I dagens avsnitt testade han på truppgymnastik som såklart ligger lite närmre mitt hjärta. Men jösses vad duktiga dagens gymnaster är och vilka redskap dem har, så häftigt att se. Det som inspirerade mig mest idag var Kalles känsla efter att han testade gymnastiken. Han var inte särskilt bra på det, han tänkte innan han testade, att det här kanske inte är min grej, som han har gjort många gånger förut. Inser någonstans på vägen, för det första hur kul det är att prova något nytt, men också hur glädjen när man klarar av något man inte trodde man kunde, är helt enorm. Den glädjen slår mycket annat man kämpar för. Man bevisar för sina inre demoner att jag är bättre än dem

Den känslan fick jag testa på idag. Oscar, min sambo möter upp mig utanför Vallhallabadet halv sex på eftermiddagen. Jag har köpt en ny badmössa, simglasögon och en sån där näsklämma. Jag hitta en baddräkt som jag fick av min mamma när jag jobba med babysim, som jag alltid hade under våtdräkten, med andra ord syntes den aldrig Jag kände mig så liten på jorden, hade ingen aning om hur jag skulle sätta på mig badmössan, baddräkten va alldeles för stor och näsklämman, använder man ens en sån?! Jag kliver ut i simhallen med handduken hårt lindad runt mig och möter upp Oscar. Han ler mot mig med sitt fantastiska leende och jag blir lite lugnare, nu är jag inte ensam i alla fall. Oscar är absolut inget proffs på simning, men han är duktig på att simma och vi börjar testa oss fram.

Målet för dagen var att lära mig att dyka i snabbt, som jag trodde skulle vara det enklaste, men fick bara in en massa vatten i glasögonen. Få in en så snabb vändning som möjligt, provade både sån där kullerbytta och vanlig vändning. Samt, testa crawl. Simning är min Achilles, det enda i gymnastiken i skolan som jag inte fick bra betyg i, jag kan inte ens flyta.

Vi sätter i gång och som sagt så fick jag in en del vatten i glasögonen när jag dök och det blev aldrig bättre. Nya tag imorgon.Kullerbyttan, ja, så mycket poolvatten har jag nog aldrig svalt, näsklämman trilla av och jag rensa det systemet ordentligt många gånger. Fick till det helt okej, men va så ojämn om jag fick till det eller inte så kommer nog bli en vanlig vändning på lördag.

Crawla: jag vet ju principerna bakom det, typ. Så jag testar, jag andas vid varje högerarmtag, får panik många gånger på vägen för att jag inte får tillräckligt med luft. Efter en timmas träning och jämförelser i tid med bröstsim. Så tar jag mina första 75 meter, á 25 meter x 3 i enbart crawl och det var min snabbaste tid (typ med någon sekund, men ändå). Alltså den känslan. Det är helt jävla magiskt att få motbevisa sig själv, inte någon annan, utan det handlar bara om att utmana mig själv och bli bättre än vad jag var tidigare . Jag kanske inte fick till dyket eller kullerbyttan men jag kan fan crawla, inte bra, men jag kan det. Nu vill jag simma mer, det har jag inte velat innan för jag har känt mig så dålig på det. Tankar om hur jag såg ut va så orelevanta, jag va nöjd över min prestation och inget kunde ta de ifrån mig. (Till nästa gång ska jag dock köpa en ny baddräkt :D. För dem som var under vattnet med glasögon när jag dök eller gjorde kullerbytta, fick sig en syn ;))

Så nu är det dags. Ge er på det ni tänkt prova många gånger men inte orkat, vågat, velat! Inga fler ursäkter. Jag lovar, det är så värt det efteråt. Ni kommer komma hem med ett stort leende på läpparna och vara nöjda med er själva. Troligen för att de va galet roligt, ni var bättre på de än var ni trodde och framförallt så tog ni steget och gjorde det!!

Starta dagen med att gå ut med hunden och gjorde en snabbis-städning av bilen (på fyra år har jag nog städat den en gång, så tänkte göra mannen lite glad när han kommer hem :)). Cykla ner till jobbet och plugga i tre timmar. Två timmars personalmöte och 3 behandlingar senare bar cykeln av till Slottsskogen och det vanliga tisdagspasset med Aktirun.

Löppasset:

4km uppvärmning
25 minuters intervaller bestående av:
15 upphopp – 200 meters sprint
30 utfallshopp – 200 meters sprint
Jägarvila 1 minut – 200 meters sprint
Om och om igen i 25 minuter
Nedjogg 1km och cykel hem 7km

Kommer hem till nylagad mat av Oscars syster och nu sitter jag trött, mätt och glad i soffan.

Varför sitter jag då och dessutom skriver detta inlägget. Jo, jag blev så inspirerad av min kollega Filip som har gjort en häftig resa som person, personlig tränare, företagare, vän och i livet. Hans roll på Elite Wellness idag är att han jobbar som Personlig tränare och ansvarig för säljmöten, som han haft idag.

Dagens tema var att vi under 4 veckors tid skulle vid varje: motgång, negativ händelse eller känsla; uppgivenhet, ledsen, arg eller liknande känsla som upplevdes som mindre trivsam. Då skulle vi tänka hur kan detta påverka mig positivt eller medföra något positivt för mig?

Kan låta lite klyschigt, men ju längre tiden går och fler tillfällen jag hamnat i, desto mer förstår jag. Istället för att fastna i en negativ tanke eller känsla, vänd på det, bryt mönstret. Varför känner jag så här och hur kan jag vända det till min fördel!? Det är väldigt lätt att säga att man ska göra det, något annat att faktiskt genomföra det.

Den starkaste upplevelsen av detta upplevde jag i söndags. Klockan elva skulle jag möta upp, passande nog, Filip och hans flickvän på Klätterdomen, tänkte ta bilen då de var nästintill snöstorm ute, men valde cykeln i sista sekunden. Efter träningen ska jag till Filip och Maria och äta lunch hos dem, bestämmer mig för att cykla hem och hämta Dante (hunden). Väl hemma hämtar jag Dante och går ut till bilen, sätter i nyckeln och ska starta bilen, startar den: såklart inte. I första sekunden håller jag mig ganska lugn, tittar på Dante, hur kan jag bli arg när man tittar på dem rådjursögonen. Får be Dante att gå ur bilen och ser hans otroligt besvikna blick. Går in i lägenheten funderar på ”vad gör jag nu” och känner hur jag tappar humöret fullständigt, svär åt bilen, slänger av mig jackan och mössan. Tittar på Dante igen och ser hur han titta på mig med en orolig blick och jag samlar mig. Är det värt att bli förbannad och min hund tror att han gjort något fel. Att min hittills grymma söndag präglas av en känsla av ilska och att jag stannar hemma istället och missar lunchen med vänner. NEJ! Oscars syster tog hand om Dante och jag smida om till min cykelutstyrsel istället och fick ytterligare några mil i benen.

Klockan 17 var jag hemma igen. Jag minns en lyckad klättring, skön cykeldag, grymt god lunch med fina vänner och en långpromenad med hunden när jag kom hem. Jag ringde runt på kvällen och fick tips och hjälp med bilen av min granne, pappa, mamma och Patric. Det fick mig att inse hur fantastiska människor jag har i mitt liv som kliver in och hjälper mig när jag behöver det som mest. Det är det jag tar med mig från den dagen.

Prova! Jag är övertygad om att vid någon händelse i er vardag kommer denna lilla tanke påverka känslan i magen när du går och lägger dig på kvällen.

Så de här veckorna har jag haft Oscars lillasyster boendes hos mig för att hjälpa till med vår hund och jag har maxat träning, skola och jobb under tiden.

Löpning 3-4 mil, cyklar 5-10 mil (i form av transport), klättring 1-2 gånger (eller annan armträning) och ben/bål/spänst/rörlighetsträning efter tid och ork per vecka. Ungefär så här har min träning sett ut i 4 veckor nu mot en högre progression till sista veckan. Tur att man har så grymma vänner. Oscar kommer hem på torsdag och då blir det en vecka välförtjänt vila.

Ingen vecka är den andra lik pga av alla omständigheter i mitt liv, men jag tycker det är det som är det roliga. Jag vet aldrig helt hur en vecka blir.

Mitt motto är att alltid ha kul och lyssna på kroppen. Tvingar man sig igenom sin vardagliga träning kommer man tappa motivationen väldigt snabbt. Självklart ser man inte alltid fram emot den planerade träningen, men det gäller att inse varför man gör det!? Är det värt det!? Har du satt ett mål så är det oftast för att du vill klara det, men till vilket pris? Jag är förespråkare av att hålla sig till sin plan men jag ser så många därute som glömmer bort att det finns mer än träning.
Det här med att lyssna på kropp och själ anser jag är viktigast. Du kommer ingenstans med att köra över kroppen. För att få och se resultat måste du känna av formen. Även om du har ett inplanerat pass kommer det som oftast bara vara negativ för dig om kroppen är för sliten. Samt hur viktig kosten, vatten och sömn är för din återhämtning. Det handlar inte alltid om en vilodag utan oftare om du ätit, druckit och sovit ordentligt. Ju mer du tränar desto mer behöver du av dessa faktorer. Inom Osteopatin pratar man om ”self-healing mechansims”, där ingår sömn, mat, vatten och välmående. Välmåendet både fysiskt och psykiskt är viktigt för att du ska få önskade resultat. Och för guds skull, träning ska vara kul!!!

Idag studerar jag på Skandinaviska Osteopathögskolan i Göteborg, tredje av fyra år (2012-2016). Utbildningen sker delvis på distans, då jag är i skolan onsdag till söndag en vecka av fyra, samt att vi är i elevkliniken och tar patienter 2-4 gånger i månaden. Utbildningen är inte godkänd för studiestöd, det innebär att jag måste jobba på sidan. Det gör jag idag på Elite Wellness i botten på Elite Park Avenue hotellet på avenyn som massör och manuell terapeut. Ett PT-gym med relaxavdelning, behandlingsrum och grymt kompetenta kollegor.

Nu till varför jag börjat blogga på detta forumet, träning. Som liten höll jag på med gymnastik fram tills jag var ca 12 år gammal, detta satte grunden till min träning, kroppskontroll och balans. Parallellt blev det fotboll fram tills jag var 19 år på vad jag själv ansåg var seriös nivå, division 2 som bäst. Efter gymnasiet ville jag klippa alla band som fanns och gjorde tre vintersäsonger och tre sommarsäsonger i Norge och däremellan blev det många resor. Det här var tiden för mig att testa nya saker, sporter och träning, mycket snowboard, längdskidor, klättring, surfing, cykling och gym. Jag hade i stort sett aldrig satt min fot i ett gym tidigare. När rastlösheten lagt sig var det dags att sätta sig på skolbänken igen 2012. Fritiden fylldes då av mycket gym och spridda träningar, hade svårt att hitta min grej i Göteborg då jag endast sysslat med fotboll i vardagen tidigare.

I våras, 2014 fick jag höra om Tough viking och att den skulle vara i Göteborg, en hinderbana, kan det bli bättre tänkte jag!? Men fegisen och prestationstrollet tog tag i mig och jag hittade på en massa dåliga ursäkter till att inte göra det. FAN va jag ångra mig, jag va så arg på mig själv, jag är ingen fegis, jag bryr mig inte om vilken placering jag hamnar på, jag älskar att prova nya saker och har aldrig varit rädd för det. Satt och tjura i några dagar och försökte hitta nästa lopp som var i närheten och gick in och bokade Borås action run. Det som va bra med det loppet var att de fanns två olika längder, en på 11km och en på 5km, det kändes lagom. Då måste jag även nämna att jag har alltid hatat att jogga, löpa, det har varit alldeles för enformigt, tråkigt och sjukt jobbigt Det är alltså där lilla haken har suttit, men nu var jag och Oscar (sambo) anmälda och vi snöra på oss löpskorna och började springa 5km tre gånger i veckan, tre veckor innan loppet. (Precis som man inte borde göra, men så blev det.)

Efter ett bra genomfört lopp och en andraplats var jag såld, jag insåg att jag kan ju bli bra på det här. Min riktiga svaghet var konditionen. Så jag tog tag i mig själv och gick med i en löpargrupp en dag i veckan och hade som mål att springa, oavsett längd, tre gånger i veckan.

(fortsättning följer)

Heavenly, South Lake Tahoe