alla fall J).

Springer bort mot ”climbing wall” första hindret med fast lane. Siri leder redan innan hindret med säkert 30 sekunder och när jag kommer fram till hindret är hon på fastlane, hon ser stabil ut. Jag går mot fast lane, som är tre smala plankor som man ska hänga i och gå sidleds på, Siri ska gå mot sista plankan. Jag tvekar, vågar inte chansa, har aldrig hängt så förut, tar klätterväggen och Siri sticker iväg. Nu ligger jag säkert 1,5 minut efter Siri, men nu har benen och vinnarskallen vaknat och löpningen känns bra.

Innan vi kommer tillbaka till eventområdet och ”Platinumrig” kör vi hinder som ”high wall”, ”over-under” ”rope crossing”. Väl framme ser jag inte Siri, ”hon kan inte redan vara klar” tänker jag. En lagkompis skriker att Siri tappa på Platinumriggen och jag väljer den långsamma banan (det hade jag nog gjort ändå). Handskarna kasta jag av mig och jag tog mig metodiskt igenom hindret. Då jag valde den långsamma delen var det dags att krypa efter och då kommer Siri tillbaka från straffrundan och vi är nu sida vid sida.

Därefter springer vi mot ett ”välta-däck hinder”, Siri peppar mig och jag tillbaka. Nu ligger jag i ledningen med några meter och en del löpning har vi framför oss. ”High wall”, ”dips walk” och sedan kommer ”swing walk”. Med leriga, trötta händer väljer vi båda den långsamma delen. Jag är först ut och springer mot ”bära säck” och jag drygar ut ledningen lite. Därefter kommer det en lång raksträcka med endast en ”incline-wall” och Siri närmar sig igen.

Jag har fått frågan om varför jag skratta någonstans på vägen här. Jag vet inte vilken gång det var men vid ett tillfälle får kameramannen kärringstopp och jag kunde inte hålla mig. Vid ett annat står en söt familj och hejar på oss som springer och jag ler tillbaka.

Vi kommer fram till ett däckhinder innan det är dags för ”peg-wall”, nu är Siri precis bakom mig. Peg-wallen var ett hinder för mig och jag är snabbt uppe och kastar mig ut i lianen över vattnet. Därefter kommer ”super-kombon” som var lättare än vad den såg ut, det gäller verkligen att vara avslappnad och metodisk.

Vi närmar oss rampen men innan det var det ”mudland”, jag tar sats och hoppar över vattnet på allihopa. Jag tar lite längre tid på mig och Siri tar in på mig igen. När vi springer mot ”monkeybars” är Siri kanske 5 meter bakom mig. Jag vill köra ”flying monkey” men jag har sand på händerna, försöker se om det finns någon handduk (jag visste att en kille hade lagt ut till alla på banan). Hittar ingen, ser en kompis i närheten av banan som jag torkar av mig på, Ja, de finns med på tv. Går fram till flying monkey och känner på stången, inte en chans, har noll grepp och skyndar mig över till monkeybarsen. Nu är jag och Siri nästan sida-vid-sida. Jag är först bort mot nästsista hindret ”Dragons back”. Återigen är jag mer försiktig och långsammare än Siri och vid sista är hon ikapp mig. Jag är snabbare nerför hindret och ökar farten mot rampen.

Har väl 15-20 meter nu till Siri. Jag känner på mig att det kommer gå, andas och kör. Missar. ”Jag SKA klara rampen” tänker jag och går tillbaka för att försöka igen. Då kommer Siri och försöker på rampen, hon såg trött ut och jag inser någonstans här att ”shit, hon kanske inte försöker igen” ”fan, jag kan ju inte komma tvåa för att jag vill försöka igen, skärp dig, du fick din chans”. Jag springer mot straffrundan, svär åt min egen dumhet, plockar upp däcket och tittar på den röda markering. ”Okej, jag ska åt höger”, svär lite till åt mitt slarv och rätt som det är tar straffrundan stopp. Under loppet minns jag att jag inte fatta vad som hände, jag vet inte varför jag inte fatta vart jag skulle. Nu när jag har tittat på klippet i efterhand så har jag sett att den röda markeringen fortsatte 90 grader åt höger efter flaggan, det var den jag tittade på, det var den jag följde. Det är fortfarande fantastiskt fascinerande hur jag kunde missa den 2 meter höga flaggan. Om det är någon halvduglig förklaring så var det min första straffrunda i Umeå och jag var så sjukt förbannad på mig själv att jag inte sprang direkt, det distraherade mig i stressen.

Såååå, såklart kommer Siri ikapp den virriga hönan som inte fatta hur man rundar en flagga och visar mig vägen. Nu har vi ca 75 meter till mål. Siri är först ut, jag kommer efter och väljer att springa till höger, innerkurvan, om henne, den kortaste vägen till mål. Jag kommer ikapp henne, hon kommer ikapp mig och vi är nu sida-vid-sida.

Siri kastar sitt däck först, till vänster och jag kastar den efter till vänster, rakt på Siri, däcket knuffar till henne. Det var inte meningen på något sätt, men ja, jag kastar däcket på henne. Jag är fortfarande i innerkurvan och vi är sida-vid-sida, i en 90 graders sväng, som är en meter bred. Om inte det var nog så har jag en fotograf till höger om mig i kurvan och jag tvingas gå till vänster där Siri är och vi springer ihop, vi går axel mot axel och Siri faller.

Jag känner direkt när vi springer ihop att det inte kändes rätt, jag kan inte vinna på det sättet. Jag är vinnarskalle, men inte till priset av att ha kört ett fult spel. OCH oavsett om det var stort av mig att stanna så får man inte glömma att Siri får först ett däck kastat på sig och sen blir ”nertacklad”. Vi går tillsammans över mållinjen.

Vi är två vinnare i det här loppet och jag är stolt över oss båda hur vi hanterade situationen både under och efter loppet. Vi hade kunnat diskutera fram och tillbaka vad som var, och vem som gjort, rätt eller fel. Istället delade vi på checken och champagnen.

Självklart är jag frustrerad och förbannad på mig själv att jag fumlade bort mig själv innan hela krocksituationen. Det hade aldrig behövt hända. Men, nu är det som det är och jag är stolt över min delade vinst med Siri i Umeå.

– repklättring
– krypa
– bunker som man hoppa ner och upp ur
– höga knän genom däck
– plankhinder som man: springer över, kryper under eller hoppar-över-kryper-under
– A-hinder: klättra upp i ett nät och klättra ner för ett rep
– monkeybar
– över-underhinder
– balanshinder
– gå-mellan-rephinder
– krypa igenom ett rör
– klättra-krypa-över-ett-nät-klättra-ner-för –rep hinder

Alltså massa skoj

Jag har tidigare kört med ett par Salomon speedcross 3 terrängsko på alla mina lopp och träningar. En väldigt bekväm och snäll sko för foten, men med helt värdelöst grepp. Rampen i Göteborg, Toughest i oktober hade jag inget grepp i ens innan loppet och prata inte om hala klippor eller stockar.

I fredags var första gången jag fick testat mina nya Icebug ZEAL-L RB9X och jag är kär. Nummer ett så känns det som jag har mina fotbollsskor på mig igen. Dem sitter perfekt kring foten, sulan är inte så hög utan har ett drop på 6mm som gör dem väldigt lätta, ger en bra löpkänsla och kontakt med marken. Det tillsammans med dubbar och ett material som suger fast skorna i underlaget på stenar, stockar och det mest magiska: rep!! Hålfoten är i ett annat, hårdare plastmaterial med vassa dubbar som hakar fast i rep när man klättrar. Om det inte var nog så absorberar inte överdelsmaterialet på skon vatten, som gör att dem är i princip lika lätta blöta som torra. Det är något som inte varit bra med mina Salomon skor heller, suger åt sig mycket vatten som gör dem tunga.

Så 5 av 5 toasters till Icebugs Zeal-L RBX9X!!!!

Camilo höll i teknikträningen där vi gick igenom alla hinder. Vad man ska tänka på och hur man kan ta sig över med minst använd energi. De är trots allt det de handlar om, inte alltid vem som kommer över ett hinder först utan också, vem som har mest energi kvar efter hindret.

Hinderbanan i sig är inte längre än kanske 400 meter. Så efter teknikträningen körde vi 20 minuter av:
2 hinder – 150 meter löpning
2 hinder – 150 meter löpning
osv..

Dagen avslutades med grillad korv med bröd och påskgodis

Så de här veckorna har jag haft Oscars lillasyster boendes hos mig för att hjälpa till med vår hund och jag har maxat träning, skola och jobb under tiden.

Löpning 3-4 mil, cyklar 5-10 mil (i form av transport), klättring 1-2 gånger (eller annan armträning) och ben/bål/spänst/rörlighetsträning efter tid och ork per vecka. Ungefär så här har min träning sett ut i 4 veckor nu mot en högre progression till sista veckan. Tur att man har så grymma vänner. Oscar kommer hem på torsdag och då blir det en vecka välförtjänt vila.

Ingen vecka är den andra lik pga av alla omständigheter i mitt liv, men jag tycker det är det som är det roliga. Jag vet aldrig helt hur en vecka blir.

Mitt motto är att alltid ha kul och lyssna på kroppen. Tvingar man sig igenom sin vardagliga träning kommer man tappa motivationen väldigt snabbt. Självklart ser man inte alltid fram emot den planerade träningen, men det gäller att inse varför man gör det!? Är det värt det!? Har du satt ett mål så är det oftast för att du vill klara det, men till vilket pris? Jag är förespråkare av att hålla sig till sin plan men jag ser så många därute som glömmer bort att det finns mer än träning.
Det här med att lyssna på kropp och själ anser jag är viktigast. Du kommer ingenstans med att köra över kroppen. För att få och se resultat måste du känna av formen. Även om du har ett inplanerat pass kommer det som oftast bara vara negativ för dig om kroppen är för sliten. Samt hur viktig kosten, vatten och sömn är för din återhämtning. Det handlar inte alltid om en vilodag utan oftare om du ätit, druckit och sovit ordentligt. Ju mer du tränar desto mer behöver du av dessa faktorer. Inom Osteopatin pratar man om ”self-healing mechansims”, där ingår sömn, mat, vatten och välmående. Välmåendet både fysiskt och psykiskt är viktigt för att du ska få önskade resultat. Och för guds skull, träning ska vara kul!!!

Måndag: Jobb, plugg och bålträning.

Tisdag: Prova bänkpress för första gången, kände mig som Hulken efteråt Plugg och jobb på dagen, löpträning på kvällen i Slottsskogen som vanligt. 3km uppvärmning, 25min intervaller i form av backlöpning och 100 meter sprint i u ppförsbacke. 2km nedjogg plus 7km cykel hem.

Onsdag: Var lärarassistent på skolan för årskurs ett, jätte kul att jag fått den möjligheten. På kvällen blev det klättring.

Torsdag: Lärarassistent igen . Intervallträning i slottsskogen med Magnus och gänget. 5km uppvärmning. Intervaller i form av 15sek 85%, 15sek lugn jogg 10 stycken, 5 min lugn jogg. 4 set av dessa. 2,5km nedjogg. 1,5 mil totalt.

Fredag: Plugg på dagen och sen bar bilen av ner till Malmö för att gå på invigningen till Toughest nya gym, Toughest LAB. Jag, Camilo och Magnus. Gymmet har hinder som kommer vara på loppen 2014, Ninja warrior och andra hinder. Så som Peg-wall, klättervägg, studsmatta upp mot en nätvägg, ringar,salmon-ladder, rampen, dragonback, repklättring, över-under, sternum-check, monkeybar, platinumrig  och skivstänger. Så galet roligt. Jag är stark nog för många hinder men har inte tekniken, så det här va perfekt för mig. Att få nöta det man behöver träna på och testa de hinder man aldrig provat tidigare. Salmon-ladder fick jag nästan ordning på tillslut, nästa gång sätter jag den helt. Platinumriggen var riktigt kul och gick mycket bättre än vad jag trodde. Annars en riktigt kul kväll där jag fick utmana mig själv och träffa många fina människor

Lördag: VILODAG! Idag är jag trött och då är det så härligt med en välförtjänt vila. Jobb på dagen och sedan en myskväll hos mor med middag och soffläge.